En bra dag

Jag verkar ha tagit lite semster. Här i Borlänge är det SKITVARMT just nu, jag menar typ sommarvärme. Gick ut med jacka idag och fick typ en värmechock. Idag äventyrade jag och Fjanto till stan och käkade thaibuffe (obegränsat med sushi!!!!), hämtade ut H&M-paket (jag beställde innan jag blev förbannad på dem och kände mig som en hycklare när jag gick runt med paketet på stan idag) och hyrde film (Arctic Blast, katastroffilm YAY!!). Vi har inte hyrt film på typ ett år, så det var lite roligt. Det är lite speciellt att vandra runt i en hyrbutik och inspektera hyllorna.

Nu hoppas jag bara att jag ska hitta något att bli förbannad på snart, så jag får lite bloggpower igen. När det är soligt, livet känns nice och Fjanto är ledig så känns det svårt att komma i "skriva blogginlägg"-mode, som vi kan kalla det. Får försöka hitta något att störa mig på och arbeta upp lite frustration.

Hur långt har vi kommit sedan dess?


Ännu ett H&M-mysterium

Besökte ännu en mörk avdelning på internet: H&M's webshop för tjockismärket BIB, dit mode kommer för att förmultna. Höstkollektionen såg faktiskt helt okej ut, bättre än på länge. Fast då har man ju bara haft bajs i tygform att jämföra med tidigare. Hur som helst hittade jag en jättefin cardigan, som jag faktiskt kände igen från deras "vanliga" kollektion. Nästan precis samma. Bara det att den är 100 fucking spänn dyrare på BIB än på "vanliga".



Och då undrar jag ju givetvis... varför? Har de fått för sig att tjocka är rikare än smala? Vet de inte att vi köper godis och semlor för alla våra pengar och således har mycket lite kvar till kläder? Nämen alltså, jag förstår ju att det kostar mer att göra produkten i större storlek, det går ju åt mer tyg. Men att det går åt så jävla mycket tyg att en prisökning på 100 kronor är motiverat, det tvivlar jag faktiskt på. Om de inte använder typ silke direkt utbajsat från silkeslarvens och jag känner ju att det är lite långsökt.

Så varför?

Lite bilder från hemma hos mig


Tanken är att man ska skriva "att göra" här. Måste skaffa kritor!


Nytt köksbord och nya stolar. Fast från loppis så det är ju inte nyttnytt.


Äntligen gardin i köket.


Lite kaos i soffan.




Nytt skåp. Eller det är gammalt från mamma. Har alltid stått hemma i huset och nu fick jag det.

The Straw Feminist


Jag hade talang när jag var 18 år

Jag har många gånger fått höra att jag har talang. Att jag har en gåva. Något unikt. Att jag borde ta vara på det. Första gången jag fick höra att jag "har en en gåva för det skrivna ordet" var i sjuan. Då stod det skrivet av min svensklärare, på ett papper inför utvecklingssamtalet. Då hade jag redan skrivit i några år men aldrig någonsin visat det för någon. Under högstadiet började jag visa mina texter, dels via att skriva fanfiction på den gamla pottersidan hogwarts.nu. Responsen var enorm och jag blev ett känt namn inom fanfiction på sidan. Bekräftelsen var total och jag började tro på min lärares ord. Att jag kanske hade något speciellt att ta tillvara på.

I gymnasiet fortsatte jag och skriva och när jag gick i tvåan så skrev jag en novell som jag sådär halvt på allvar publicerade på Färdlektyrs hemsida, och därmed blev jag automatiskt med i tävlingen. Ett år senare var jag vinnare. Jag var en av de tre okända som publicerades i Färdlektyr 2006, och jag vann ett stipendium på 10 000 kronor (som jag åkte till Paris för!). I samband med detta fick jag även skriva en krönika i en lokal tidning (som jag till och med fick betalt för). År 2007 fick jag ett kulturstipendium av Borlänge Energi på 5000 kronor. Jag var då 18 år och hade tjänat 16 000 på mitt skrivande och tyckte det var så oerhört stort.

Jag blev överöst av beröm. Från lärare, vänner, främlingar och släkt. Alla sa att jag hade sådan talang. Att jag hade ett sådant speciellt skrivsätt och ett unikt berättarskap. På Färdlektyrs hemsida ramlade bekräftelsen också in.

