Idag har jag hunnit med att vara jätteledsen, glad, uttråkad, nervös, spänd och angsty. Jag är helt slut efter den känslomässiga bergodalbana som det inneburit men jag vill ändå inte sova. Egentligen så borde jag sova. Men jag har ingen lust. Om och om lyssnar jag på Save me med Remy Zero, introt till Smallville (som förövrigt är en bra serie; Tom Welling är snygg!). Refrängen är helt outstandig. Blows me away typ. Får mig att känna så mycket. Typ både så mycket glädje med också lite sådär slentrianmässig desperation. Det är svårt att förklara.

Mitt flickrum gör konstiga saker med mig. Gud vad jag legat i den här sängen, just här, och bölat ögonen ur mig. Över bråk med mamma och pappa, när man känner sig missförstådd av hela världen och över kärlek som gjort ont, så ont. Det var i det här rummet som jag kände en hård kuk tryckas mot mig för första gången. Det var i det här rummet som jag läste ut sista Harry Potter-boken och sedan låg hysteriskt gråtande på sängen i en timme efteråt. I det här rummet så brukade jag göra illa mig själv när jag mådde dåligt. Där på golvet har jag legat med blodet rinnandes från min armar, hyperventilerandes och trott att jag ska dö.

Jag hittade några av mina gamla dagböcker i förrgår. Jag grät så mycket när jag läste dem. Allt ångest och all vilsenhet är överväldigande. En var från mellanstadiet när mamma var på behandlingshem för sitt tablettberoende. Den var jobbig att läsa för att jag effektivt trängt undan det. Samtidigt så blir jag så tacksam för att mamma är frisk idag. En annan var från högstadiet och där fick jag följa en Hanna som desperat jagade acceptans. Det var sorgligt. Det var massa tjafs om rakblad också. Jag slängde båda dagböckerna. Jag vet att folk tjatar om att man inte ska slänga sådant, men jag blir bara ledsen av dem och då finns det ingen anledning att ha kvar dem. Det är det förflutna. Jag har lärt mig av det. Men jag tänker inte låta det göra mig ledsen.

Hemma i lägenheten i Stockholm har jag min dagbok från gymnasiet. När jag kommer hem ska jag läsa genom den. För den är jobbigast. Och sedan ska jag slänga den. Bort med det.

När jag tänker tillbaka på den tiden jag skar mig själv känns det så sjukt. Det känns som att det var en annan person. Men sen kollar jag ned på mina armar, där jag fortfarande har vita ärr. Och då inser jag att det ju var jag. Jag var så jävla dum i huvudet på den tiden. Nej, jag ville aldrig dö. Jag ville bara visa min ångest på utsidan, så att någon skulle se den och hjälpa mig med den. Sedan var det ett sätt att lätta ångesten, yadayada, det där har ni säkert hört förut. Och jag förlorade mig själv i tankar och dikter om rakbladspoesi och zebraflickor och sånt tjaffs. DET FINNS INGET VACKERT, POETISKT ELLER ROMANTISKT MED ATT SKÄRA SIG SJÄLV. Nej. Det är ett beroende, ett sjukligt sådant, som man bör få hjälp att sluta med. Ingen långvarig lösning och som kortvarig lösning är den knappt värd namnet. I slutet av december är det fem år sedan jag slutade skära mig. I början så saknade jag det. Jag kände mig vanlig, tråkig och jag kände som att jag förlorat min identitet. Det var som att skärsår och rakblad var det som utmärkte mig som person. Ni hör väl hur dumt det låter? Mitt fina hår, min humor, min dryghet och mina stundtals fantastiska texter är det som utmärker mig. Ärr, rakbladsromantik och allt sånt skit var något som försökte ta över mig och fan heller att det skulle få göra det. Det tog jättelång tid att bli av med instinkten att skära sig. Ännu längre tid att sluta sakna det och ta sig ur de tankebanorna. Men när jag var där... vilken frihet! JAG hade kontroll över min ångest. JAG kunde klara mig genom en panikångestattack utan att behöva göra illa mig själv.

Jag är så himla glad att jag kom ur det. Det destruktiva. Visst kan jag fortfarande må dåligt idag, men det är aldrig som då. Och om det skulle bli så igen så vet jag bättre nu. Jag vet att jag förtjänar mer kärlek än rakblad och självskador ger. Jag vet att jag är bra och att jag kan klara mig själv.

Det här blev en jättelång text men det behövde komma ur mig. Idag mår jag bra om man jämför hur jag mådde då. Ibland har jag ångest. Ibland är jag ledsen. Ibland så gråter jag. Men jag är stark ändå. Jag vet mitt värde. Ibland tänker jag att jag är svag och skör och känslig. Men i slutändan så klarar jag mig alltid. Med hjälp av min familj, mina vänner och min fina Sampo så är jag ännu starkare.

Cred till dig som läst ända hit. Om du också har har kämpat dig ur negativa tankebanor och självdestruktiva mönster; GRATTIS! Vi borde fan ha en internationell dag, typ som bröstcancerdagar och skit. Om du fortfarande är kvar i det; du förtjänar bättre. Du är bättre. Do something about it.

Man kan få hjälp att göra det. Men tillslut är det alltid du själv som räddar dig.