fittor once again

Jag har bloggat på blogg.se i flera jävla år men inte förän typ nyss har det börjat fitta sig så otroligt mycket. Igår fick det ju för sig att jag vill posta samma inlägg en miljon gånger. Jävla mongo. När jag tänker på det så började allt fitta när Publishme eller vad skiten som tog över heter. Fittor. Meeesigt namn också.



Jag tycker om att  min pojkvän lyssnar på mig. Ska jag outa honom?

Äcklig snö och äcklig kö

Utanför mitt fönster ligger drivor och åter drivor av kall äcklig elak snö. Dalarna är vitt och kallt men det känns ändå lite speciellt. Det känns ändå lite som att vara hemma igen. Ironiskt really, jag som hatade allt när jag bodde här kan nu njuta av att komma "hem" till detta vackra landskap. Men Sthlm känns mer hemma faktiskt.

Jag är alltså hemma hos föräldrarna i Borlänge. Tänkte äta gratis mat, mysa med min familj och vila upp mig inför att sätta igång mitt liv igen. Hittills har detta året varit lite vänteläge; jag har inte riktigt pallat komma igång med skola, sommarjobbsletande, ekonomiplanerande eller nått alls. Jag har mest legat i sängen med Sampo, fikat med fina vänner och arrat lite konvent. Så nu är jag här. Det är nu jag inser att min besökstatistik har halverats på typ ett år. Men jag har blivit tråkig så det är nog lite förklaringen. Tråkig och rätt ältande. Och mitt skrivande... ja... jag tycks inte kunna jonglera med ord som jag en gång kunde. Tappar bollarna lite här och där och jag orkar inte plocka upp dem. Det känns som jag borde spåra mitt liv bakåt och samla ihop mitt språk igen. Eller bara sluta fucking bry mig om att verka kool i bloggen och sluta försöka imponera och börja blogga för mig själv igen, som jag brukade göra. För mitt eget höga nöjes skull. Och kanske för Ells skull då hon älskar mina fyllebloggar.

En intressant, eller egentligen mer jobbig, grej med att lämna Sthlm och åka hit är att en del av mig sitter och gråter och skriker "neeeeej neeeeej vänd!!!!!" hela vägen. För jag vet att jag kommer börja sakna Sampo så snart jag sätter min fot på dalsk mark och det första gulliga smset ramlar in i inkorgen. Det är lite jobbigt. Men samtidigt är det han som gör att det faktiskt går att lämna familjen och åka tillbaka hem Sthlm igen. Hela tågresan sitter jag vanligtvis och planerar hur jag ska hångla upp honom när jag träffar honom.

Minns ni när Sampo började dyka upp bland virrvarret av ord i den här bloggen? Jag tror det var kring denna tid förra året som han började nämnas mer och mer. Vid den här tiden förra året var jag sjukt intresserad av honom och börja tycka om honom mer för varje dag. Den 4 april blev vi tillsammans efter att jag hintat om att vi borde byta Facebookstatus. Han dök verkligen upp i mitt liv helt plötsligt. Som pojkvän alltså. Som kompis hade jag vant mig vid honom. Men när vi blev tillsammans och jag insåg att jag var kär så hade jag verkligen inga planer och ingen önskan på eller efter en pojkvän. Det kanske är därför det fortfarande känns så jävla bra. För att det bara hände, utan förväntningar, det bara hände för att det hände. Hej pang boooom och plötsligt var det Sampo och Hanna. Under den här bloggen så har det funnits många killar i mitt liv, strul och (olycklig) kärlek men ingen har fått mig att känna som jag känner just nu. Jag är bara så äckligt jävla sjukt lycklig och jag älskar det så himla mycket. Men jag älskar honom mer.

In other news så trodde jag och Sampo att vi hade fått lägenhet i en euforisk halvtimme idag. Sedan insåg vi att den var lite för dyr för oss. Oh well. Eller nej, så chill var jag inte. Jag tänkte "fitttttttttaaaaa" och ville döda bostadsköer och bajs. Men sedan insåg jag att det här betyder hopp! Snart komme det ramla in en lägenhet som är perfekt och det kommer bli awesome och mysigt och vi kan ha sex i alla rum när vi vill! Hahah jag är cp så nu ska jag sova.

Hej!

Texten på bloggen har blivit konstig. Fast bara i Firefox. Jag borde skriva listor och packa.
Det ska jag nog göra.... snart.