Yeah that's right bitches, imorgon återvänder jag till Stockholm. Längtar ihjäl mig efter Sampo, kattisen och vänner. Kommer sedan sakna ihjäl mig efter mamma, pappa och lillebror.


Man kan aldrig få allt, tillägger jag nu lite sådär snusförnuftigt.

Nu borde jag (måste jag) sova.

Imorse följde jag med mamma och lillebror till Falun. Lillebrors skiktröngten gick bra, men nu är jag lite orolig för resultatet. Jag hoppas att det bara ska vara migrän eller något och inget allvarligare. Medan jag var på lasarettet passade jag på och gå in på BUP och beställa hem min gamla journal. Får se om jag får ut den eller om de tycker att jag är för sjuk i huvudet för att få se vad som står i den, hehe.

Annars har jag tagit ännu en loppistur med mamma, ätit blåbärsbulle och tittat på The Dark Knight som gick på filmkanalen. En fin dag, trots sjukhusbesöket. Fast jag gillar att vara på sjukhus. Miljön och känslan liksom. Och alla grejer som man inte får pilla på.

... vad jag hatar att slitas mellan olika roller hela tiden. Vara den bra flickvännen, den glada och roliga kompisen som alltid kan, den duktiga och lyckade dottern, den ambitiösa studenten, den stöttande personen och blablabla. Jag orkar inte förväntningar och krav längre. Just nu vill jag bara existera för min egen skull och bara svara inför mig själv. Det är jobbigt nog. Ständigt har jag lite ångestont i magen över uppsats, ekonomi, ansvar, förpliktelser, löften, min hälsa, Sampos hälsa, kattens hälsa, att alla mina kompisar ska börja hata mig, min isolation, faktumet att jag gillar min isolation, faktumet att jag samtidigt hatar min isolation, min familjs hälsa och allt sånt.

Det är så mycket just nu. Mammas höft helt verkar ha gett upp, efter snart trettio år inom vårdyrket. Hon är sjukskriven och hon verkar ha så ont och de vet inte vad som är fel och snart kanske hon tvingas börja jobba igen och då kommer hon få ännu ondare och jag blir så orolig för att hon ska börja må sådär jättedåligt igen och kanske äta för starka värktabletter och så blir allt som när jag var liten. Jag tror inte att det kommer hända för hon är starkare nu men jag blir så orolig och rädd. Och jag blir rädd för att hon kanske kommer bli av med jobbet om hennes höft blir sämre och vad händer då med familjens ekonomi? Jag oroar mig för att min lillebror ska in och skiktröngta hjärnan imorgon för att han fått så himla stark migrän och tänk om det är något annat, tänk om det är värsta House-fallet eller något obotligt, gud jag får så ont i magen att jag nästan dör när jag tänker på det. Jag vill att allt ska bli bra, jag vill att dom ska bli friska och jag vill att jag ska ha råd att börja i terapi igen så att jag slipper känna som att jag ska explodera av alla känslor.

Jag vill slippa känna mig dålig för att jag lever på Sampo, jag vill sluta tvivla på om vi är rätt för varandra eller om jag bara förstör hans möjligheter till att utveckla sig och sitt liv och jag vill sluta känna mig utanför ibland och jag önskar att jag kunde göra saker utan att känna dubbla krav från alla håll. Jag är så trött och jag vill att snön ska försvinna. Jag blundar och tänker på mig och Sampo i Krakow och tänker att man kanske kan ha leggings och ballerinaskor och solglasögon och det gör mig lite lycklig.

Nu tror jag ju inte på Gud men jag ber lite lite för att lillebrors skiktröngten ska se bra ut och att mamma slutar ha så himla ont, att det inte är något allvarligt, att hon blir frisk och att pappa blir lite mer gladare på sitt jobb. Jag ber lite för att jag inte blir ensam, för att Sampo aldrig ska tröttna på mig och för att Scully inte ska bli förgiftad av alla växter hon äter. Och för att det ska vara sol i Krakow. Och för att Mineur ska bli billigare så jag har råd att bruncha med mina vänner oftare. Att mina vänner inte tycker jag är dum i huvudet för att jag just nu är en dålig vän och att de kan ha lite tålamod med att jag just nu inte är in a happy place. Och så ber jag för att snön ska försvinna innan jag fryser ihjäl.