Efter det skrev jag ett par noveller och lite dikter och så. Men det kändes aldrig som innan. För jag var rädd när jag skrev. Rädd att inte räcka till, att skriva medelmåttigt, att inte nå upp till det där unika som alla pratat om. Idag skriver jag väldigt sällan skönlitterärt. Jag försöker komma igång ibland. Men det är så svårt att få det att släppa. Rädslan. Prestationsångesten. Kommer jag skriva bra nog? Kommer jag att göra folk besvikna nu?

Det känns som det byggdes upp så mycket förväntningar med all den där responsen. För några dagar sedan läste jag genom ett sparat dokument, där jag samlat kommentarerna som jag fick till den där novellen jag vann med, och jag började grina. För det är så fina ord. Det är så stora ord. Om mig. Som jag aldrig vet om jag kommer nå upp till igen. Jag vill verkligen inte att mitt författarskap ska ha peakat när jag var 18 år. Men ibland känns det som att jag är tom på innehåll. Det finns inget att skriva om. Det finns massa ord, metaforer, liknelser och bevingade stilistiska knep, men jag har inget att applicera det på. Inget som behöver komma ut. Bara tyst och tomt. Kanske har jag inte talang nog.

Janet Devlin

Hur otroligt duktig är inte den här tjejen? Hon är till och med ännu bättre i sin audition till The X Factor UK. Jag älskar Ellie Gouldings version av Your song, men jag tror faktiskt nästan att jag tycker om Janets mer. Jag brukar vara i det närmaste allergisk mot Regina Spektor-covers (för det är svårt att göra det bra) men hennes versionen gav mig gåshud! Adele klarar hon av också! Jag är helt jävla blown away!






H&M copypastar svar på frågor uppenbarligen

Nämen! Reb (tack för tipset) länkade mig till Big ass fashion, där Louise som driver bloggen fått ett PRECIS IDENTISKT svar på frågan om varför XL inte finns i butik. Alltså, identiskt verkligen. På pricken samma svar som jag fick. Inte heller Louise fick svar på sin fråga.

Man känner sig verkligen speciell som konsument när man får ett generiskt mejl som svar på en personlig fråga. Verkligen. Bra jobbat H&M!




Svar från H&M!

Jag fick svar på mitt mejl till H&M. Ett riktigt goddag yxskaft-svar, för jag fick inte något riktigt svar på min fråga runt XL's vara eller ickevara i butik. Det var ett ganska långt mejl, men innebörden var kort, så det känns onödigt att copypasta. Innebörden var denna (och obs, detta är min partiska sammanfattning, själva mejlet jag fick var betydligt längre och mer diplomatiskt):

Tack för din åsikt, tyvärr svarar jag inte på din fråga utan säger lite fina saker om hur vi försöker att utveckla BiB-kollektionen. Och så finnns allt fler plagg upp till storlek 46! Det är efterfrågan som styr vad som finns i butik. Vi försöker fylla på med nya plagg om det tar slut i storlek. Jag för din åsikt vidare till berörda personer.

Ingenstans där får jag svar på min fråga, om det är så att de generellt sett inte har XL i butik. Därför svarade jag nu detta:

Tack så mycket för ditt svar! Om jag har uppfattat saken rätt finns alltså XL-storleken generellt sett inte i butik, utan bara på internet, och detta är på grund av efterfrågan ser olika ut på de två ställena?


Så får vi se vad som händer. Jag vill gärna ha svart på vitt att den inte finns i butik liksom. Intressant är att hon säger att många av kläderna nu går upp i storlek 46. Motsvarar inte det en L? Det är underligt, tycker jag, att H&M tillämpar två olika system. Ett siffersystem (32-46 eller något sådant, men ibland går de bara till 42 eller 44 beroende på vad det är för plagg) och ett bokstavsystem (XS-XL på internet, men ibland finns inte XL och i butik finns det typ aldrig). Är det här något sätt att hindra att kunder med kroppar som de inte tycker passar för plaggen bär dem? Eller styrs det bara av det gamla goda efterfråganargumentet?

