Lästips: Alice om fat acceptance och smala människor
Woaaaha vad bra det här inlägget av Alice är. Om varför fat acceptance också hjälper smala människor. Läs det!
FÖDELSEDAGSTJEJEN
Nu fyller jag 23 år! Den här bilden är dock från när jag var typ... 19 år och hade en sleepover i min lilla studentetta tillsammans med Fjanto och Oscar. Those were the days, när man var ung och hade livet framför sig.
Birthdays pass
Sitter här och lyssnar på Taylor Swift, läser bloggar och fikar olivbröd och te (ur den fina Mumin-muggen jag fick av Fjantos familj i födelsedagspresent). Imorgon fyller jag 23 år och jag tycker det är skitläskigt att bli äldre. Har inte hunnit något alls. Är absolut inte där jag trodde jag skulle vara när jag var tjugotre. Men det blir nog bra ändå.
Kortis
Bloggandet har gått dåligt i några dagar nu. Har haft fullt upp med skolstarten. Jag lever och mår bra och tror att studieformen som min nya sjuksköterskeutbildning har kommer att passa mig utmärkt. Så himla skönt, bitarna börjar falla på plats.
Kortis nu, jag vet, men jag hinner inte mer, har en föreläsning att titta på online.
Kortis nu, jag vet, men jag hinner inte mer, har en föreläsning att titta på online.
IKEA-trött och orkanpeppande
Wooh! Hemma från IKEA. Helt slut i huvudet och fötterna. Var himla nära att köpa ett fint vitrinskåp, men det var slut i lager. Tur kanske, för vitrinskåp fanns verkligen inte med på inköpslistan. Nu tänkte jag lägga mig i soffan och titta på Doctor Who i några timmar. Imorgon ska jag på registering på högskolan. Pirrigt och lite jobbigt för jag är verkligen inte klar med sommaren än. Känns som att allt gick åt till att flytta och jag har inte badat en enda gång. Om några dagar fyller jag år och det markerar sommarens sista dag. Sen blir det höst.
Nä nu orkar jag inte svamla mer. Förresten, här är ett av de skummaste blogginlägg jag läst på länge. Niotillfem-Sandra ordnar fest och sätter upp orkanbilder för att komma i stämning inför orkanen på östkusten i USA. En orkan som redan tagit människoliv längre ned mot Karibien. Himla knäppt att kunna romantisera och fantisera allt till någonslags filmisk vardag. Fattar att det känns lite spännande sådär, men att korka upp vinflaskor och göra en Spotify-lista för tillfället känns lite overkill. Lite empatiöst var inlägget i mina ögon. Eller mer naivt kanske. Hon verkar så pepp och förväntansfull, trots att hon flera gånger påpekar att hon hoppas att inget allvarligt ska hända. Antar att de som redan då dött på Haiti inte var allvarligt nog för att bli opepp.
Nä nu orkar jag inte svamla mer. Förresten, här är ett av de skummaste blogginlägg jag läst på länge. Niotillfem-Sandra ordnar fest och sätter upp orkanbilder för att komma i stämning inför orkanen på östkusten i USA. En orkan som redan tagit människoliv längre ned mot Karibien. Himla knäppt att kunna romantisera och fantisera allt till någonslags filmisk vardag. Fattar att det känns lite spännande sådär, men att korka upp vinflaskor och göra en Spotify-lista för tillfället känns lite overkill. Lite empatiöst var inlägget i mina ögon. Eller mer naivt kanske. Hon verkar så pepp och förväntansfull, trots att hon flera gånger påpekar att hon hoppas att inget allvarligt ska hända. Antar att de som redan då dött på Haiti inte var allvarligt nog för att bli opepp.
En rubrik
Nu är jag så trött på att vara sjuk och vila, så det blir en händelserik helg. Ikväll ska jag sova över hos mamma och pappa, för att jag och mamma ska kunna komma iväg till loppisar tidigt imorgon. På söndag ska jag till IKEA med mamma och pappa.
Just nu ligger jag i soffan med Fjanto och tittar på Doctor Who, som vi fastnat i. Blogglusten är obefintlig och inspirationen också. Ciao!
Just nu ligger jag i soffan med Fjanto och tittar på Doctor Who, som vi fastnat i. Blogglusten är obefintlig och inspirationen också. Ciao!
Jag skiter fullständigt i att behaga
Det verkar enormt viktigt för min pappa att män gillar mig. Speciellt grekiska män. Ända sen jag var liten så har han tjatat om vad män gillar och inte gillar. "Män gillar kvinnor med storrt hår!" (långt hår) och sen grimaserar han om jag klipper mig.När jag läser det här inlägget hos Lady Dahmer, samt en del av kommentarerna, så blir jag så glad över att min pappa är min pappa. Min pappa har aldrig kommenterat min kropp, mitt utseende eller mitt sätt att klä mig. Han har aldrig uttryckt något som fått mig att tro att mitt syfte här i världen är att behaga.
Istället har han diskuterat filosofi, religion, politik och normer med mig. Lärt mig att ifrågasätta normer och den varande ordningen och hjälpt mig till ett språk som gör att jag kan kritisera. Gett mig ett enormt kulturellt kapital, som jag alltid kommer ha med mig. Han har lärt mig att jag alltid har rätt till en åsikt och att ingen har rätt att tysta den.
Jag har min pappa att tacka för att jag har blivit normkritisk. Det är på grund av honom som jag vågar kliva utanför de snäva roller som dikterats för mitt kön. Jag har fått en solid grund att stå på. Jag har tidigt fått lära mig mitt värde och att mina åsikter är viktiga och räknas.
Och ändå har jag i många år varit fängslad av en vilja att behaga. Det är något som samhället har tvingat på mig. När jag började skolan var jag otyglad och ganska vild. Jag ifrågasatte, avvek från könsnormer och hade alltid en åsikt. Det fick jag ta mycket skit för. Så jag lärde mig att smälta in och låtsas. Behaga. För att slippa skiten.
Idag är jag inte rädd för skiten längre. Jag vill inte behaga. Jag vill göra skillnad.
Nu låter det som att jag inte fått något alls av mamma. Det stämmer inte. Av henne har jag lärt mig empati, integritet, kämparglöd och att aldrig aldrig ge upp. Att man kan vara på botten, och sedan komma upp igen och vara starkare än tidigare.
Vecka 6: Sova ihop
Via One-way Communication hittade jag Vecka 6, en blogg som utmanar bloggare att skriva om sex och samlevnad. Varje vecka publiceras ett nytt tema med lite inspirerande frågor och man får ge uttryck för temat i vilket format man vill.
Jag tycker utmaningen verkar hur kul som helst att hänga på, men eftersom mitt sexliv är en av de få saker som jag faktiskt försöker hålla utanför bloggen (av respekt för min partner) så blir det inga snuskiga detaljer, utan rätt allmänt med enstaka personliga inslag. Denna vecka är dock temat "sova ihop", vilket är lätt att hålla mindre dirty, så jag kommer jag bli personlig.
Jag ÄLSKAR att sova ihop. Men det har inte alltid varit så. Jag är en sådan som måste ha precis rätta omständigheter för att kunna somna. Lagom svalt, mörkt, tyst och rätt antal kuddar. Andras andetag är en sådan där sak som jag tidigare blivit tokig av och börjat fantisera om att få tyst på fanskapet med hjälp av kudden. Ibörjan av mitt och Fjantos förhållande sov jag med öronproppar för att slippa höra honom flåsa (läs: andas helt normalt men i mina öron lät det som att han sprang ett jävla maraton). Men tidsnog vande jag mig vid hans ljud. De blev inte mycket värre än mina egna andetag. Nu sover jag utan öronproppar för jag gillar att höra honom bredvid mig. Veta att han finns där.
Att bli skedad och omhållen när jag ska somna är jag lite kluven till. Jag ska vara himla trött för att det ska funka, annars ligger jag bara och känner mig instängd och fasthållen. Men om jag vaknar mitt i natten, då kan jag krypa intill, bli omhållen, och somna om. Det är bara första insomningen som är svår.
Det är svårt att tänka sig att sova i separata sängar. Eller olika rum. Att aldrig morgonmysa när man precis precis vaknat. Inget spontansex när man egentligen borde sova. Aldrig gå och lägga sig tillsammans, plötsligt bli pigga och ligga och prata om helt obetydliga saker i flera timmar.
Att aldrig få försöka synka mina andetag med hans. Näää, det skulle inte funka. Jag och Fjanto har sovit tillsammans ända sedan vi blev tillsammans och han mer eller mindre flyttade in i min lilla studentetta. Skulle inte funka att sluta. Jag skulle bli ensam i sömnen liksom.
Jag tycker utmaningen verkar hur kul som helst att hänga på, men eftersom mitt sexliv är en av de få saker som jag faktiskt försöker hålla utanför bloggen (av respekt för min partner) så blir det inga snuskiga detaljer, utan rätt allmänt med enstaka personliga inslag. Denna vecka är dock temat "sova ihop", vilket är lätt att hålla mindre dirty, så jag kommer jag bli personlig.
Jag ÄLSKAR att sova ihop. Men det har inte alltid varit så. Jag är en sådan som måste ha precis rätta omständigheter för att kunna somna. Lagom svalt, mörkt, tyst och rätt antal kuddar. Andras andetag är en sådan där sak som jag tidigare blivit tokig av och börjat fantisera om att få tyst på fanskapet med hjälp av kudden. Ibörjan av mitt och Fjantos förhållande sov jag med öronproppar för att slippa höra honom flåsa (läs: andas helt normalt men i mina öron lät det som att han sprang ett jävla maraton). Men tidsnog vande jag mig vid hans ljud. De blev inte mycket värre än mina egna andetag. Nu sover jag utan öronproppar för jag gillar att höra honom bredvid mig. Veta att han finns där.
Att bli skedad och omhållen när jag ska somna är jag lite kluven till. Jag ska vara himla trött för att det ska funka, annars ligger jag bara och känner mig instängd och fasthållen. Men om jag vaknar mitt i natten, då kan jag krypa intill, bli omhållen, och somna om. Det är bara första insomningen som är svår.
Det är svårt att tänka sig att sova i separata sängar. Eller olika rum. Att aldrig morgonmysa när man precis precis vaknat. Inget spontansex när man egentligen borde sova. Aldrig gå och lägga sig tillsammans, plötsligt bli pigga och ligga och prata om helt obetydliga saker i flera timmar.
