Om Disney

Lady Dahmer skrev ett himla bra inlägg om sagornas stereotypa syn på könsroller och drog då Disney som exempel. Jag håller med henne. Visst har jag sett Disneyfilmer som liten och visst tycker jag att de är bra. Fast inte för barn. Könsroller så gamla att de luktar unket, stereotypisering av olika etniciter och ett väldigt enkelspårigt skönhetsideal. Heteronormativiteten ska vi inte ens tala om. Barn har inte kritiskt tänkande, ingen förmåga att ifrågasätta det de får se i filmerna. De förstår inte att det "bara är en saga". Blablabla. Läs inlägget jag länkar till, min förmåga att uttrycka mig smart tycks vara lite nedsatt just nu. Här är några smarta videoklipp.

Första graden brännskada

Att avbryta mina studier är det bästa jag gjort på ett bra tag, det första på länge som jag gjort för min skull. Första gången på länge jag har prioriterat mig själv framför måsten och andras förväntningar. När jag var mitt uppe i det så var jag övertygad om att jag kunde kämpa på ett tag till men jag inser nu att jag var mycket nära att gå in i väggen. Jag har liksom balanserat alldeles på gränsen till att bli totalt utbränd. Och det är läskigt att inse.

Varje kväll grinande jag, dels för att jag inte hade hunnit med allt jag ville och förväntades göra men även för att jag var livrädd för att jag skulle känna mig lika misslyckad dagen därpå. Det jobbigaste var nog att jag inte kunde sova på nätterna för att min hjärna gick på högvarv och att allt kändes så hopplöst, som att det var fullständigt otänkbart att det någonsin skulle kännas bra igen.

 

Nu har det bara gått en vecka sedan jag beslutade mig för att ta en paus i mina sjuksköterskestudier och jag känner redan hur jag börjar bli mig själv igen. Det känns lite ljusare nu. Visst är det tungt ibland men jag motiverar mig med hjälp av den stundande flytten och tanken på att det kommer bli bättre när jag börjar på en nya skola, eftersom studiesättet och kunskapssynen passar mig bättre. Och framför allt kommer jag att ha min familj nära, och det kommer nog vara det viktigaste av allt. Bara tanken på att ha Sampo och familjen på samma ställe är underbar, att aldrig mer behöva känna saknad efter något på det sätt som jag gör annars. När jag är i Stockholm saknar jag min familj och när jag är i Borlänge saknar jag Sampo.

 

Den här veckan har jag fått orken tillbaka och jag känner mig både produktiv och kreativ. Jag städar, diskar och pysslar. Bakar och lagar ordentlig och nyttig mat. Sätter på hög musik och dansar som att jag saknade en kromosom eller två. Känner mig peppad på att plugga lite projektledning och har tid att läsa skönlitterära böcker igen. Bara det känns sjukt fint. Det känns som att det kommer bli bättre nu.