Hur vet de att tjocka tjejer inte vill ha andra sorts kläder när de aldrig erbjuder oss snygga och moderiktiga kläder? Är allt man får plats i ett blommigt tält är det ju klart man köper det blommiga tältet, man kan ju inte gå naken... Inclusive-kollektionen sålde ju slut i större storlekar, är inte det ett tecken på att det finns en önskan om att kunna köpa samma mode som andra?

Kära H&M! (öppet brev till H&M från en tjock tjej)

Jag är en modeintresserad, trogen H&M-kund på 23 år. Nu låter det här ju som en kontaktannons, men det är det inte. Nu är det så att utöver att vara modeintresserad så är jag också tjock, överviktig, fyllig, knubbig, plus size eller vad vi nu ska kalla det. Jag drar en storlek 48-50. Era kläder i storlek XL sitter perfekt på mig. Och så fina kläder ni ofta har! Jag kan sitta i timmar på hm.com och plocka ihop en enorm shoppingbag, drömma mig bort i sann "om jag bara var miljonär"-anda. Men jag beställer sällan saker online (då ska det vara något extremt speciellt, typ som den fantastiska Inclusive-kollektionen ni gjorde!) eftersom ni har rätt så dyr frakt och dessutom gillar jag att kunna prova kläderna.

Problemet är att jag sällan ser storlek XL i butik. Det tycks nästan som att XL bara finns på nätet! Jag vet inte hur många gånger jag sett en galet fin klänning i er internetbutik och glad i hågen skuttat till närmaste H&M-butik och upptäckt att den där bara går upp till storlek L. Då har jag tagit mina pengar och gått till någon annan butik, som faktiskt bryr sig om att ha kläder i XL. Är det så att ni generellt sett inte har XL i butik? Eller tar den slut snabbt? Om det är det sista alternativet kanske ni skulle fundera på att ha fler XL i butik.

Jag är väldigt tacksam för svar, för det här med XL's vara eller ickevara i butik är något jag funderat på ett tag nu. På allvar, jag har inget liv, så jag ligger vaken och funderar över "XL-mysteriet". Så svara gärna!

Med vänliga hälsningar,
Hanna (som gärna vill kunna shoppa i min storlek i butik!)


Japp, jag har varit ute och shoppat idag. Tänkte mejla en kopia av det här brevet till H&M. Tror ni jag får svar?

Fuck skyldigheter

Jag har tusen inlägg som jag tänkt att skriva. Ämnen som jag känner att det lite är "min skyldighet" att ta upp. Som feministhatare som blir så pass provocerade av en facebookgrupp att de hotar folk. Eller att American Apparel once again har varit sexistiska äckel.

Och då blir jag opepp. För om bloggande blir en skyldighet, ett måste, så blir det allt jag aldrig velat att det ska vara. På senaste tiden har mitt besöksantal stigit, jag har börjat bli länkad mer och fler kommentarer flödar in. Och det gör mig så himla extremglad. Alltså helt sjukt lycklig. För jag är sjukt beroende av bekräftelse. Att bli sedd.

Men samtidigt blir det lite jobbigt. För det blir en sådan press att varje dag leverera långa, genomtänkta saker. Ibland orkar jag leverera det. Men visssa dagar så är min hjärna som grött och jag vill apatiskt ligga i sängen. Så är mitt mående nu. Lite upp och ned (men det börjar bli bättre). De dagarna är det himla svårt att prestatera och leverera i bloggväg.

Anledningen till att mitt bloggande är väldigt ojämt är alltså att jag är väldigt ojämn. Jag försöker att hålla bloggen lustfylld och bara skriva när jag verkligen känner att jag vill ha något sagt. Fuck skyldigheter. Jag har inga skyldigheter. Men jag har lätt att inbilla mig att jag måste skriva minst tre inlägg varje dag, varav ett SUPERBRA, för att inte mina läsare ska tröttna. Varför skulle det inte räcka med att bara vara jag och ge bra blogginlägg när jag kan?

Sommaren faller

Det är verkligen höst nu. Jag märker det för mitt sömnbehov ökar så mycket. Så mycket saker jag vill göra. Massa projekt hemma som jag vill ska bli klara, men som aldrig hinns eller orkas med. Hoppas att jag blir mindre trött snart så att jag kan ta tag i det.

Nu går dagarna åt till plugg, vila, umgås med familj (och Fjanto) och svampplockning. Det är rätt skönt det också. Tyvärr för hösten inte med sig någon blogginspiration. Inte just nu i alla fall. Därför är det så väldigt tyst just nu. Förlåt för det.