Att aldrig få försöka synka mina andetag med hans. Näää, det skulle inte funka. Jag och Fjanto har sovit tillsammans ända sedan vi blev tillsammans och han mer eller mindre flyttade in i min lilla studentetta. Skulle inte funka att sluta. Jag skulle bli ensam i sömnen liksom.
Lästips: Beyond Sizes och Lady Dahmer om bantarbarnbok
Läs Thinas inlägg där hon tar upp en bok om bantning som riktar sig till barn. Jag orkar verkligen inte skriva ett eget inlägg om det, så jag citerar min kommentar som jag lämnade på inlägget:
Varför inte göra en bok som lär barn vikten av att leva hälsosamt, utan att skuldbelägga eller fokusera på vikt? Blir så tokig på att smal är livet mål. Inte lycklig, inte hälsosam, inte smart, inte rolig, inte nöjd utan SMAAAAAL.Rekommenderar även Lady Dahmers inlägg om samma bok.
Spyr på det hela.
Jag har en skönlitterär blogg också!
Visste ni att jag har en till blogg? En blogg där jag lägger ut skönlitterära texter jag skriver, både noveller och dikter. Den heter Noveller och andra påhitt och den kommer man till genom att klicka HÄR.
Jag har nyligen uppdaterat den med lite nygamla texter och förhoppningsvis kommer det sprillans nytt snart också. Länge sedan jag skrev nu och jag vill verkligen komma igång igen, för jag saknar det mycket.
Jag har nyligen uppdaterat den med lite nygamla texter och förhoppningsvis kommer det sprillans nytt snart också. Länge sedan jag skrev nu och jag vill verkligen komma igång igen, för jag saknar det mycket.
Storlek 34 är uppenbarligen överviktigt på andra sidan jorden
Jag har bloggat tidigare om Australien och Storbritanniens Top Model-tävling, där tjejer som helt uppenbart är normalviktiga kallas överviktiga. Nu kollar jag på Nya Zealands version, och även där förekommer detta.
What the fuck is up with this shit?! Hur fan tänker de som gör programmet? Tydligen är storlek 34 överviktigt i Nya Zealand. Jag menar inte att det är någon förolämpning, som bekant tycker jag inte att tjockt är fult eller dåligt, men många andra tjejer tycker att det är så. Många andra tjejer sitter framför teven, ser en tjej i storlek 34:a bli kallad överviktig och jag undrar vad det leder till. Inget bra, kan jag tänka mig. Och varför är det ens ett problem att hon är en storlek 34, om hon gör ett bra jobb och är en duktig modell? Jävla skitbranch där ingen vågar förändra något. Vem fan har bestämt att size zero ska vara idealet för modeller? Det har inte alltid varit så. Bygger man catwalks så dåligt nu för tiden att de brakar sönder om någon större går på dem eller?
What the fuck is up with this shit?! Hur fan tänker de som gör programmet? Tydligen är storlek 34 överviktigt i Nya Zealand. Jag menar inte att det är någon förolämpning, som bekant tycker jag inte att tjockt är fult eller dåligt, men många andra tjejer tycker att det är så. Många andra tjejer sitter framför teven, ser en tjej i storlek 34:a bli kallad överviktig och jag undrar vad det leder till. Inget bra, kan jag tänka mig. Och varför är det ens ett problem att hon är en storlek 34, om hon gör ett bra jobb och är en duktig modell? Jävla skitbranch där ingen vågar förändra något. Vem fan har bestämt att size zero ska vara idealet för modeller? Det har inte alltid varit så. Bygger man catwalks så dåligt nu för tiden att de brakar sönder om någon större går på dem eller?
Det här är Ruby som är överviktig enligt New Zealand's Next Top Model.
Edit: Åh, nu förtydligade en i juryn att "hon är ju bara stor för att vara modell". Är det bara jag som tycker det är lite skadat att man är stor för att vara modell när man är en 34? Bara jag som verkligen inte kan få in i mitt lilla huvud VARFÖR bara en kroppsform får gå catwalken vanligtvis (annars är de ju plus size-modeller... åh kan inte alla bara få heta MODELLER??!!). VARFÖR ÄR DET SÅ SNÄVT?! FATTAR INTE. End of rant.
Tack!
Woaah, tack så sjukt mycket för alla tvserietips som strömmat in. Vissa av dem har jag redan sett och älskat eller ratat, men många var nya och de kommer jag såklart kolla upp. För tillfället så verkar det som att jag och Fjanto kommer börja med Doctor Who (från 2005) och jag tänkte nog ge Vampire Diaries en ny chans.
Jag har riktigt dåligt samvete för att jag bloggar så kasst just nu, men har verkligen inte någon ork. Det känns som att hjärnan går på halvfart liksom.
Jag har riktigt dåligt samvete för att jag bloggar så kasst just nu, men har verkligen inte någon ork. Det känns som att hjärnan går på halvfart liksom.
Lock it in your pocket
Lyssnar på denna om och om igen. Theme song till Pretty Little Liars. Älskar att videon som bandet gjort är så uppenbart inspirerad av serien. Den är lite cheesy men jag gillar den. Sjukt bra låt hur som helst.
Tipsa mig om serier som jag bara måste se!
Är desperat efter tips på bra serier. Jag vill ha serier som man sugs in i direkt. Där man bara måste plöja avsnitt efter avsnitt. De flesta av mina favoritserier är serier som är lite mystery-thriller med dramainslag och lite humor. Jag älskar serier som utspelar sig i småstäder i USA och som börjar med en händelse som förändrat livet för folk i staden och att en eller flera privatpersoner sedan försöker hitta lösningen på det som hänt. Gärna ska polisen tro att det är en olycka, anse att det redan är löst eller göra ett jävligt dåligt jobb på andra sätt (typ Veronica Mars, Pretty Little Liars). Jag gillar också serier som går ut på att ickepoliser hjälper till att lösa brott, typ White Collar, The Mentalist, Bones och Pscyh. Och så älskar jag förstås övernaturliga serier som The X-files och Supernatural (dessa får gärna innehålla rikligt med snygga män).
Ge mig tips! Snälla! Helst serier som har rätt många avsnitt ute redan (typ en säsong), eftersom jag älskar att plöja genom serier och hatar att vänta på nya avsnitt. Här nedan är en liten lista på mina allra allra bästa favoritserier.
Så, tipsa på nu! Nu ska jag återgå till att vara sjuk. Lock i öronen gör att det känns som att jag lever i en låda. Inte så roligt. Skulle bli roligare om jag hade en bra serie att fastna i...
Ge mig tips! Snälla! Helst serier som har rätt många avsnitt ute redan (typ en säsong), eftersom jag älskar att plöja genom serier och hatar att vänta på nya avsnitt. Här nedan är en liten lista på mina allra allra bästa favoritserier.
Så, tipsa på nu! Nu ska jag återgå till att vara sjuk. Lock i öronen gör att det känns som att jag lever i en låda. Inte så roligt. Skulle bli roligare om jag hade en bra serie att fastna i...
En sak jag stör mig på
Hatar när folk säger mödomshinna. Vill hoppa upp och ned framför dem och skrika "DET HETER SLIDKRANS FÖR I HELVETE!!!!". Ska det vara så jävla svårt?
Ville bara berätta det.
Ville bara berätta det.
Mina tankar om Pretty Little Liars
Jag har ju redan skrivit om att jag och Fjanto fastnat i Pretty Little Liars. Vi har börjat på säsong 2 och jag älskar serien. Den är betydligt mer välskriven än jag trodde att den skulle vara. Ibörjan hade jag lite svårt att ta till mig de fyra huvudkaraktärerna men nu gillar jag dem (Hanna och Spencer är mina favoriter). Tidigare nämnde jag även att serien hade mycket att önska ur ett genusperspektiv, men samtidigt så är den faktiskt helt okej har jag börjat märka.
Till och börja med så är det en tvserie där tjejers historier är huvudploten. Det är en serie som delvis handlar om romans, men som också är en thriller där fokus ligger på mer än att vara snygg och skaffa en kille (något jag tyckte att det gjorde i början, men det har verkligen utvecklats). De fyra tjejerna har väldigt olika personligheter och intressen och tillåts vara mer än stereotypa tjejer. Det visar att det finns många olika sätt att vara på. Tjejerna tillåts vara självständiga, kapabla och smarta. De behöver sällan räddas och tar sig ur knipor med hjälp av fantasi och intelligens. De får vara duktiga på sporter utan att bli stereotypiserade som sportjejer. Speciellt Spencer sticker ut från konvensionella könsroller, då hon är sportig, logisk, smart, driven och självständigt, egenskaper man allt för sällan ser i tonårstjejer på teve.
Jag älskar hur de tillåts byta kille och sexa och hångla hit och dit utan att få en slampstämpel över sig. Jag älskar hur de porträtterade ett förhållande där tjejen ville knulla och killen ville spara sig till äktenskapet. Jag älskar hur serien porträtterar de homosexuella karaktärer som finns.
Framför allt älskar jag hur de fyra tjejerna får vara seriens fokus och hur de manliga karaktärerna nästan är utbytbara och används mest för att föra ploten någonstans. Ungefär som kvinnor behandlas i Supernatural. Jag säger inte att det är bra att det är på detta sätt egentligen, men efter att ha sett många serier där kvinnor mest används som plot devices, så är det rätt uppfriskande att se en serie där rollerna är omvända.
Självklart finns det problem med Pretty Little Liars. Alla tjejerna följer snäva mallar för vad som är attraktivt. Mycket fokus läggs på yta. Ibland verkar det som att tjejernas liv inte kan vara fulländat utan ett kärleksintresse vid sin sida.
Men allt som allt liksom.
Allt som allt så tycker jag faktiskt att Pretty Little Liars är jävligt bra.