Det blev en lång stund hemma hos mormor och morfar i Gagnef. Jag älskar att vara där! Jag känner mig som fem år igen när jag sitter och värmer mig framför vedspisen efter att ha varit ute i kylan. Mormor och morfar står mig otroligt nära och jag mer eller mindre bodde där om somrarna som liten, så det härligt att träffa dem igen. Alltid när jag är i den lilla byn där de bor så får jag höra "Åh det är ju lill-Mona" eller "Jaha och det här måste ju vara Monas barnbarn", och det är inte så konstigt. Jag och mormor är läskigt lika, jag är mer eller mindre en kopia av henne som ung. Lite lik farmor är jag ibland också, men mormor allra mest. Jag har en bild hemma på mormor där man skulle kunna tro att det är jag; när jag kommer hem fotar jag den och visar tror jag!

Som vanligt fick jag med mig lite trevliga saker hem, bland annat från mormor och morfar stora lada full med roliga och fina saker. Ett par vantar som mormor stickat, en tavellist som morfar snickrat, två överlakan från morfars barndomshem, en gammal svart telefon, en skrivmaskin, en glasask, en blompedistal som ska målas vit, en spånkorg med lock som också ska bli vit, en träskål som morfar gjort som kanske ska bli vit och så en burk med heminlagd gurka och en burk med världens godaste honung, som kommer från biodlingen som grannarna vid familjens sommarställe i Hälsingland har. Sedan så hittade jag en fantastiskt underbar gammal gungsstol som jag inte fick med mig hem nu, men som jag ska hämta senare, ett litet bord som morfar skulle fixa till lite åt mig innan jag kunde hämta och en piktittare som han också skulle fixa lite med innan jag kunde ta den. Helt gratis! Nu ska det bli fint hemma! Jag har typ 6-7 pappkassar här med inredningsgrejer som mamma och pappa ska ta med till Stockholm i slutet av februari. Och en brudkista som jag ska låna av mamma. Pepp!


Nu ska jag ringa min fina pojkvän och säga god natt. Nöjd nöjd nöjd med dagen!

Oj så snabbt tiden går här i Dalarna. Redan på onsdag åker jag tillbaka till Stockholm. Jag har gjort massa fynd på loppis, ätit god mat, kollat på mello, fikat med Anna, kollat på spökprogram med mamma, målat om loppisfynd och umgåtts en himla massa med min familj. Nu ska jag och mamma åka till mormor och morfar en sväng!

En annan fin sak är att jag och Sampo bokat flygbiljetter till Krakow och ett mysigt hotell har vi bokat också. 19-22 april blir det, för att fira att vi varit tillsammans i två år. Då är det nästan försommar längre ner i Europa och jag längtar så mycket. Jag har varit i Krakow förut och det är en underbart mysig och vacker stad. Hotell och flyg gick på 2000 kronor och det har vi råd med för att våra föräldrar är fantastiskt generösa och bidrar! Att leva i Krakow är lite billigare i Sverige, men vi har redan börjat lägga undan fickpengar så att vi ska ha råd att äta gott. Jag ska försöka sälja lite gammal kurslitteratur tills dess också så att jag kanske får lite shoppingpengar. Shoppingen i Krakow var väldigt bra redan när jag var där 2007 och sedan dess har den nog bara blivit bättre.

Det här och det här är bajs i ordform.

Min vän Ulrika är väldigt, väldigt duktig på många sätt och vis och här är beviset:

Jag borde sova för jag ska upp halv elva imorgon.

Men jag är så irriterad. För andra gången i mitt liv får jag påminnelser från studentkåren på Högskolan i Dalarna om att jag glömt att betala min medlemsavgift. Ingen av gångerna har jag fått en räkning på avgiften ens innan jag får påminnelsen. Ingen av gångerna har jag studerat på Högskolan i Dalarna under den tid de vill att jag ska betala för.