Jag borde sova men det händer roligare grejer

Följer Emmy Awards via livestream och tweetar som en galning. Joråsåatt...

Miss Universe 2011 med genusglasögon i högsta hugg!

...eller något sånt. Upptäckte precis att TV11 sänder Miss Universum-tävlingen klockan 21.30 idag. Oj oj vad jag ska kolla och oj oj vad jag ska störa mig. För om det är något jag älskar så är det att titta på saker och störa mig. Oj oj vad jag älskar det!

Om ni vill kan ni följa mig i mitt störande på Twitter.


Och "knubbisar" är uppenbarligen inte sexigt

Oj oj, det ska komma en ny säsong av svenska Top Model. För det blev ju en sådan succé förra gången...


Print screen från Aftonbladet.

Den här säsongen ska bli sexigare! Bättre! Och inga "knubbisar" (vafan är det, en jävla knubbsäl eller?!) vill de ha den här säsongen. Jag citerar Jonas Hallberg, en stylist som tillsammans med Isabella Scorupco ska leda skiten:
Det vore kul att få in en skön mix. Men realistiskt sett tror jag inte att vi kommer ha några knubbisar i den här showen.

Man kan inte väga 82 kilo och vara 1,53. I’m sorry liksom, det här är en modelltävling.
Ungefär som att det vore någon jävla naturlag som säger att det inte GÅR att ha modeller som är större än size zero eller som är kortare än 172 centimeter. Som om det vore skrivet i sten. Sorry lorry, skulle vi ha en tjock brud där uppe på catwalken så skulle världen implodera.

Aftonbladet ställer frågan: "Tror du inte att ni kan påverka den rådande normen med vilka ni tar in i tävlingen?" och Jonas Hallberg svarar: "I slutänden handlar det ju om utseende. Det är ett visst format och en viss stil på modelltjejerna som lyckas få en karriär, så är det bara. Sedan kan man tycka att det är bu eller bä, men sådan är industrin".

Och jag känner mig bara så jävla trött. Jag blir så jävla trött. Modeindustrin suger. Det är en jävla skitindustri som vägrar förändras, som vägrar ta ansvar och som bara sprider ut sin jävla skit och värar inse att de faktiskt har ansvar för ätstörningar, sne kroppsuppfattning och sjuka ideal. De aktörer som finns inom industrin verkar vara bestämda att bevara status quo och har ingen vilja att förändra. Hur fan man kan jobba inom industrin, ha den här inställningen och må bra över sig själv som människa? Man måste fanemej sakna själ.

Kommer jag att titta på svenska Top Model? Nej, för det kommer bli samma skit som australienska, nya zealändska och brittiska.

Dyngkåt och hur helig som helst

Fick en kommentar om Mia Skäringers show som jag tyckte förtjänade ett eget inlägg. (Mest för att jag redan skrivit typ ett inlägg till svars i kommentarerna och så att jag är så sjukt ofokuserad att jag inte får ihop något ordentligt.)
Jag började kolla på den men blev irriterad då hon stereotypiserar kring män och kvinnor så mycket, typ: kvinnor är känslomässiga och verbala och söker efter en livspartner, män är okänsliga och overbala och vill bara ligga. Känner inte alls igen mig varken gällande mig själv eller de män jag varit med. Varför är det så många feministiska bloggare som hyllar henne?
- L
Jag uppfattade det som ironiskt, faktiskt. Och jag uppfattade det inte som att hon tycker att könsrollerna är OK. Jag uppfattar det som att hon ifrågasätter könsnormer. Ibörjan tyckte jag att det var lite sådär stereotypiserande, men när jag kom till slutet så blev det bättre, eftersom jag tyckte hon då klargjorde att hon ville bli fri från de normer som håller oss i bojor. Att det är just normer, och inte medfött manligt/kvinnligt. Det liksom blev en slags genus-katarsis där, tycker jag.

Men jag tycker inte att man ska förneka att det finns könsroller. För det finns ju en jävla norm om att killar vill ligga med allt och tjejer är känslomässigare. Och eftersom det är normen så anpassar ju människor sig till det. Vi är sådana, vi människor. De flesta av oss lever i en slags desperat strävan att anpassa oss och gå hand i hand med normer.