Till och börja med så är det en tvserie där tjejers historier är huvudploten. Det är en serie som delvis handlar om romans, men som också är en thriller där fokus ligger på mer än att vara snygg och skaffa en kille (något jag tyckte att det gjorde i början, men det har verkligen utvecklats). De fyra tjejerna har väldigt olika personligheter och intressen och tillåts vara mer än stereotypa tjejer. Det visar att det finns många olika sätt att vara på. Tjejerna tillåts vara självständiga, kapabla och smarta. De behöver sällan räddas och tar sig ur knipor med hjälp av fantasi och intelligens. De får vara duktiga på sporter utan att bli stereotypiserade som sportjejer. Speciellt Spencer sticker ut från konvensionella könsroller, då hon är sportig, logisk, smart, driven och självständigt, egenskaper man allt för sällan ser i tonårstjejer på teve.
Jag älskar hur de tillåts byta kille och sexa och hångla hit och dit utan att få en slampstämpel över sig. Jag älskar hur de porträtterade ett förhållande där tjejen ville knulla och killen ville spara sig till äktenskapet. Jag älskar hur serien porträtterar de homosexuella karaktärer som finns.
Framför allt älskar jag hur de fyra tjejerna får vara seriens fokus och hur de manliga karaktärerna nästan är utbytbara och används mest för att föra ploten någonstans. Ungefär som kvinnor behandlas i Supernatural. Jag säger inte att det är bra att det är på detta sätt egentligen, men efter att ha sett många serier där kvinnor mest används som plot devices, så är det rätt uppfriskande att se en serie där rollerna är omvända.
Självklart finns det problem med Pretty Little Liars. Alla tjejerna följer snäva mallar för vad som är attraktivt. Mycket fokus läggs på yta. Ibland verkar det som att tjejernas liv inte kan vara fulländat utan ett kärleksintresse vid sin sida.
Men allt som allt liksom.
Allt som allt så tycker jag faktiskt att Pretty Little Liars är jävligt bra.
Massa smink för lite pengar gör Hanna glaaad
Beställde smink från e.l.f Cosmetics för ett tag sedan och fick grejerna idag. Det är snorbilligt. Med snorbilligt menar jag nagellack för 15 spänn styck. Puder för 15 kronor. Concealer för samma pris! Jag hade kommit över en rabattkod (signa upp på nyhetsbrevet, kommer ofta rabattkoder!) som gav mig fri frakt. Allt nedan för 122 kronor! Helt okej kvalitet för pengarna, snabb och smidig leverans och stort utbud! Rekommenderar helt klart. Nu låter jag fett sponsrad, men det är jag tyvärr inte.
- Nagellack: Mint Cream och Copper (1,5 £ styck)
- Tone Correcting Concealer: Ivory (1,5 £)
- Liquid Eyeshadow: Sultry Satin (1,5 £)
- Clarifying Pressed Powder: Ivory (1,5 £)
- Natural Radiance Blusher: Innocence (1,5 £)
- Eye Shadow Brush (1,5 £)
- Eye Crease Brush (1,5 £)
- Nagellack: Mint Cream och Copper (1,5 £ styck)
- Tone Correcting Concealer: Ivory (1,5 £)
- Liquid Eyeshadow: Sultry Satin (1,5 £)
- Clarifying Pressed Powder: Ivory (1,5 £)
- Natural Radiance Blusher: Innocence (1,5 £)
- Eye Shadow Brush (1,5 £)
- Eye Crease Brush (1,5 £)
Barnpornografi som reklam
Lady Dahmer har skrivit ett galet bra inlägg om hur små flickor sexualiseras och vad det kan ha för konsekvenser. Bilderna som syns i inlägget är typ det vidrigaste, äckligaste och mest obehagliga jag sett på länge. Extremt sexualiserade bilder på små flickor, i reklamsyfte, för att sälja en produkt. I ett fall är produkten sexiga underkläder för småtjejer.
What the fuck?! Hur kan kan leva med sig själv om man är stylisten som iklätt barnet en sexig liten bh? Hur sover man på nätterna om man är fotografen som tar bilderna? Och hur fan är man funtad om man är föräldern som horar ut sitt barn på detta sätt? Detta är inget annat än barnpornografi i syfte att sälja en produkt. Så jävla vidrigt.
What the fuck?! Hur kan kan leva med sig själv om man är stylisten som iklätt barnet en sexig liten bh? Hur sover man på nätterna om man är fotografen som tar bilderna? Och hur fan är man funtad om man är föräldern som horar ut sitt barn på detta sätt? Detta är inget annat än barnpornografi i syfte att sälja en produkt. Så jävla vidrigt.
Let my girls be Hermiones, rather than Pansy Parkinsons
Being thin. Probably not a subject that you ever expected to read about on this website, but my recent trip to London got me thinking...
It started in the car on the way to Leavesden film studios. I whiled away part of the journey reading a magazine that featured several glossy photographs of a very young woman who is either seriously ill or suffering from an eating disorder (which is, of course, the same thing); anyway, there is no other explanation for the shape of her body. She can talk about eating absolutely loads, being terribly busy and having the world's fastest metabolism until her tongue drops off (hooray! Another couple of ounces gone!), but her concave stomach, protruding ribs and stick-like arms tell a different story. This girl needs help, but, the world being what it is, they're sticking her on magazine covers instead. All this passed through my mind as I read the interview, then I threw the horrible thing aside.
But blow me down if the subject of girls and thinness didn't crop up shortly after I got out of the car. I was talking to one of the actors and, somehow or other, we got onto the subject of a girl he knows (not any of the Potter actresses – somebody from his life beyond the films) who had been dubbed 'fat' by certain charming classmates. (Could they possibly be jealous that she knows the boy in question? Surely not!)
'But,' said the actor, in honest perplexity, 'she is really not fat.'
'"Fat" is usually the first insult a girl throws at another girl when she wants to hurt her,' I said; I could remember it happening when I was at school, and witnessing it among the teenagers I used to teach. Nevertheless, I could see that to him, a well-adjusted male, it was utterly bizarre behaviour, like yelling 'thicko!' at Stephen Hawking.
His bemusement at this everyday feature of female existence reminded me how strange and sick the 'fat' insult is. I mean, is 'fat' really the worst thing a human being can be? Is 'fat' worse than 'vindictive', 'jealous', 'shallow', 'vain', 'boring' or 'cruel'? Not to me; but then, you might retort, what do I know about the pressure to be skinny? I'm not in the business of being judged on my looks, what with being a writer and earning my living by using my brain...
I went to the British Book Awards that evening. After the award ceremony I bumped into a woman I hadn't seen for nearly three years. The first thing she said to me? 'You've lost a lot of weight since the last time I saw you!'
'Well,' I said, slightly nonplussed, 'the last time you saw me I'd just had a baby.'
What I felt like saying was, 'I've produced my third child and my sixth novel since I last saw you. Aren't either of those things more important, more interesting, than my size?' But no – my waist looked smaller! Forget the kid and the book: finally, something to celebrate!
So the issue of size and women was (ha, ha) weighing on my mind as I flew home to Edinburgh the next day. Once up in the air, I opened a newspaper and my eyes fell, immediately, on an article about the pop star Pink.
Her latest single, 'Stupid Girls', is the antidote-anthem for everything I had been thinking about women and thinness. 'Stupid Girls' satirises the talking toothpicks held up to girls as role models: those celebrities whose greatest achievement is un-chipped nail polish, whose only aspiration seems to be getting photographed in a different outfit nine times a day, whose only function in the world appears to be supporting the trade in overpriced handbags and rat-sized dogs.
Maybe all this seems funny, or trivial, but it's really not. It's about what girls want to be, what they're told they should be, and how they feel about who they are. I've got two daughters who will have to make their way in this skinny-obsessed world, and it worries me, because I don't want them to be empty-headed, self-obsessed, emaciated clones; I'd rather they were independent, interesting, idealistic, kind, opinionated, original, funny – a thousand things, before 'thin'. And frankly, I'd rather they didn't give a gust of stinking chihuahua flatulence whether the woman standing next to them has fleshier knees than they do. Let my girls be Hermiones, rather than Pansy Parkinsons. Let them never be Stupid Girls. Rant over.
Att vara en size zero är det finaste priset man kan vinna
Jag är mer stolt över min viktnedgång än min Oscar.Sanna tipsade mig om den här artikeln om Jennifer Hudson, som vann en Oscar för sin prestation i Dreamgirls. Fast hennes storverk enligt henne själv är att hon har gått från en storlek 46 till en size zero.
När jag läste artikeln blev jag så jävla ledsen. Jag ville bara grina faktiskt. Orkade inte ens bli arg.
Vad är det för värld vi lever i när hon är mer stolt över att ha lyckas förbränna fett än att vinna ett av sin branchs mest prestigefyllda pris? Seriöst? Vad sänder det här för budskap? Att det alltid är viktigast att vara smal, viktigare än allt annat. Att ytan är viktigare än vad man faktiskt gör med sin yta.
Jag tycker det är otroligt oansvarigt av Jennifer Hudson att utala sig på detta sättet. Egentligen är jag mot att man tvingar på en förebildsroll på människor men vafan, lite jävla vett i huvudet får man ju ha Missförstå mig inte. Jag skuldbelägger inte Jennifer Hudson för att hon har gått ned i vikt. Det har hon sin fulla rätt att göra, och är hon lycklig och nöjd nu så är det ju good for her. Men jag skuldbelägger den industi och de normer som försöker tvinga alla att passa in i en size zero-mall.
Lite handlar detta om genus också. Faktiskt. Jag tvivlar att vi skulle kunna se citatet ovan från en man. För de lär sig inte att deras värde bestäms av deras utseende, utan snarare att deras prestationer och status är det viktiga.
Men för kvinnor?
För oss är det alltid viktigare att vara knullbara än att faktiskt åstadkomma något här i livet. Uppfann du precis ett vaccin mot cancer? Så bra, men det vore ju bättre om du lyckats banta ned dig till en size zero.
Saker som gör det lättare att vara sjuk
När pappa svänger förbi med en må bättre-kasse från mamma, innehållandes krya på dig-kort, inredningstidningar, halstabletter, näsdukar, medicin och en 50 kronors-bonuscheck på ICA att "köpa något gott för, eller kanske en tidning".
Då blir det liksom lite lättare att acceptera att min hjärna består av bara snor och slem just nu.
Då blir det liksom lite lättare att acceptera att min hjärna består av bara snor och slem just nu.
