En annan grej som jag fördrev tiden med när jag var på sommarstället var att lyssna på Filip&Fredriks sommarprat, som var bajsbra på riktigt. Ensam (by choice ofcourse) låg jag i nittiocentimeterssängen med en madrass med samma spänts och mjukhet som en flyttkartong, invirad i täcken, och tyckte synd om mig själv medan jag lyssnade på de koola killarna (och tyckte mig uppfatta homoerotik mellan de två männen). Naturligtvis fick detta mig att tänka på mitt eget framtida sommarprat. Eller naturligtvis kanske är  ett felaktigt ordval; för alla är kanske inte denna tankekedja så jävla naturligt, men för mig är den det.

Jag lider nämligen av ett enormt, men medvetet, storhetsvansinne. Jag är tjejen som säger "när jag blir rik" istället för "om jag blir rik". När jag fick mitt skrivstipendium så ville jag köpa ett par Manolo Blahnik-skor (det är egentligen fel att kalla dem skor... jag ville köpa ett par Manolo Blahnik-konstverk helt enkelt) för pengarna. "När ska du använda dem då?" frågade mamma i ett försök att övertala mig om idiotin i det eventuella konstinköpet. "När jag får Nobelpriset i litteratur eller när Adam Brody vill att jag ska gå med honom på Oscars-galan", svarade jag utan ett spår av den minsta tinytiny gnutta ironi i rösten. "Eller när vi går på en premiär till hans nya film", tillade jag sedan när jag märkte att jag inte lyckas övertyga min mamma.

I slutändan köpte jag inte några Manolos, och jag köpte inte heller Mulberry-väskan jag spanat in... jag åkte till Paris istället, vilket nog var tusen gånger så vackert som vilka Manolos som helst, och det gjorde mig säkert mer lycklig än femhundra Bayswaters någonsin skulle kunna göra mig. Men tankarna fanns ju där. Och jag tyckte mig se så många anledningar till att behöva de där drömskorna.

Det jag försöker säga är att jag har storhetsvansinne. Så jag började planera mitt sommarprat där i den obekväma sängen. Vilken musik jag skulle spela (kan man spela Swing life away utan att verka för emo? är Håkan utjatat i den svenska etern? SVAR NEJ på den sista frågan) och vad jag skulle prata om. Allt jag ville snacka om (vilket var oväntat mycket, ganska patetiskt mycket egentligen, jag är snart 19 år och tror mig ha haft ett liv nog att fylla ett sommarprat... men KUNDE MARIT BERGMAN SÅ KAN JAG!!!) verkade så jävla personligt och privat och jag började tänka på hur privat jag skulle kunna vara utan att bli kallad störd och instabil. Och ärligt talat, efter Filips "jag blev pistolhotad i Texas"-berättelse eller Fredriks "jag käkade tvål som legat i piss i tre år"-indcident kändes allt jag hade att berätta om lika spännande och fartfyllda som mina samhällskunskapslektioner i ettan... (HP-nerds; tänk professor Binns fast levande. Fast bara litelite mer levande). Så tillslut, när sommarpratet började gå mot sitt slut, så kom jag fram till att om jag skulle få hålla ett sommarprat skulle lösningen bli att jag hittar på jävligt mycket roliga, sjuka och fräsiga saker som har hänt i mitt liv. Fiktion sparkar faktas rumpa året runt.
Alla bra filmer/serier/böcker/osvosv som säger att de bygger på fakta ljuger så jävla hårt