Killar beter sig generellt sett mer okänsligt och vill ligga och tjejer beter sig känsligare och strävar efter att hitta sin livspartner. Men det här inte medfött. Det är saker vi har lärt oss, från föräldrar, från media, från populärkultur (typ alla filmer riktade till tjejer handlar ju om att hitta en man, typexemplet är väl Sex and the city). Och att killar kanske tycks mer okänsliga och overbala kan ju bero på att de inte får någon träning i att uttrycka sina känslor i ord. Blir ju svårt att vara verbal och känslig då, om man inte vet hur man gör. Tjejer lär sig däremot detta eftersom vi uppmuntras till tjejsnack och att skriva dagbok och att VENTIIILERAAA, medan killar uppmuntras till att titta på Rambo och dricka öl och skjuta bort känslorna i ett first person shooter-spel .

Jag uppfattar det som att Mia ifrågasätter detta, helst mot slutet när hon själv säger att hon också vill knulla i tubsockor och få vara båda kåt och helig (bryta sig fri från horan/madonnan-komplexet). Visst lyfter hon fram könsnormer och stereotyper, men hon säger ingenstans att dessa är naturliga och medfödda, hon säger ingenstans att hon gillar dem, tvärtom. För mig känns hela förställningen som en enda lång "titta vad alla äckliga könsnormer gjorde med mig!".

Men det är ju bara min tolkning. Vore kul att höra fler åsikter om detta. Kom igen, ni vet att ni vill berätta hur ni tolkade showen. Vet att ni inte skräder orden vanligtvis, kära läsare, så give me your best shot i kommentarerna!

Det starkaste jag tar med mig från showen är hur jävla mycket jag känner igen mig i det där att göra allt för bekräftelse, och att bli så jävla tacksam för att någon vill ha en att man liksom spelar med, trots att det inte känns helt okej. Beskrev min tonår perfekt.

Bilder från Helsinki-resan

Här är några (eeeh... många!) bilder från resan. Om ni undrar varför typ alla är i sepia är det för att jag kände mig konstnärlig och hade den inställningen på kameran.
/Pretto-Hanna!


Bussen stannade för lunch i en lite håla som hette Heby. Jag och Fjanto gick promenad,
och hittade en fin gammal fabrik.


På båten lyste solen. Sån himla tur med vädret vi hade hela resan!


På dagen fick vi se en regnbåge över skärgården.


Och på natten lyste månen upp vattnet så det blev alldeles som gjort av silver.


Vi kröp upp i sängarna, kikade ut genom fönstret och lyssnade på Adele tills vi skulle sova.


Framme i Helsinki och måsar utanför fönstret. Fjanto lärde mig säga Helsinki som en äkta finne.


Vi promenerad från hamnen in till stan och såg ett hjärta på väggen till ett museum.


Blå himmel (... bortom sepian) och strålande sol. Havet glittrade och det var varmt!


Helsingfors domkyrka.


Vi satt oss på trappan och tittade ut över Senatstorget.


Fjantos familj har hus lite utanför Helsingfors, och han spenderat många somrar där, och hittar därför bra i staden. Att se staden med någon som kan den och dessutom pratar språket (även om många kan svenska) var himla nice.


Stadens centralstation. Vi åt lunch, som var från inhemska hamburgerkedjan Hesburger, vars font var misstänkt likt Burger Kings font.


Mystisk skylt på hippiebuss, som efter lite googlande visade sig vara namnet på ett finskt band.


Efter lite shopping slog vi oss ned på Esplanaden och åt sjukt god glass.


Köpte fint ugglehalsband på finskan kedjan Seppälä.


Fjanto köpte nya solisar.


Och det gjorde jag med. Mina solisar ser ut som Harrys glasögon!


Valrossfontän.


Uspenskijkatedralen.


Jag har en hangup på att ta kort där gamla byggnader reflekteras i nya.


Bro där folk sätter lås för att försegla sin kärlek. Finns i Paris, New York och Stockholm också!


Vi hade inget lås att sätta fast (nu drömmer vi om att öppna en låsaffär intill bron) men vi hade fina skor i alla fall.


Sedan sa vi hejdå till Helsingfors (tills vi ses igen) och båten styrde mot Stockholm igen.