Slut som artist
Orkar inte blogga mer än såhär idag. Är sjuk som fan och ledsen och besviken på allt. Besviken på att någon skulle vara hemma idag och ta hand om mig, eftersom den var ledig från jobbet, men ändå blev inringd och sa ja utan att prata med mig. Jag kommer knappt upp ur soffan/sängen, så det hade ju varit skönt med lite omvårdnad. Bråkade. Grinade. Känner mig svimfärdig. Så pallar inte blogga. Vill bara sova och sova i minst ett år. Så jag slipper människor, sjukdom och allt.
Sjuk men kör på ändå
Snor i hjärnan, lock i öronen och rivjärn i halsen. Japp, är sjuk. Igen! Jag har varit sjuk mycket på senaste, typ som en evighetslång förkylning, och det beror nog på att jag aldrig vilar ut mina förkylningar ordentligt. Kör på som vanligt och kroppen får aldrig återhämta sig. Oh well, även denna gång kommer jag tuta och köra för det är så mycket jag vill hinna göra och jag har verkligen inte lust att ligga sjuk. Blir det värre får jag väl motvilligt vila, men just nu så pallar jag. Ikväll ska jag och mamma åka på något så töntigt som bilbingo. Man sitter i sin bil och spelar bingo och tutar om man vinner. Så sjukt!
Annars så har jag och Fjanto fanstat i serien Pretty Little Liars. Den är skit ur genussperspektiv och rätt cheesy men jäklar vad spännande och fängslande den är.
Loves it!
Annars så har jag och Fjanto fanstat i serien Pretty Little Liars. Den är skit ur genussperspektiv och rätt cheesy men jäklar vad spännande och fängslande den är.
Loves it!
Drama, mordgåta och utpressning = perfeeeect!
Nu börjar det hända grejer!
Oh, nya sökord som leder till mig. Jag som var så lycklig första gången någon hittade hit via roliga sökord. Nu hittade någon hit genom att söka på tjocka tjejer i bikini. Jag blir överlycklig.
Sjuåriga flickor som vill bli populära bland pojkarna
Blir så förbannad av tanken på att var femte sjuåring vill bli smalare. När jag var sju år funderade jag över vad min kanin skulle heta och försökte fly så fort mamma ville kamma håret på mig. Jag var inte medveten om vilka utseendemässiga krav som fanns för kvinnor. Idag funderar de över hur de ska kunna bli mer populära bland pojkarna.
Ansvaret ligger helt på föräldrar och omvärld. Hur fan kan vi acceptera ett samhälle där sjuåringar tycker sig behöva aktivt banta? Där så små flickor redan har lärt sig att man alltid kan bli smalare. Smalast vinner. Och är du smal så blir du populär bland pojkarna.
Vi lär våra flickor att det är det som spelar roll. Att vara smal, vacker och få så många pojkar som möjligt.
Det är så deras värde bestäms.
Ansvaret ligger helt på föräldrar och omvärld. Hur fan kan vi acceptera ett samhälle där sjuåringar tycker sig behöva aktivt banta? Där så små flickor redan har lärt sig att man alltid kan bli smalare. Smalast vinner. Och är du smal så blir du populär bland pojkarna.
Vi lär våra flickor att det är det som spelar roll. Att vara smal, vacker och få så många pojkar som möjligt.
Det är så deras värde bestäms.
Lästips: Julia Skott om att äktenskap, normer och normativitet
Julia Skott har skrivit ett himla bra inlägg om att vara feminist, gifta sig, leva i kärnfamilj och vara monogam. Himla himla intressant. Läs här!
Rätten att få definiera sig själv som ful
Lady Dahmer har skrivit några inlägg om hur hon vill att folk ska sluta påpeka hur snygg hon är varje gång hon skriver att hon är ful. Detta verkar svårt att få fram till en del läsare, som verkar tycka att deras önskan om att få uttrycka sin åsikt om Lady Dahmers utseende väger över hennes egen önskan om att få slippa åsikter om det egna utseendet.
Varför kan man inte få definiera sig själv som ful? Varför utbrister folk som på instinkt "näää du är inte fuuul"?
Varför är det så jävla provocerande att tycka och säga att man är ful? Det provocerar ju sällan att säga "jag är ganska lat, men det gör inget". Eller "jag är ganska lång, men det gör inget". Men när någon säger "jag är ganska ful, men det gör inget" så börjas det genast överösas protester och så säger folk "nää men säg inte så om dig själv".
Fulhet är för mig något subjektivt. Någon jag tycker är ful upplever någon annan som snygg, och tvärtom. Men utöver detta finns det ju ett ideal, en kulturell accepterad bild av vad som är snyggt och vad som är fult. Enligt denna norm är jag ful. Jag är ful, eftersom jag är tjock, och tjockt är inte snyggt enligt idealet. Själv tycker jag att jag är helt okej snygg, men jag är medveten att jag enligt de rådande normerna anses vara ful. Och det är okej med mig. Mitt mål i livet är inte att vara snygg eller att leva upp till ideal.
Jag är ful enligt normen.
Och vafan, är det så fel att tycka att man är ful eller att misslyckas med att leva upp till idealet? Säger det något om ens värde? Är vi så så jävla förblindande av skönhetens allsmäktighet att det är otänkbart att tycka att det inte gör något att vara ful?
Varför kan man inte få definiera sig själv som ful? Varför utbrister folk som på instinkt "näää du är inte fuuul"?
Varför är det så jävla provocerande att tycka och säga att man är ful? Det provocerar ju sällan att säga "jag är ganska lat, men det gör inget". Eller "jag är ganska lång, men det gör inget". Men när någon säger "jag är ganska ful, men det gör inget" så börjas det genast överösas protester och så säger folk "nää men säg inte så om dig själv".
Fulhet är för mig något subjektivt. Någon jag tycker är ful upplever någon annan som snygg, och tvärtom. Men utöver detta finns det ju ett ideal, en kulturell accepterad bild av vad som är snyggt och vad som är fult. Enligt denna norm är jag ful. Jag är ful, eftersom jag är tjock, och tjockt är inte snyggt enligt idealet. Själv tycker jag att jag är helt okej snygg, men jag är medveten att jag enligt de rådande normerna anses vara ful. Och det är okej med mig. Mitt mål i livet är inte att vara snygg eller att leva upp till ideal.
Jag är ful enligt normen.
Och vafan, är det så fel att tycka att man är ful eller att misslyckas med att leva upp till idealet? Säger det något om ens värde? Är vi så så jävla förblindande av skönhetens allsmäktighet att det är otänkbart att tycka att det inte gör något att vara ful?
Utflykter
Jag har inte bloggat mycket på senaste. Det har ni nog märkt. I lördags var jag på loppis med mamma och sedan sov jag och Fjanto över hos mamma och pappa. Vi spenderade kvällen på balkongen och tittade på folk. Idag åkte vi på tur till Torsång (mera loppis!) och Gamla Staberg.
Nu blir det bildbombning.
Parkering på en liten loppis jag och mamma var på. Vackra vallmoblommor, därav bilden.
Fjanto i mamma och pappas kök på lördagkvällen.
När det börjar bli mörkt på kvällen kan man elda lite i mamma och pappas vardagsrum.
Lördagkväll på balkongen.
Med godis och cider!
Månen.
Och Superman.
Mysiga hästar i Torsång.
Fin prästgård i Torsång.
Torsångs kyrka, från 1200-talet (eller så).
Den ligger fint.
Fjanto vandrar runt.
Mamma läser gravstenar.
Sedan åt vi på Torsångs Café, som varit öppet sedan år 1904.
Sedan åkte vi vidare till Gamla Staberg, som är en gammal bergmansgård i närheten av Falun. En bergman var en rik person som var delägare i Falu gruva. I Gamla Staberg har de återskapat en barockträdgård som jag skulle göra mycket för att få bo bredvid. Vackra blommor samsas med ätbara godheter.
Café i gamla ladan.
Portal in till trädgården och herrgården. Lite som att kliva tillbaka i tiden.
...
Fruktträdgården.
Herrgården.
När de återskapade trådgården har de strävat efter att använda tidstypiska växter.
Tittar på fiskar.
Fjanto säger att han också ska ha en sådan här trädgård om han blir rik.
Nu blir det bildbombning.
Parkering på en liten loppis jag och mamma var på. Vackra vallmoblommor, därav bilden.
Fjanto i mamma och pappas kök på lördagkvällen.
När det börjar bli mörkt på kvällen kan man elda lite i mamma och pappas vardagsrum.
Lördagkväll på balkongen.
Med godis och cider!
Månen.
Och Superman.
Mysiga hästar i Torsång.
Fin prästgård i Torsång.
Torsångs kyrka, från 1200-talet (eller så).
Den ligger fint.
Fjanto vandrar runt.
Mamma läser gravstenar.
Sedan åt vi på Torsångs Café, som varit öppet sedan år 1904.
Sedan åkte vi vidare till Gamla Staberg, som är en gammal bergmansgård i närheten av Falun. En bergman var en rik person som var delägare i Falu gruva. I Gamla Staberg har de återskapat en barockträdgård som jag skulle göra mycket för att få bo bredvid. Vackra blommor samsas med ätbara godheter.
Café i gamla ladan.
Portal in till trädgården och herrgården. Lite som att kliva tillbaka i tiden.
...
Fruktträdgården.
Herrgården.
När de återskapade trådgården har de strävat efter att använda tidstypiska växter.
Tittar på fiskar.
Fjanto säger att han också ska ha en sådan här trädgård om han blir rik.
Dagens idiot
Den ärofyllda titeln går till Storbritanniens premiärminister David Cameron som har kommit på det perfekta receptet för att skapa ännu mera motsättningar, frustration och missnöje i samhället.
Hans förslag är att vräka upprorsmakarnas familjer. Japp. Göra folk hemlösa. Länge har man tydligen varit för mjuka mot de som vandaliserar och har subventionerat boende. Att slänga ut dem är en fantastiskt långsiktig lösning som verkligen går på grunden till problemen.
Ut med dem på gatan bara! That should help, old chap!!!
Ridå.
Hans förslag är att vräka upprorsmakarnas familjer. Japp. Göra folk hemlösa. Länge har man tydligen varit för mjuka mot de som vandaliserar och har subventionerat boende. Att slänga ut dem är en fantastiskt långsiktig lösning som verkligen går på grunden till problemen.
Ut med dem på gatan bara! That should help, old chap!!!
Ridå.
