cause the fireworks have started and the snowflakes shape my name

fireworks

’cause this is the year, this is the year it all will happen
it’s finally here, i have been waiting all my life
so put on your coat, it’s time to go, it’s time for take-off
i think i can say without a doubt this year is mine

don’t know how i know but i do know that
this is the year, this is the year it all will happen
it’s finally here, what i have been waiting for all of my life
there’ll be no mistakes, no more delays, just one big departure

oh baby i don’t know how high
i guess we’ll be somewhere out of sight
this year i will do everything right
this year is mine

Gott nytt år! Jag ska bara ha en lugn kväll med Jonna och snart är det 2007, året då jag tar studenten och året som förhoppningvis ska bli året då allt kommer att hända. Vi ses då!

Och där faller ännu ett år...

Eftersom det nu är över midnatt och tekniskt sett är nyårsafton så kommer en liten sammanfattning av 2006.

Mina årsammanfattningar är rätt ytliga. Det är för att jag ogillar tanken på att fel personer ska hitta till dem och få veta grejer som de verkligen inte ska veta. Därav ytligheten. Jag har en något mer närgången årssammanfattning på ett annat ställe, men jag tänker inte säga var. Antar att jag bara ville kravla mig ur det ytlighetsfack ni kanske placerat mig i.

Samma lista som förra året, olika svar. Förhoppningsvis.


Årets musik:
I början av året tror jag att jag lyssnade rätt mycket på James Blunt och en hel del på Psapp också eftersom jag älskar ledmotivet till Grey's Anatomy. I januari upptäckte jag även Arctic Monkeys. Oh, och i februari kom underbara Regina Spektor in i mitt liv genom att Tess introducerade mig för hennes låt Samson. I mars så lyssnade jag mycket på Jenny Lewis and the Watson Twins och på The Essex Green (som jag sedan såg på Peace and Love). I april började jag lyssnade mycket på Johnny Cash. Det finns lite barndomsnostalgi över det hela; farfar är ett enormt Cash-fan så jag har alltid hört hans musik. Men jag tror att det var Martin och Sus som började lyssna mycket på honom, i sammanband med Walk the line, och då hängde jag också på och vågade erkänna att jag gillade något så mossigt som Johnny C. I början av maj så presenterade Martin indiebandet Clap your hands say yeah för mig och jag blev givetvis såld på sångarens indieröst. Annars är det fan värt att lyssna på dem bara för det koola namnet. Någon gång i maj blev jag också helt besatt av We're from Barcelona med I'm from Barcelona, den gjorde mig glad och det var sommarvärme ute och det var mysigt. I mitten av maj fick jag också tag på soundtracket till Amélie från Montmartre och det var en i det närmaste religiös upplevelse. I början av juni så skickade Emy låten Nothing came out med The Moldy Peaches till mig och den låten kom att bli något av mitt soundtrack för ett tag. Det var även i början av juni som jag upptäckte fenomenet Wizard Rock. Det började med Harry and the Potters och sen dess har det rullat på med Weezard, The Moaning Myrtles, Bella's Love och såklart storfavoriten The Remus Lupins. Pinsamst i juni var att inte ens jag var imun mot Who's da man (Zlatanlåten med andra ord) för jag kom att gilla den. I mitten av juni började jag lyssna på The Killers på allvar. Sista juni upptäcktet jag Cripple and the Starfish med Antony and the Johnsons, som mycket väl kan vara en av de bästa låtarna ever. I början augusti upptäckte jag Paolo Nutini, världens sötate gitarrpojke. Johnossi var också en favorit runt den tiden, som jag minns det. Och sedan så var det ju Sufjan Stevens som jag upptäckte genom underbara låten To be alone with you (som det sedan skulle visa sig handla om Jesus). 18 september (ja, jag vet datum) så upptäckte jag Were does the good go med Tegan and Sara och den blev snabbt en av de bästa låtarna jag vet. I september började jag också bli ett stort U2-fan på riktigt. City of blinding lights skulle komma och bli lite av ett soundtrack för Paris-resan (som i och försig inte var förän i början av oktober). Sedan hittade jag Bobby Flynn, den underbare killen från det australienska Idol, via Silverfiskens blogg, och genom honom 80-talsbandet Cold Chisels låt When the war is over. När jag såg Marit Bergman live i slutet av september hade jag en liten Marit-hype, men slocknade igen. I mitten av oktober fick jag en The Strokes-period och fram mot slutet av månaden skaffade jag mig The Killers nya skiva Sam's Town som visade sig vara cpbra och jag har inte kommit ur min The Killers-period än. I början av november var det mycket Lily Allen som gällde och så var det ju låten E18 med Detektivbyrån som gav mig seriösa musikrysningar. I december så tyckte Martin att jag skulle skaffa lite musik med The Shins, och det gjorde jag och blev lite såld på dem. Sedan upptäckte jag Carla Bruni genom H&M-reklamen och Joshua Radin genom en felsökning. Och så får jag ju inte glömma Closer med Nine Inch Nails, världens sexigaste låt, som jag hittade via en Kirk/Spock-video på YouTube. Sedan fanns det ju band som höll i sig sedan förut, typ Death Cab for Cutie, Bright Eyes och Coldplay.

(Hjälp, det blev en lång punkt!)

Årets låt:
Åh, det får bli en massa; Samson, Braille och Buildings med Regina Spektor, Cripple and the Starfish med Antony and the Johnsons, Star Mile med Joshua Radin, Remember Cedric med The Remus Lupins, Mr Brightside och When you were young med the Killers, Nothing Came out med The Moldy Peaches, Were does the good go med Tegan and Sara och Closer med Nine Inch Nails.