På kvällen åt vi buffé tills vi nästan sprack och sen åkte vi upp på däck för att få lite luft.
Där blåste det jättemycket.


Då blev det svårt att ta kort, för mitt hår var i vägen hela tiden.


Fjanto fick hålla undan håret, och sedan gick det ganska bra ändå.

Hemma igen!

Har haft det så jävla nice. Ätit god mat och tagit massa bilder. Kommer mer snart! PUSS!!!

// utvilad_tjej_88


Nya glasögon i Helsinki. Jag och Fjanto. Älska!

Kryssa!

Väskorna är packade, katten får sällskap av kattvakt och vi är klara att sticka. Nu drar vi iväg!

Vi hörs på söndag igen, eftersom jag inte har tillgång till internet. Hur fan jag nu ska klara det, jag som är lite internetjunkie. Jag lekte med tanken att göra så att kommentarerna måste godkännas medan jag är borta, eftersom jag ju inte kan moderera dem i helgen. Men jag skiter i det. Litar på er. Lek snällt, mina små barn!

Puss!

Diskussion om tjockhet på Bloggkommentatorerna

Jag brukar dyka in i diskussioner. Blogga upprört. Bli arg. Men ibland orkar jag bara inte. Det här är ett sådant tillfälle. Jag pallar bara inte, blir matt och vägrar tänka vidare, för jag skulle bara upprepa alla saker jag sagt tidigare:
  • Alla tjocka människor lever inte ohälsosamt, lika lite som alla smala lever hälsosamma liv.
  • Tjockt är inte synonymt med oattraktivt.
  • Sluta kommentara oinbjudet på andras kroppar, motherfuckers.

Sådär ja. Nu måste jag sova om jag ska orka ut och kryssa imorgon. Untz.

Bra att man redan har ett par glasögon på sig.

Jävligt bekvämt att man redan har genusglasögonen på sig när man ska "reflektera" över sjuksköterskeyrkets utveckling. Älskar hur yrket har gått från läkarens lilla assistent som torkar svetten av hans panna och niger till en stark yrkesroll med en alldeles egen expertis, som fungerar arbetsledande på arbetsplatsen och är helt nödvändig i vården. Ibland verkar folk se sjuksköterskan som en mindre bra variant av läkare, men så är det ju verkligen inte. Sjuksköterskor är experter på omvårdnad. När man blir sjuksköterska får man en dubbel examina, en yrkesexamen (sjuksköterska) och en akademisk examen (en kandiat i omvårdnadsvetenskap). Omvårdnad är ett akademiskt ämne som man kan doktorera i och det finns en del proffesorer inom omvårdnad i Sverige. Det tycker jag är bland det bästa med att läsa till sjuksköterska. Jag har valmöjligheten att fortsätta utbilda mig. Jag får behörighet att forska liksom! Samtidigt som jag får en legitimation inom ett praktiskt yrke, som det alltid kommer finnas behov av.

Nu ska jag sluta lovsjunga sjuksköterskeyrket och återgå till att plugga och göra genusanalyser, trots att uppgiften inte riktigt kräver det. Men kan inte låta bli. Kan sällan göra det. Tvångsmässigt genustänk! Någon som känner igen sig?

Pluggmaraton

Nu ska jag dra igång turboväxeln och plugga som en galning i ett par dagar. Jag har en inlämningsuppgift som ska vara inne på måndag nästa vecka. Inget problem alls egentligen, hade tänkt att ta det lugn och fint och bli klar i helgen. Men sedan spontanbokade (nåja, det var lite planerat men vi hade inte tänkt så snart egentligen) jag och Fjanto en kryssning 2-dagars kryssning till Helsingfors, med avresa fredag och hemkost söndag.

Så nu gäller det att plugga på. Men det känns väldigt värt det, för vi behöver verkligen komma iväg bort och göra något som bryter av från vardagen lite. Hela sommaren gick åt till flyttpacka, flytta, flyttpacka upp typ. Förutom vår egen flytt hjälpte vi mina föräldrar att flytta också, så sommaren har bara varit flyttkaos överallt. Därför känns det skönt att vi kan göra något nu.

Därför blir det lite segt bloggtempo. Bara så ni vet.

Men jag kan verkligen inte plugga mer nu!

Katten ligger och halvsover på min kurslitteratur. Kan ju inte störa henne. Vore ju taskigt.