No blog today
Idag är en sådan där dag då allt känns osäkert och lite jobbigt. Så jag åker hem till mamma. Lösningen på allt.
Jag och mamma i London 2009.
Fuck you Ken
Lästips: Alice om "nothing tastes as good as thin feels"
Alice har skrivit ett himla bra inlägg om den gamla klassikern "nothing tastes as good as thin feels".
Läs det här.
Läs det här.
Vardagsinlägget
I flera timmar har jag surfat internet efter något att blogga om. Utan resultat. Idag känns inspirationen väldigt låg, så det blir ett trist vardagsinlägg innan jag börjar med lunchen.
Jag vet inte om jag har skrivit något om hur det blir med skolan i höst? Jag blev inte antagen till senare del i programmet på sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Dalarna. För många som sökte till termin 2. Men jag hade varit smart och förutseende och anmält mig till termin 1 också, och där blev jag antagen. Förhoppningsvis kan jag tillgodoräkna de flesta av kurserna under denna termin. Om jag inte kan göra det så är det ingen katastrof, en liten uppfriskning av minnet har ingen dött av. Jag längtar så efter att få börja plugga igen. Sjuksköterskelinjen är rätt för mig. Att plugga anatomi och fysiologi är det roligaste jag har gjort och det är skönt att plugga mot något som är ett konkret yrke. Jag kommer bli en kickass sjuksyrra någon dag!
Hur ser era plugghöstar ut?
Nä, nu ska jag börja med lunchen. Pasta med tomatsås blir det nog. Mmm...
Jag vet inte om jag har skrivit något om hur det blir med skolan i höst? Jag blev inte antagen till senare del i programmet på sjuksköterskeprogrammet på Högskolan Dalarna. För många som sökte till termin 2. Men jag hade varit smart och förutseende och anmält mig till termin 1 också, och där blev jag antagen. Förhoppningsvis kan jag tillgodoräkna de flesta av kurserna under denna termin. Om jag inte kan göra det så är det ingen katastrof, en liten uppfriskning av minnet har ingen dött av. Jag längtar så efter att få börja plugga igen. Sjuksköterskelinjen är rätt för mig. Att plugga anatomi och fysiologi är det roligaste jag har gjort och det är skönt att plugga mot något som är ett konkret yrke. Jag kommer bli en kickass sjuksyrra någon dag!
Hur ser era plugghöstar ut?
Nä, nu ska jag börja med lunchen. Pasta med tomatsås blir det nog. Mmm...
Årets blogginspiratör?
Läser Klaras blogg och ser att hon nominerat mig som "Årets blogginspiratör" inför VR's Blog Awards 2011.
Så himla glad jag blir! Chansen att jag skulle få titeln är nog närmare minimal, men det värmer så himla mycket att veta att jag inspirerar, för det är något jag verkligen vill göra. Inspirera, stärka och peppa!
Tack Klara! Om ni andra vill följa Klaras exempel så kan man nominera här.
*raggar röster*
Så himla glad jag blir! Chansen att jag skulle få titeln är nog närmare minimal, men det värmer så himla mycket att veta att jag inspirerar, för det är något jag verkligen vill göra. Inspirera, stärka och peppa!
Tack Klara! Om ni andra vill följa Klaras exempel så kan man nominera här.
*raggar röster*
Vill du bli Sveriges Nästa Plusmodell?
Thina på Beyond Sizes har precis utlyst en sjukt cool tävling, tillsammans med bland annat Plusmodel Magazine (stooor amerikansk tidning!).
Gå in här för att läsa mer om tävlingen.
Gå in här för att läsa mer om tävlingen.
Om man kunde bygga upp istället för att riva ned
Fan vad upploppen i England gör mig förbannad, men också kluven.
Jag kan förstå att man känner desperation i ett samhälle med enorma klassklyftor, där det finns en tydlig underklass som har så mycket svårare att få jobb som inte är skitjobb och bostad i områden som inte är förfallna och har hög kriminalitet. Jag kan förstå maktlösheten, desperationen och frustrationen man känner. Jag kan förstå att den får en att göra störda och desperata saker.
Men jag kan ändå inte förstå hur man kan tycka att man har rätt att göra är att bruka våld mot andra människor. Bränna ner folks hem och arbetsplatser. Förstöra folks leverbröd. På vilket jävla sätt ska det förbättra den egna situationen? Det är ju inte som att de är de rika man anfaller. Det är ju inte maktens boning man ger sig på. Utan vanliga människor. Hur kan man tycka att detta är en form av protest? Hur kan man tro att det här gör någon nytta? Så jävla meningslöst. Så tomt. Så idiotiskt.
Förtryck föder våld brukar man säga, och jag tror verkligen på det. Det är ingen slump att unga palestinier spränger sig på bussar i Jerusalem.
Men i fallet med England så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite... bortskämt. Visst, de ungdomar som utför dessa handlingar kommer nog inte från jättebra förhållanden. Men de lever i västvärden, och är därmed otroligt priviligerade och det verkar som att de gör allt det här för att de tycker det är coolt. Eller för att de inte fick ett PlayStation 3 i julklapp, att dömma av vilka butiker man väljer att plundra. Samtidigt vill jag verkligen inte tro att man sätter eld på ett helt kvarter för att man är uttråkad och bortskämd. Är människor verkligen sådana? Eller beror det på att samhället har misslyckats med att ge dessa ungdomar möjligheter att på andra sätt få utlopp för detta?
Jag tycker civil olydnad är en jävligt bra grej, men då fredlig sådan. Jag tycker det är asbra att folk plankar när politikerna fortsätter att höja priserna på kollektivtrafik, samtidigt som de sänker standarden. När folk vägrar betala teveavgiften för att de tycker det är principiellt fel.
De unga i England riktar sin ilska åt fel hål. Det är makten som borde drabbas av ilskan. De beslutande som inte ser till att klyftorna försvinner. Om de bara kunde kanalisera all sin jävla ilska och sin frustration i något produktivt, något fredligt med hopp om en bättre framtid. Fyfan vilken jävla folkrörelse.
Men för att göra det så måste man ha verktyg och förutsättningar för att kunna göra det. Man måste kunna tro att man kan förändra på andra sätt. Någonting är snett i det engelska samhället när man verkar tro att fönsterkross och eld är det enda sättet att påverka och ta makten över sina liv.
Edit: Missa inte att läsa kommentarerna till det här inlägget. Seriöst, smarta grejer sägs där!
Jag kan förstå att man känner desperation i ett samhälle med enorma klassklyftor, där det finns en tydlig underklass som har så mycket svårare att få jobb som inte är skitjobb och bostad i områden som inte är förfallna och har hög kriminalitet. Jag kan förstå maktlösheten, desperationen och frustrationen man känner. Jag kan förstå att den får en att göra störda och desperata saker.
Men jag kan ändå inte förstå hur man kan tycka att man har rätt att göra är att bruka våld mot andra människor. Bränna ner folks hem och arbetsplatser. Förstöra folks leverbröd. På vilket jävla sätt ska det förbättra den egna situationen? Det är ju inte som att de är de rika man anfaller. Det är ju inte maktens boning man ger sig på. Utan vanliga människor. Hur kan man tycka att detta är en form av protest? Hur kan man tro att det här gör någon nytta? Så jävla meningslöst. Så tomt. Så idiotiskt.
Förtryck föder våld brukar man säga, och jag tror verkligen på det. Det är ingen slump att unga palestinier spränger sig på bussar i Jerusalem.
Men i fallet med England så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite... bortskämt. Visst, de ungdomar som utför dessa handlingar kommer nog inte från jättebra förhållanden. Men de lever i västvärden, och är därmed otroligt priviligerade och det verkar som att de gör allt det här för att de tycker det är coolt. Eller för att de inte fick ett PlayStation 3 i julklapp, att dömma av vilka butiker man väljer att plundra. Samtidigt vill jag verkligen inte tro att man sätter eld på ett helt kvarter för att man är uttråkad och bortskämd. Är människor verkligen sådana? Eller beror det på att samhället har misslyckats med att ge dessa ungdomar möjligheter att på andra sätt få utlopp för detta?
Jag tycker civil olydnad är en jävligt bra grej, men då fredlig sådan. Jag tycker det är asbra att folk plankar när politikerna fortsätter att höja priserna på kollektivtrafik, samtidigt som de sänker standarden. När folk vägrar betala teveavgiften för att de tycker det är principiellt fel.
De unga i England riktar sin ilska åt fel hål. Det är makten som borde drabbas av ilskan. De beslutande som inte ser till att klyftorna försvinner. Om de bara kunde kanalisera all sin jävla ilska och sin frustration i något produktivt, något fredligt med hopp om en bättre framtid. Fyfan vilken jävla folkrörelse.
Men för att göra det så måste man ha verktyg och förutsättningar för att kunna göra det. Man måste kunna tro att man kan förändra på andra sätt. Någonting är snett i det engelska samhället när man verkar tro att fönsterkross och eld är det enda sättet att påverka och ta makten över sina liv.
Edit: Missa inte att läsa kommentarerna till det här inlägget. Seriöst, smarta grejer sägs där!
Passkontroll mellan Polen och Tyskland
Apropå förra inlägget om kontrollanter, så tänkte jag berätta historien om den läskigaste passkontroll jag varit med om. Jag och min familj var på väg hem från Krakow i Polen. Vi var på en sådan där bussresa i grupp, så vi körde genom gränskontrollen. På vägen dit hade det inte varit några problem, vi hade fått köra rakt genom, men den här gången hade vi inte den turen, utan blev stannade.
Föreställ er detta:
Föreställ er detta:
Två uniformerade män stiger på bussen. De har stora mustascher och två vapen var och ett par batonger. Den av dem som verkar mest skjutglad vrålar något som låter som "PASSSSSS KONTROLE!!!" och börjar spatsera runt i bussen. Man ser i ögonen på honom att han vill att man ska ha ett utgånget pass eller lite kokain och vapen samt ett gäng polska barn i resväskan. Han vill sätta dit en. Samtliga busscharterresenärer, en blandning av norskar och svenskar, har redan vänt ut och in på väskor och fickor för att hitta sina pass. Nervositeten ligger tjock i luften och man märker att den mustaschprydde känner lukten av det. När han kommer fram till mig så håller jag fram passet med händer som känns som spagetti. Han stannar till och granskar mitt pass.