Årets graviditet:
Gud, vilka var gravida i år då? Well, Brittan ploppade ju ut en andra unge (och skilde sig från grisen hon var gift med). Ah, men årets graviditet tillika kändisunge måste ju vara Shiloh som Angelina Jolie och Brad Pitt avlade fram. Om ungen inte blir snygg så kommer alla teorier om det genetiska arvet att dö.

Årets film:
Hohoho, det måste ju vara underbara Brokeback Mountain (ja, för jag såg den först under 2006) som gjorde en fullfjädrar faghag av Hanna. Men annan som film som jag som kanske bekant blev alldeles frälst i var ju V for Vendetta, en av de bästa filmer jag ever sett.

Årets bok:
Första riktigt självklara svaret: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Det är den bästa bok jag någonsin läst (förutom Harry Potter såklart!) och den gjorde ungefär samma sak med mig som Amélie från Montmartre gjorde med mig första gången jag såg den: slängde runt mig i luften och satte ned mig på marken igen - helt omtumlad.

Årets tv-serie:
LOST och Grey's Anatomy var ju fortfarande storfavoriter, lika så M*A*S*H och Dead like me, men värda att nämnas är också House och Queer as Folk.

Årets hotbabe (manlig):
Åh, det här är ju så svårt för världen är ju full av riktigt snygga killar som jag gärna skulle vilja få inslagna i ett paket när jag fyller år, men jag måste ju försöka. Adam Brody håller ju såklart i sig, han behöver jag ju inte ens nämna... Men jag säger väl Adrian Grenier som galet söt pojkvän i The Devil Wears Prada, superheta Derek i Grey's Anatomy och... AH, panik, hur kan det vara så svårt att komma på det här? Jag pratar ju aldrig om annat. Men jag säger Adam Brody igen då. Han förtjänar två omnämningar.


Årets hotbabe (kvinnlig):
Rachel Bilson får ta hem denna i år. Hon har gått om gamla kollegan Mischa Barton i både söthet och stil.


Årets händelse:
Att jag vann Färdlektyrs skrivarstipendium på 10 000 kronor och att jag fick skriva en krönika. Och resan till Paris såklart! Det var en höjdpunkt i mitt liv ju.

Årets hemskaste trend:
Cowboy-boots. Var aldrig snyggt, kommer aldrig att bli. Dumpa. I soptunna.

Årets bästa trend:
Alla jättesöta ballerinor, midjeskärpen och leggings.

Årets HEEEEJDÅ:
Det här var ju egentligen tänkt att var en sådan där elak punkt, typ "HEEEEJDÅ, jag vill aldrig mer se dig"; förra året var det ju äcklet Crazy Frog som var årets HEEEEJDÅ, men i år blir det ett seriöst, ledset hejdå. Årets hejdå var ju såklart hejdå till Martin när han svek the E-gang och åkte till USA för att lära sig engelska och äta massa skräpmat i ungefär ett år. Det var sorgligt.

Årets ord:
- cp (även om jag verkligen borde vänja mig av med det)

- nejnejnejnejnejnej alternativt nonononono (ska sägas jättesnabbt, ett av de ordtics jag utvecklade under året)

- fittslurp (uppfinnande av detta vidriga ord står Sus helt och hållet för)

- "såhär" (jag säger "såhär" hela tiden.. "men det är ju liksom såhär att man blir såhär stressad men ändå så blir man ju såhär anti att göra något alls... det blir såhär en ond cirkel såhär"... AAAAH)

- panik (jag hade panik över allt; skolan, känslor, pengar osv osv)



Byebye 2006, den bästa sommaren, den snöfattigaste vintern och den stressigaste skoltiden. Det var nog rätt nice ändå, hah.

2006 - hiss eller diss?

you've got a fast car, i've got a plan to get us out of here





Idag konstaterades också att en bil är den ultimata friheten. Jag träffade SusKupolen vid halv sex och vi drog en latte respektive chai latte (eh, jag tål inte koffein längre) och efter ett tag joinade Tobbe. Sedan åt vi lite focaccia innan klockan blev åtta och vi körde till Tempo för att hämta Malin efter att hon slutat jobbet. Men Tobbe var tråkig och drog för att toffla med sin flickvän. Malin ville åka hem och byta kläder och äta, men efter det åkte vi bara runt lite för att fira Sus en vecka gamla körkort. Det kändes underbart att slippa sitta på ett ställe och ruttna. Vi träffade två kompisar till Malin och vi började förfölja varandra och andra bilar runt, runt. Mycket underhållande. Sedan skulle Sus iväg och fixa lite grejer som hon strulat (med betoning på strulat) till så jag och Malin hoppade över i hennes kompisars bil och åkte runt lite mer, innan vi slutligen blev avsläppta i Kvarnsveden där vi gick hem till mig och åt pasta med soltorkade tomater, lax och pesto och var på ett väldigt konstigt och fnissigt humör. Helvete, vilken lång mening det där blev. Nästan som den 16 rader långa meningen i Den unge Werthers lidande, 16 rader med bara naturbeskrivning. Hur som helst, vi satt hemma hos mig i flera timmar och skrattade, sedan kom Sus vid typ halv ett, vi drack thé och fortsatte och prata, och de åkte hem vid en halv tre kanske. Mycket trevlig kväll. Och bilen var det som gjorde det. Världens bästa uppfinning, även om den sakta gasar sönder vår jord och ger oss lite växthuseffekt.