Älvmöte.

Jag och mamma åkte ut på en riktig runda idag. Det började med loppis och forsatte sedan med biltur genom mysiga byar (jag ville flytta till varenda en!), take away thaimat vid Älvmötet (där Västerdalälven och Österdaläven möts och blir Dalälven) och sedan plockade vi lite svamp. Gula kantareller, trattkantareller och fårticka blev det. När vi tar sådana turer så inser jag att jag gjorde rätt som flyttade hem till Dalarna igen. Blir så lugn i själen och lycklig i hela kroppen. En dag ska jag och Fjanto bo i en av de där mysiga byarna, med svampskogen och de öppna åkrarna bakom knuten.


Thai vid Älvmötet.

Flottbro.

Igår var jag och mamma på lite loppis vid flottbron i Gagnefs Kyrkby. Där är det himla mysigt och fint, så jag tog fram min mobil och fotade lite. Som en duktig bloggare!

Om ni har skarpa ögon kan ni skymta kyrkan där jag kommer gifta mig om knappt ett år.

Gästblogg: Sluta sjukförklara normala kroppsfunktioner

Det här är en alldeles briljant gästblogg av Alice, som har en lika briljant egen blogg!


Med alldeles för hög regelbundenhet stöter jag på tidningsartiklar med rubriker som ”slipp sötsuget”, ”nyttigare snacks” och ”testa om du är sockerberoende”. Gemensamt för dem är att de ser hungerkänslor och cravings efter olika saker som ett problem som behöver rådas bot på.

 

Jag ser hungerskänslor och cravings som uttryck för att min kropp har behov av energi och olika näringsämnen som den försöker tillfredsställa genom att signalera till mig att äta det. Människokroppen har mängder av verktyg för att kontrollera födointag och jag litar på att de fungerar. Jag tror att min kropp är bättre på att avgöra när och vad den behöver äta än vad mitt intellekt är. En del personer har metabola sjukdomar, tar mediciner som påverkar aptiten eller har andra skäl till varför deras hungerkänslor inte är att lita på, men för de flesta människor så är det här en rimlig inställning. Och, verkar det som, en inställning som gynnar ens hälsa.

 

”Sockerberoende” är ett bra exempel på den tidigare attityden. Det är möjligt att sockerberoende existerar och det är möjligt att de biokemiska processerna bakom det skiljer sig från, säg, spelberoende eller shoppingberoende. Det tänker jag inte spekulera närmare i just nu. Vad jag tänker säga är att många av de självdiagnostester som finns att hitta för det är missvisande i sin utformning. Det här testet hos SVT, som också finns på Wikipedia, är utformat efter UNCOPE, som ursprungligen är menat att användas för alkohol- och narkotikaberoende. Det blir missvisande när det gäller socker, eftersom många av de saker som antyder ett beroende när det gäller droger faktiskt är naturliga och hälsosamma när det kommer till födoämnen. Vid lågt blodsocker är det normalt att uppleva sötsug, eftersom kroppen försöker höja blodsockret. När man inte ätit under lång tid är det normalt att vara helt upptagen av tankar på mat, eftersom kroppen är i stort behov av energi. Det är så människokroppen fungerar och det är ett bra och praktiskt system. Därför blir jag så irriterad när olika dietförespråkare och självutnämnda hälsotidningar försöker motarbeta det och framställa vad som är friska, normala kroppsfunktioner som problem som ska överkommas.

Kan vi inte bara frånta varenda ”hälsotidning” som någonsin föreslagit gurkstavar som ett alternativ till chips rätten att uttala sig om hälsa? Det är precis lika bristande respekt för människokroppen som att föreslå att du ska ta en joggingrunda när du har influensa eller strunta i att dricka vatten när du är törstig.


Läsarfråga: Hur sätter man på sig genusglasögonen?