Mitt pass som är ganska gammalt. Mitt pass som har en bild där jag inte alls är lik mig. Jag ser hans tveksamhet. Efter vad som verkar som en evighet nickar han och går vidare. Jag pustar inte ut förrän de två männen har gått av bussen och jag förvånas över att jag inte kissat på mig av skräck, eller något ännu värre.
Kontrollanter
Är fortfarande lite skakis över att ha varit med om mitt livs första tv-avgiftskontrollant. Öppnar aldrig dörren för okända personer när jag är ensam hemma, men idag gjorde jag det av någon jävla anledning. Vad är oddsen att det då är en jäkla kontrollant? Höll på att kissa på mig när jag förstod var han kom ifrån.
Jag blir alltid skakis vid kontroller, även då jag vet att jag inte gjort något fel. Passkontroller och tulltjänstemän tycker jag är läskigast i världen. Jag blir nervös, även om jag inte har något att dölja. Är säker på att någon ska ha smugglat på mig knark eller något sånt. Biljettkontroller på pendeln och tuben var det läskigaste jag visste när jag bodde i Stockholm. Även om jag aldrig plankat, mesig som jag är, så var jag alltid säker på att jag skulle åka dit för något.
Och när polisbilar åker förbi mig på gatan är jag 100% säker på att de ska stanna och börja förhöra mig om något.
Lite paranoid? Ja kanske.
Jag blir alltid skakis vid kontroller, även då jag vet att jag inte gjort något fel. Passkontroller och tulltjänstemän tycker jag är läskigast i världen. Jag blir nervös, även om jag inte har något att dölja. Är säker på att någon ska ha smugglat på mig knark eller något sånt. Biljettkontroller på pendeln och tuben var det läskigaste jag visste när jag bodde i Stockholm. Även om jag aldrig plankat, mesig som jag är, så var jag alltid säker på att jag skulle åka dit för något.
Och när polisbilar åker förbi mig på gatan är jag 100% säker på att de ska stanna och börja förhöra mig om något.
Lite paranoid? Ja kanske.
Gulle er!
Tack för era fina ord om komplex-inlägget. Ni säger att jag är modig, men det är inte så svårt att lägga ut en bild som jag faktiskt är nöjd med. Det är en smickrande bild, i en smickrande vinkel, helt enkelt. Mina komplex tycks vackra även för mig, på just den bilden. Det enda som var svårt var att överrösta moraltanten i huvudet som skrek "NEIN INTE LÄGGA UT NAKENBILD PÅ INTERNÄTET!!!!".
Nu ska jag och Fjanto slappa framför det nya avsnittet av The Glee Project. I förra avsnittet var Ashley Fink, min tjockishjälte, med! Älskar serien.
Nu ska jag och Fjanto slappa framför det nya avsnittet av The Glee Project. I förra avsnittet var Ashley Fink, min tjockishjälte, med! Älskar serien.
Unhappy kitty
Fjanto byggde en hatt åt Scully. Som inte verkade speciellt tacksam.
Komplex
På bilden nedan syns tre saker som jag alltid (nåja, länge) har haft komplex över. Mina överarmar, mina lovehandles och mina strech marks. Jag tänkte länge och väl innan jag la ut den här bilden. Hur privat vill jag vara? Därför är den lite redigerad för att inte vara supertydlig. Men jag har inte redigerat för att försköna bilden.
I slutändan bestämde jag mig för att publicera bilden. Alltid hjälper det någon att inse att det faktiskt finns andra som ser ut såhär, och att det är okej. Kanske hjälper den mig att avdramatisera mina komplex. Mina överarmar är mjuka och lena och starka nog att bära runt på sömniga katter. Mina kärlekshandtags storlek gör att man aldrig tappar taget om mig. Och mina strech marks, tigerränder på min kropp, visar historien om hur min kropp har förändrats.
Ibland hör jag att "det är klart alla har komplex" och det är så sorgligt. Det borde verkligen inte vara normen att ha komplex. Det går att frigöra sig från komplex, det måste jag tro, annars skulle det kännas hopplöst. Man borde försöka att älska sina komplex lite extra.
I slutändan bestämde jag mig för att publicera bilden. Alltid hjälper det någon att inse att det faktiskt finns andra som ser ut såhär, och att det är okej. Kanske hjälper den mig att avdramatisera mina komplex. Mina överarmar är mjuka och lena och starka nog att bära runt på sömniga katter. Mina kärlekshandtags storlek gör att man aldrig tappar taget om mig. Och mina strech marks, tigerränder på min kropp, visar historien om hur min kropp har förändrats.
Ibland hör jag att "det är klart alla har komplex" och det är så sorgligt. Det borde verkligen inte vara normen att ha komplex. Det går att frigöra sig från komplex, det måste jag tro, annars skulle det kännas hopplöst. Man borde försöka att älska sina komplex lite extra.
(intalar mig själv att den inte är mera vågad än en bikinibild)
Word.
BLOGG SAMBO OCH SEX
Jag har varit lite ledsen över att jag ALDRIG har sett att någon kommer till min blogg via roliga sökord. Jag använder tjänsten Statcounter för att hålla koll på min statistik, hur folk hittar hit och så vidare. Där kan man också se vad folk har sökt på och hittat till en. Det har mest varit tråkigt, typ hannamariefiddeli, happy happy fangirl och liknande. Men nu under "recent keyword activity" hittade jag detta:
Någon har kommit hit genom att googla "blogg sambo och sex". Wow! Varför hittar man hit då? Vad besviken den som kom hit måste ha blivit. Visst är detta en blogg, och visst skriver jag en del om sex och om att vara sambo, men aldrig kombinerat.
Hohoho. Min första knasiga träff! Må den bli den första av flera. Har ni några knäppa sökordsberättelser?
Någon har kommit hit genom att googla "blogg sambo och sex". Wow! Varför hittar man hit då? Vad besviken den som kom hit måste ha blivit. Visst är detta en blogg, och visst skriver jag en del om sex och om att vara sambo, men aldrig kombinerat.
Hohoho. Min första knasiga träff! Må den bli den första av flera. Har ni några knäppa sökordsberättelser?
Vägra låta en lapp bestämma hur du ska må och klä dig!
En mening i en kommentar från Hannah inspirerade mig att skriva ett inlägg om att inte låta storlekslappen påverka ditt humör och mående, och om att "make it work" och helt enkelt inte bry dig om vad det står på lappen.
För det är precis vad det är. En siffra på en lapp. En siffra som inte säger ett skit om ditt värde, eller din attraktivitet. Inte mer än en siffra. Som absolut inte ska tillåtas att begränsa ditt liv. Jag är som sagt en storlek 48-50-52 men jag låter inte det begränsa mig. I min garderob finns en klänning i storlek 54 (som är fantastisk, ska ta kort och visa snarast!), men där finns även en klänning i XS. Där finns koftor i allt från storlek S till XXL och där finns linnen i XXXL och i 42.
Jag tror på att "make it work". Egentligen borde jag inte kunna handla i "vanliga" klädaffärer, där storlekar går till högst 44 eller 46. Men jag vågar prova. Även om jag enligt lappen inte borde kunna ha koftan eller klänningen, så provar jag. Det kanske inte sitter så som designern menade; en oversizekofta blir en tight kofta på mig, eller en t-shirt i XXXL blir som en tunika på mig. Och det är helt okej. Vad jag försöker säga är att man ska våga prova, för även om storlekslappen antyder att plagget inte passar, så kan verkligheten vara helt annorlunda. Ibland slår det fel, men ibland hittar man fantastiska plagg. Man får helt enkelt prova sig fram!
Så våga prova kläder i storlekar som är både större och mindre än den du "borde" ha. För storlekslapparna är just bara lappar med en storlek på. De är inte regler, de är inte lagar, och du behöver inte låta dig dikteras av dem.
Bra inlägg om att "make it work":
Beyond Sizes
Gabi Fresh
Och ändå så oroar jag mig över att min storlek nästan gått från 42 till 44, men det är ingenting jag tänker på hela tiden.Jag känner igen mig så otroligt mycket i det här. Tidigare var jag en storlek 46-48, men nu drar jag 48-50-52 enligt mina mått (varierar knasigt nog beroende på vilken tabell butiken utgår från). Trots att jag är tillfreds med mig själv har jag känt ett hugg i magen när jag inser att jag inser att min storlek blivit större. Men sedan försöker jag påminna mig själv om att jag mår bra. Jag mår fortfarande bra, min kropp är fortfarande frisk, jag gillar vad jag ser i spegeln och känner mig hemma och trygg i min kropp. Varför skulle en siffra på en lapp få ändra detta?
För det är precis vad det är. En siffra på en lapp. En siffra som inte säger ett skit om ditt värde, eller din attraktivitet. Inte mer än en siffra. Som absolut inte ska tillåtas att begränsa ditt liv. Jag är som sagt en storlek 48-50-52 men jag låter inte det begränsa mig. I min garderob finns en klänning i storlek 54 (som är fantastisk, ska ta kort och visa snarast!), men där finns även en klänning i XS. Där finns koftor i allt från storlek S till XXL och där finns linnen i XXXL och i 42.
Jag tror på att "make it work". Egentligen borde jag inte kunna handla i "vanliga" klädaffärer, där storlekar går till högst 44 eller 46. Men jag vågar prova. Även om jag enligt lappen inte borde kunna ha koftan eller klänningen, så provar jag. Det kanske inte sitter så som designern menade; en oversizekofta blir en tight kofta på mig, eller en t-shirt i XXXL blir som en tunika på mig. Och det är helt okej. Vad jag försöker säga är att man ska våga prova, för även om storlekslappen antyder att plagget inte passar, så kan verkligheten vara helt annorlunda. Ibland slår det fel, men ibland hittar man fantastiska plagg. Man får helt enkelt prova sig fram!
Så våga prova kläder i storlekar som är både större och mindre än den du "borde" ha. För storlekslapparna är just bara lappar med en storlek på. De är inte regler, de är inte lagar, och du behöver inte låta dig dikteras av dem.
Den här klänningen är en L och borde vara för liten för mig. But it's not.
Bra inlägg om att "make it work":
Beyond Sizes
Gabi Fresh
Gästblogg: Att kalla sin flickvän för regeringen
En av mina kollegor tycker att det är charmigt när folk kallar sin partner för "regeringen".