Så den här gången fick jag nog och skrev ett argt brev tillbaka. Får svar och nu påstår de att jag inte betalat min kåravgift för sommarkursen jag läste. Nyligen var det höstterminen som var problemet, men nu hade de ändrat sig. Jag är ungefär 100% säker på att jag betalade min kåravgift för sommaren. En sjukt dyr kåravgift, eftersom Högskolan i Dalarna inte fattar att man inte bör ta fullpris för att jag läser 7,5 poäng PÅ DISTANS! Men jaja. Det kan säkert ha gått fel eftersom de insisterar på att man ska registera sin faktura på medlemsavgift.se innan man betalar den. Så där kan det säkert ha gått snett på något sätt. Så jag kanske måste betala typ 250 spänn igen till dom. Men jag är fan inte glad för det. Kan inte uppvisa kvitto heller på betalningen i och med att jag betalade via internet och de kvittorna brukar inte duga.

Seriöst. Aldrig mera Högskolan i Dalarna. Älskar deras kunskapssyn men hatar deras studentkår. Första gången de skickade en räkning till mig för en termin jag inte gått så höll ärendet på att gå till inkasso. De är inkompetenta och tar alldeles för dyr avgift. Stockholms Universitet har så att om man pluggar under 15 poäng eller nått sånt så behöver man bara betala 100 spänn. Jag tyckte det var sjukt att Högskolan i Dalarnas studentkår ville att jag skulle betala över 200 för att jag läst 7,5 poäng på distans. Men nu kanske jag måste betala den där avgiften igen om jag inte kan bevisa att jag betalat den. Och det stör mig så jävla mycket. Fitta!

Jag saknar Sampo så himla mycket.

Imorgon sätter jag mig på tåget till Dalarna. Där ska jag stanna i tio dagar och vila upp mig, åka på loppisturer och bara mysa med min familj. Jag behöver det just nu när jag ibland känner mig så förskräckligt ensam här i Stockholm. Som att Sampo är den enda jag har i hela världen. Naturligtvis kommer jag att sakna ihjäl mig efter honom. Jag har börjat sakna redan nu fast jag inte ens åkt från honom.



Lite väldigt redigerade bilder hemifrån. Först my ruby shoes bland höstlöven i vår trädgård (åh vad jag saknar de skorna!), sen ett bit fält i juni månad, sen en bild på min gata i stan, sen två regnbågar som prydde himlen när jag fyllde år för några år sedan, och sen lite av "centrala" Borlänge, fast med kontrast.

Hahah alltså jag har ett dokument där jag sparar roliga msnkonversationer. Lite efterblivet, jag vet. I alla fall, jag har  tråkigt nu så jag kikade genom den. Den här konversationen mellan mig och Martin är väldigt trevlig. Beskriv min personlighet ganska bra, så att säga. Hett tips till alla killar därute som vill förföra mig!

coward heart säger:
hahha och jag är sanslöst kär i den manlige huvudpersonen
martin säger:
ja du har ju en tendens att bli kär i påhittade figurer
coward heart säger:
yesbox
coward heart säger:
det är störande
martin säger:
den killen som vill att du ska bli kär i honom borde skriva en bok med sig själv i huvudrollen och ge den till dig anonymt så du trodde personen i boken var påhittad. sen skulle du läsa ut den, vara kär, sen kunde han träda fram
coward heart säger:
hahhaahaahahah shit martin, du har ju hittat lösningen på alla mina problem!

Jag har alltid blivit rädd när mina vänner börjar komma varandra nära och jag känner mig längre bort. Det får mig att tro att jag kommer bli ensam tillslut. Det har jag alltid väntat mig. Att bli ensam tillslut.

Idag var jag på bio med Sampo, Ell, Matilda och Zackrid. Vi såg Sherlock Holmes. Jag var ganska pepp på att se den och trodde att det säkert kunde bli en underhållande film. Men jävlar vad bra den var; jag var inte alls beredd på att den skulle vara så... awesome. Min filmsmak är ganska blandad. Jag älskar quirky draman i stil med Amélie och excentriska actionrullar i stil med Pulp Fiction. Men sedan finns det några saker till jag gillar; episka fightingscener, kostymfilmer och brittiska deckare. Sherlock Holmes har alla tre.