"Då erkänner man verkligen att man är en toffel."
Själv har jag snarare bilden av att det är den typ av män som gärna underminerar kvinnors makt som säger så. (Jag tar för givet att detta uttryck mest förekommer i heteroförhållanden. Eller har jag fel?) Det finns ju självklart kvinnor som kör över sina män. Men nu åsyftar jag män som egentligen har större makt i förhållandet än kvinnan (men inte vill låtsas om det). Det är ju betydligt svårare att säga ifrån om ens partner hela tiden gör antydningar om att du är dominant och egoistisk. Det är då lätt att ta åt sig av det och börja tänka att "Det kanske är så, jag kanske klagar för mycket, gnäller för mycket. Kanske är det ego av mig att säga ifrån? Det är bäst att han får som han vill."
Diskuterade detta med pojkvännen. Han tror det handlar om killar i gäng med machoframtoning, som säger så inför sina machokompisar för att kunna hantera det faktum att de ibland måste kolla med sin flickvän innan de kan bestämma något. Kanske känns det lite generande att hon också har något att säga till om? Då blir "regeringen" en jargong för att hålla uppe sin "manliga" image.
Vad har ni för erfarenheter av detta uttryck? Tycker ni att det är nedvärderande eller charmigt?
Gästbloggen är skriven av Visselpaj, vars utmärkta blogg ni kan hitta här.
Gästbloggen är skriven av Visselpaj, vars utmärkta blogg ni kan hitta här.
Intresse: mysiga hemmakvällar
Igår sov jag över hos mamma, eftersom pappa och lillebror åkt till sommarstället för att fiska, och det var supermysigt. Vi åt god mat, tittade på spökprogram och satt på balkongen och spanade på folk som var på väg till och hem från krogen. Idag var vi på lite loppis, gick en runda på stan och sedan köpte vi hem sushi. Fantastiskt mysigt dygn med mamma! Älskar att bo typ en kvarts promenad (eller 6 minuter med buss) från min familj, det gör mig så lycklig. Jag trivs verkligen i min nygamla stad, även om jag får spunk på den skruttiga kollektivtrafiken!
Nu sitter jag i soffan och hänger med Fjanto. Jag bloggar, han pillar med min gamla Linuxdator och Scully ligger mellan oss och söker uppmärksamhet. Älskar hemmakvällar!
Det har varit mycket tjockisbloggande på senaste, för att fira mitt nya namn, och imorgon kommer det upp ett till tjockt inlägg! God natt på er!
Nu sitter jag i soffan och hänger med Fjanto. Jag bloggar, han pillar med min gamla Linuxdator och Scully ligger mellan oss och söker uppmärksamhet. Älskar hemmakvällar!
Det har varit mycket tjockisbloggande på senaste, för att fira mitt nya namn, och imorgon kommer det upp ett till tjockt inlägg! God natt på er!
Vikten av tjocka förebilder
För mig har förebilder alltid varit viktigt. Jag blir stärkt av att se andra människor våga och lyckas och det får mig att tänka "kan dom så kan jag!". Utopin vore kanske att jag inte skulle behöva förebilder för att våga, men realiteten är den att jag behöver det.
En viktig del av min väg mot kroppsacceptans har varit förebilder. Tjocka sådana. Tjocka tjejer (för det har faktiskt bara varit tjejer) som inte låter sitt värde definieras av sin vikt, tjocka tjejer som bär tighta kläder trots att samhället säger att det är fel och tjocka tjejer som inte ber om ursäkt för sig själva. De förebilder jag skaffat mig har blivit en motvikt till samhällets syn på tjocka människor. Och de är en välbehövlig kontrast mot den bild av tjocka människor som massmedia gärna visar. Vi framställs som lata, oattraktiva, ohälsosamma, icke-önskvärda och faktiskt lite mindre värda. Vårt fett pöser över i oskyldiga (normalviktiga) människors säten på flygplan och att se oss i bikini framkallar känslor av äckel. Syns vi i tidningar är det en artikel om hur fetman tar över världen. Syns vi på teve är det gråtandes i ett program om att vi ätit sönder våra liv.
Därför har det varit viktigt för mig att se tjocka personer som inte är så. Som är starka, självständiga, självsäkra och lyckliga. Som inte drömmer om en storlek 34 och som inte önskar sig en gastric bypass i julklapp. De kvinnliga, tjocka förebilder jag har skaffat mig har visat för mig att det är okej att vara som mig.
Mina förebilder är allt från bloggare, som Lesley Kinzel, Thina och Gabi Fresh, till skådespelare och sångerskor som Gabourey Sidibe, Ashley Fink och Beth Ditto. De är fiktiva karaktärer, som Will i serien Huge och Lauren Zizes i serien Glee, och de är högst verkliga tjejer som jag möter på gatan eller sitter bredvid på bussen.
Ashley Fink, som spelar Lauren Zizes. She is beyond awesome!
En viktig del av min väg mot kroppsacceptans har varit förebilder. Tjocka sådana. Tjocka tjejer (för det har faktiskt bara varit tjejer) som inte låter sitt värde definieras av sin vikt, tjocka tjejer som bär tighta kläder trots att samhället säger att det är fel och tjocka tjejer som inte ber om ursäkt för sig själva. De förebilder jag skaffat mig har blivit en motvikt till samhällets syn på tjocka människor. Och de är en välbehövlig kontrast mot den bild av tjocka människor som massmedia gärna visar. Vi framställs som lata, oattraktiva, ohälsosamma, icke-önskvärda och faktiskt lite mindre värda. Vårt fett pöser över i oskyldiga (normalviktiga) människors säten på flygplan och att se oss i bikini framkallar känslor av äckel. Syns vi i tidningar är det en artikel om hur fetman tar över världen. Syns vi på teve är det gråtandes i ett program om att vi ätit sönder våra liv.
Därför har det varit viktigt för mig att se tjocka personer som inte är så. Som är starka, självständiga, självsäkra och lyckliga. Som inte drömmer om en storlek 34 och som inte önskar sig en gastric bypass i julklapp. De kvinnliga, tjocka förebilder jag har skaffat mig har visat för mig att det är okej att vara som mig.
Mina förebilder är allt från bloggare, som Lesley Kinzel, Thina och Gabi Fresh, till skådespelare och sångerskor som Gabourey Sidibe, Ashley Fink och Beth Ditto. De är fiktiva karaktärer, som Will i serien Huge och Lauren Zizes i serien Glee, och de är högst verkliga tjejer som jag möter på gatan eller sitter bredvid på bussen.
Ashley Fink, som spelar Lauren Zizes. She is beyond awesome!
How to get ready for a date
So funny!
Hur Fat Acceptance har förändrat mitt liv
Idag är jag väldigt tillfreds med min kropp. Jag gillar hur den ser ut och jag gillar hur den känns att leva i. Mjuka kurvor och mitt fett, som stoppningen i en bekväm fåtölj. Men det har inte alltid varit så. För några år sedan hade jag svårt för den. Jag har aldrig aktivt ägnat mig åt kroppshat, men jag har ändå inte gillat min kropp. Försökt att klä den smalare, tänkt att jag blir lycklig när jag blir smal och undvikit badstränder.
Min kroppsacceptans började när jag upptäckte fatshion-bloggar, det vill säga modebloggar skrivna av tjocka personer, som inte uttryckte något kroppshat eller vilja att gå ned i vikt, utan bara bloggade om hur de klädde sig. För mig var det ganska nytt att se tjocka personer i ett sammanhang som inte hade med ångest och önskan om viktminskning att göra. Genom dessa bloggar upptäckte jag också Fat Acceptance, vilket revolutionerade min syn på mig själv och min kropp. Tänk om det faktiskt var så att min kroppsform inte sa ett skit om mitt värde som person? Och tänk om det faktiskt var så att jag var tillåten att tycka om den jag är, även om jag enligt skitmåttet BMI är överviktig?
Det låter så simpelt, men i min hjärna så var tankemönstret fat = bad så himla inpräntat att jag inte kommit fram till detta själv. Och när jag upptäckte fatshion och fat acceptance var det som att bli frälst. Eller som jag tänker mig att det känns att bli frälst. Det var som att jag äntligen förstod mig själv och som att jag fick tillåtelse att vara mig.
Sedan jag upptäckt Fat Acceptance så har jag slutat begränsa mitt liv. Förra sommaren badade jag ute för första gången på flera år. I år funderar jag på att köpa en RIKTIG bikini och inte en fjantig tankini som jag hade förra året. Jag går ut i min favorittröja, trots att den misslyckas med att få mig att se smalare ut. Nu mår jag inte längre dåligt när jag äter offentligt. Jag kan ha sex med lampan tänd. Jag ber inte om ursäkt för mig själv. Jag kan gå ut osminkad och ofixad, eftersom fat acceptance också har lärt mig att det inte är min förbannade skyldighet att vara dekorativ rekvisita till andras liv.
Fat Acceptance har gjort mitt liv bättre. Det har gett mig större livsutrymme. Jag har börjat tycka att jag är förjävla snygg, samtidigt som det har fått mig att omvärdera hur viktigt det faktiskt är att vara snygg (inte speciellt viktigt!). Viktigast av allt är att jag lärt mig älska min kropp och därmed börjat tycka att den är värd att ta hand om med bra kost och rolig aktivitet. Min kropp är ett fucking tempel, en jävla helgedom, en stor tjock sådan!
Min kroppsacceptans började när jag upptäckte fatshion-bloggar, det vill säga modebloggar skrivna av tjocka personer, som inte uttryckte något kroppshat eller vilja att gå ned i vikt, utan bara bloggade om hur de klädde sig. För mig var det ganska nytt att se tjocka personer i ett sammanhang som inte hade med ångest och önskan om viktminskning att göra. Genom dessa bloggar upptäckte jag också Fat Acceptance, vilket revolutionerade min syn på mig själv och min kropp. Tänk om det faktiskt var så att min kroppsform inte sa ett skit om mitt värde som person? Och tänk om det faktiskt var så att jag var tillåten att tycka om den jag är, även om jag enligt skitmåttet BMI är överviktig?
Det låter så simpelt, men i min hjärna så var tankemönstret fat = bad så himla inpräntat att jag inte kommit fram till detta själv. Och när jag upptäckte fatshion och fat acceptance var det som att bli frälst. Eller som jag tänker mig att det känns att bli frälst. Det var som att jag äntligen förstod mig själv och som att jag fick tillåtelse att vara mig.
Sedan jag upptäckt Fat Acceptance så har jag slutat begränsa mitt liv. Förra sommaren badade jag ute för första gången på flera år. I år funderar jag på att köpa en RIKTIG bikini och inte en fjantig tankini som jag hade förra året. Jag går ut i min favorittröja, trots att den misslyckas med att få mig att se smalare ut. Nu mår jag inte längre dåligt när jag äter offentligt. Jag kan ha sex med lampan tänd. Jag ber inte om ursäkt för mig själv. Jag kan gå ut osminkad och ofixad, eftersom fat acceptance också har lärt mig att det inte är min förbannade skyldighet att vara dekorativ rekvisita till andras liv.
Fat Acceptance har gjort mitt liv bättre. Det har gett mig större livsutrymme. Jag har börjat tycka att jag är förjävla snygg, samtidigt som det har fått mig att omvärdera hur viktigt det faktiskt är att vara snygg (inte speciellt viktigt!). Viktigast av allt är att jag lärt mig älska min kropp och därmed börjat tycka att den är värd att ta hand om med bra kost och rolig aktivitet. Min kropp är ett fucking tempel, en jävla helgedom, en stor tjock sådan!
Bildkälla: The Adipositivity Project.
Bröllopstips 1: Vit lögn
Ett hett tips är att ALDRIG nämna att det är bröllop det handlar om när du ska boka tid på hos frisör eller liknande. Inte ens när du ska boka lokal. För då tycks priserna magiskt gå upp med ett par hundra, bara för att det tydligen är ett stort ansvar att fixa håret på en brud eller för att det är ok att ta lite mer betalt av folk som ska ha bröllopsfest. Jag kommer dra vita lögner hela vägen och säga att jag "ska på bröllop" till frissan och säga att det "bara" är en fest det handlar om när jag bokar lokal.
*sneaky*
*sneaky*
HAPPY HAPPY FATGIRL
Namnbytet är officiellt!
*happy dance*
Vet att headern är skitliten, men pallar inte fixa nu för jag är så sjukt trött. Har också fått rapporter från Lady Dahmer, som är grym på design och som jag därmed typ... ehehe... typ tar på allvar, att min bakgrund är för plottrig? Håller ni med? Tar det fokus från texten? Jag är en sjuk plottrig person (minimalism är det värsta jag vet) men om fler folk får ögonpsoriasis av att läsa så kan jag tänka mig att överväga att fundera på att hitta en annan bakgrund.
Heheh. Älskar denna så mycket och har alltid tänkt att den funkar därför att jag håller header och all annan design rätt simpel och oplottrig, men det är ju för att min personliga smak säger att om det ena är neutralt så kan man ösa på plotter på det andra.
Oj oj vad jag svamlar nu, borde ta med mig min man och gå till sängs.
*happy dance*
Vet att headern är skitliten, men pallar inte fixa nu för jag är så sjukt trött. Har också fått rapporter från Lady Dahmer, som är grym på design och som jag därmed typ... ehehe... typ tar på allvar, att min bakgrund är för plottrig? Håller ni med? Tar det fokus från texten? Jag är en sjuk plottrig person (minimalism är det värsta jag vet) men om fler folk får ögonpsoriasis av att läsa så kan jag tänka mig att överväga att fundera på att hitta en annan bakgrund.
Heheh. Älskar denna så mycket och har alltid tänkt att den funkar därför att jag håller header och all annan design rätt simpel och oplottrig, men det är ju för att min personliga smak säger att om det ena är neutralt så kan man ösa på plotter på det andra.
Oj oj vad jag svamlar nu, borde ta med mig min man och gå till sängs.
Fundering om bloggtitel
Funderar lite löst på att döpa om min blogg. Happy happy fangirl passade sig bäst på den tiden jag mest bloggade om diverse nördiga saker. På ett sätt gillar jag inte att byta namn, det kan förvirra till det för läsare. Men det är ett så pass litet namnbyte jag funderar över.
Jag funderar på att byta bloggens titel från från Happy Happy Fangirl till Happy Happy Fatgirl. Fatgirl låter som en superhjälte och min blogg handlar mycket om att vara tjock. Fat är ett ord som jag identifierar mig med och vore jag lite modigare skulle jag göra en sådan här tatuering.
Hur som haver. Tänkte höra lite vad ni tycker? Borde Happy Happy Fangirl bli Happy Happy Fatgirl?
Ja eller nej and whyyy?
Jag funderar på att byta bloggens titel från från Happy Happy Fangirl till Happy Happy Fatgirl. Fatgirl låter som en superhjälte och min blogg handlar mycket om att vara tjock. Fat är ett ord som jag identifierar mig med och vore jag lite modigare skulle jag göra en sådan här tatuering.
Hur som haver. Tänkte höra lite vad ni tycker? Borde Happy Happy Fangirl bli Happy Happy Fatgirl?
Ja eller nej and whyyy?
Gästbloggare sökes!
Jag skulle älska att ha lite gästbloggare här på bloggen nu under augustimånad. Ämne för inläggen är fritt fram, men det får ju gärna vara något som relaterar till min blogg (så inte typ... flugfiske) och jag kommer inte publicera något som är rasistiskt, sexistiskt eller innerhåller fate hate.
Hur går detta till då? Jo, jag tänkte att man skriver en text, som kortast typ 140 tecken (en tweet) och som längst... ja, alltså det ska inte vara någon roman om man säger så. Sedan mejlar man den till mig på hannamariefiddeli@gmail.com.
Det känns lite pretto det här, men att dömma av mina kommentarer så är det sjukt många duktiga och smarta människor utan egen blogg som läser min blogg. Era kommentarer är alltid insiktsfulla och välformulerade och det vore skitkul att få publicera era smarta tankar här. Nu hoppas jag att någon vill gästblogga, så att den här kategorin inte ekar tom och sorglig!
Come on, get started on your gästblogg. Ni vet att ni vill!
FÖRTYDLIGANDE:
Det gäller alltså alla, inte bara de som inte har egen blogg. Vem som helst får gästblogga! :)
Hur går detta till då? Jo, jag tänkte att man skriver en text, som kortast typ 140 tecken (en tweet) och som längst... ja, alltså det ska inte vara någon roman om man säger så. Sedan mejlar man den till mig på hannamariefiddeli@gmail.com.
Det känns lite pretto det här, men att dömma av mina kommentarer så är det sjukt många duktiga och smarta människor utan egen blogg som läser min blogg. Era kommentarer är alltid insiktsfulla och välformulerade och det vore skitkul att få publicera era smarta tankar här. Nu hoppas jag att någon vill gästblogga, så att den här kategorin inte ekar tom och sorglig!
Come on, get started on your gästblogg. Ni vet att ni vill!
FÖRTYDLIGANDE:
Det gäller alltså alla, inte bara de som inte har egen blogg. Vem som helst får gästblogga! :)
Lite mindre aktivitet i några dagar
I några dagar framöver kan det komma att bli lite mindre aktivitet. Jag måste lämna in min älskade macbook på service senare idag och mitt bloggande hänger då på Fjantos givmildhet, det vill säga hur ofta jag kan tjata mig till att låna hans dator. Jag hoppas att jag får tillbaka min dator snabbt dock, eftersom det bara är fråga om att byta ut själva undersidan, som har börjat släppa i kanterna. Apple står får hela kalaset och jag är sjukt tacksam för det. Min dator är ju inte ens ett år gammal!
Så nu vet ni hur det ligger till!
Så nu vet ni hur det ligger till!
PRETTY
Detta sprider sig som en löpeld genom bloggarna just nu. Jag är inget fan av poetry slam egentligen men det här är så jävla starkt och bra. Hela jag ryser.
För alla tjocka personer är precis likadana, eller hur?
Det här är Hannah. Hon är min favorit i serien The Glee Project, som är en realityserie som går ut på att hitta ett tillskot till Glees cast. Hannah är awesome. Hon är rolig, duktig skådespelerska och sjunger bra. Skulle passa perfekt i Glee.
Åh. Okej. Men då behövs det ju inte fler smala personer i Glee heller, för sådana finns det redan skitmånga av. Och inte män heller, det finns asmånga av manskön i Glee.
Och människor!!! Hela Glee är fullt med människor, så vi behöver inte fler sådana alls egentligen.
Puckon.
Åh. Okej. Men då behövs det ju inte fler smala personer i Glee heller, för sådana finns det redan skitmånga av. Och inte män heller, det finns asmånga av manskön i Glee.
Och människor!!! Hela Glee är fullt med människor, så vi behöver inte fler sådana alls egentligen.
Puckon.
Ful klänning.
MEN ÅH. Fick hjärtklänningen från Asos Curve idag. Inte alls fin. Det enda som fick den att se ut som klänningen på produktbilden var mönstret, annars var inget likt. Sjukt lång, för stor i bysten och inte alls det material som utlovades. Jag såg ut som en frireligiös tant. Inte bra. Fyfan vad trött jag blir. Tjockismode utgår alltid från att man är minst 170 cm lång och har minst en D-kupa. Och that's not me.
Den åker tillbaka. Tänker inte ens visa bild, för jag tog av mig den, gråtandes. Kläder görs inte för min kroppstyp, det vill säga kort och tjock med små bröst. Blä. Nu måste jag skicka tillbaka den och komma på något annat att önska mig av Fjanto.
BLÄ. Dumma klänning... Det är typ första gången som Asos Curve inte lever upp till mina förväntningar.
*ledsen tjockis*
Den åker tillbaka. Tänker inte ens visa bild, för jag tog av mig den, gråtandes. Kläder görs inte för min kroppstyp, det vill säga kort och tjock med små bröst. Blä. Nu måste jag skicka tillbaka den och komma på något annat att önska mig av Fjanto.
BLÄ. Dumma klänning... Det är typ första gången som Asos Curve inte lever upp till mina förväntningar.
*ledsen tjockis*
Mina sambos.
Finaste.
The Mystical Pregnancy
Ser du en bild som är din och du vill ha borttagen? Hör av dig så fixas det! Headerbilden är ritad av Bettie von Fraucht.