Sherlock Holmes handlar som ni kanske fattar om den klassiska Sherlock Holmes som sir Arthur Conan Doyle skrev sina böcker om. Robert Downey Jr, som jag crushat på tidigare, spelar Holmes och Dr Watson spelas av Jude Law, som inte heller är helt otrevlig att kolla på. Tillsammans löser de kniviga brott, yada yada yada you know the drill.

Jag älskar hur de tolkar både Holmes och Watson. Watson är inte den fumlige, ganska obegåvade kille jag har sett honom gestaltas som förut; han är smart, handlingskraftig och låter inte Holmes sätta sig på honom. Holmes är depraverad, cynisk och det märks verkligen att karaktären House är inspirerad av Sherlock. Dessutom kickar Holmes ass! Action!Holmes liksom.

Sjukt bra filmmusik, snyggt foto, trovärdiga återskapningar av det gamla London, inte allt för störande historiska fel och bra plot, humor och bra skådespel gör filmen till en sjukt bra film som jag vill se om, många gånger. Sherlock Holmes är sjukt het, miljöerna och kostymerna är en visuell orgasm och den homoerotiska subtexten mellan Holmes och Watson är uppenbar filmen genom, och påminner starkt om den mellan House och Wilson...

Jag vet att det bara är januari, och att det låter fjantigt att säga det här; men Sherlock Holmes kan vara årets bästa film, i min mening. Se den!

Jag har på senaste tiden läst en del bloggar där bloggarna skriver om hur deras barn absolut inte ska gå på dagis. Dagis är en skrikig, snorig plats där barn far illa tydligen. Alltså... va? En del dagis är säkert så, men det beror väl mest på personalbrist. Men det finns ju andra dagis. Det finns dagis med specialpedagogik, det finns privata dagis, det finns koperatativa dagis. Man kan ju inte dömma ut alla dagis för att man har sett hur ett dagis funkar. Man får väl göra research och besöka lite olika dagis och försöka hitta ett som passar för barnet. Vara beredd att lägga ut lite pengar om man nu tycker att kommunala dagis är snorigt. Sedan kan man dömma ut dagis.

Jag tror att dagis är bra för barn. De lär sig umgås med andra barn, får en sekundär socialisation och kommer in i en gemenskap. Dagisplatserna var få i min lilla hemstad och därför fick jag plats hos en underbara dagmamma istället. Hon var fantastisk! Jag hade det verkligen bra där. Men det negativa var att när jag började lekis (6-års) så kände alla andra barn redan varandra från dagis och det minns jag som ganska jobbigt och det var lite svårt att få komma in i gemenskapen.

Jag vet att dagis uppstod för att göra det möjligt för kvinnor att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden, och då kanske man kan argumentera att i en jämnställd värld så kommer dagis inte behövas, då föräldrarna där ska ta lika ansvar för barnen och vara hemma med dem lika mycket. Men jag tycker att dagis fyller en social funktion för barnen. Jag tror det är bara att de lär sig samsas, umgås och leka med andra barn. Självklart kan de göra det även om de inte går på dagis, t ex öppen förskola eller så, men jag tycker att dagis är en bra grej för att barnen ska utvecklas till sociala individer som kan komma överens med andra.

Dagis behövs. Vissa familjer behöver två fulla inkomster och då finns ingen plats för att någon av föräldrarna ska vara hemma med barnen, även om man turas om. Visst om man lämpar av sitt barn på första bästa dagis, då kanske det blir ett skrikigt, snorigt ett. Men man får väl vara lite selektiv och ha lite krav på vart man lämnar sitt barn.

Mina barn ska gå på dagis, eller i varje fall dagmamma om det är ont om dagisplatser. Jag är lite inne på Montessoripedagogik...

Gick ni på dagis?