Kan inte du berätta hur man bär sig åt för att sätta på sig "genusglasögonen"? Alltså hur man analyserar en tv-serie/bok/film ur ett genusperspektiv. För jag har jättesvårt för det, så sorgligt inskränkt och enkelspårig som man är... Så hur bär du dig åt? Vad brukar du kolla efter?
- Malin
Åh om jag ändå kunde svara säkert på detta. Då skulle jag försöka sätta på hela världen glasögonen. Men jag vet inte riktigt hur det gick till när mina egna glasögonen åkte på. Någon gång i högstadiet blev jag först genusmedveten, detta genom att söka kunskap själv och där efter försöka se mönster i vardagen och i populärkultur (det hjälper nog att jag alltid varit bra på att se mönster och samband). Efter ett tag blev det naturligt och omöjligt att lägga glasögonen på hyllan. Men okej, några genusglasögonpunkter vad gäller film, serier och böcker:


• Läs på! Läs om genus (rekommenderar Lady Dahmers genuskategori och boken Under det rosa täcket av Nina Björk), för kunskap ger dig verktygen att tolka och se världen annorlunda.

• Hur skulle det se ut om situationen/karaktärerna/handlingen var omvänd? Det vill säga, om man bytte plats kvinnorna och männens roller. Lite som denna. Ofta märker man då hur otroligt puckat och genusvidrigt det är.

• Hur framställs män och kvinnor? Är de mångfaceterade karaktärer (som i Harry Potter) eller är de väldigt generaliserade utifrån sina kön och följer stereotypa könsroller (som i Twilight).

• Vilka handlar historierna om? Är kvinnor bara biroller vars syfte är att föra de manliga karaktärernas historier framåt (som i Supernatural eller som Manic Pixie Dream Girl) eller har de egna intressanta storylines (som handlar om annat än att fånga män).

Bechdeltestet är himla bra att utgå från när man ser en film eller serie eller läser en bok. Det är ett test som går ut på att ställa tre frågor: 1. Har filmen/serien/boken minst två namngivna kvinnliga karaktärer? 2. Pratar de någonsin med varandra? 3. Pratar de om annat än män? Är svaret ja på samtliga så klarar filmen testet (vilket ju inte gör filmen automatiskt bra ur ett genusperspektiv eller feministisk, men det säger i alla fall lite). Förvånansvärt få filmer klarar faktiskt detta test.

• Jag rekommenderar att titta på Feminist Frequencys videor, särskilt de som heter Tropes vs Women. De är riktiga ögonöppnare och väldigt lärorika, intressanta och informativa.


Det var mina små genusglasögontips. Vore ju awesome om fina läsare ville hjälpa till och tipsa lite i kommentarerna.

Våldtog han dig? Jamen han är ju bara förtjust i dig såklart!

Få saker gör mig så förbannad som när skolor försöker förklara sexuella trakasserier med att den som utför dem "bara är kär" i den som blir utsatt. Oftast så är det killar som tafsar på tjejer (jo, faktiskt, tänker inte ens källhänvisa). Vad sänder det för budskap när skolor förringar sexuella trakasserier? Jo, det lär tjejer att deras kroppar är allmän egendom och inget som de själv har rätt att bestämma över. Och det lär killar att tjejers kroppar är en buffé att ta för sig från genom livet och att samtycke inte är något som är nödvändigt. Det lär båda parterna att ett nej inte behöver betyda nej.



Jaja, jag vet, ska sluta svamla.

Idag ska jag äventyra ut, eftersom jag inte har några föreläsningar idag och på grund av mitt uppstrukterarande igår inte behöver göra något skolrelaterat alls! Därför ska jag ta en sväng till Kupolen, ett köpcentrum, eftersom jag fick presentkort där i födelsedagspresent av mamma och pappa. Utöver detta har jag fått pengar (i förskott, använde på IKEA), två superfina klänningar och massa Hello Kitty-skolgrejer (I love me some Hello Kitty!).

Ska köpa ett par nya leggings och vill gärna ha ett brett skärp, som jag kan ha till den gråa jag länkade ovan, men resten är öppet. Jag kan bara köpa finfina grejer och skita i vad som är nödvändigt och vad jag egentligen behöver. Så himla nice! Presentkort är en bra present tycker jag. Visst att det kanske är lite opersonligt, men till folk vars ekonomi är lite halvstabil (som vår är) så är presentkort asbra, för då kan man välja mellan att spendera det på sådant som man behöver, eller unna sig lite vardagslyx. Heja presentkort!

Bloggtips: Cats vs Humans

Så himla gulliga serier om livet med katt. Känner igen mig i typ allt. Speciellt denna.



Disclaimer: Allt innehåll på bloggen tillhör mig om annat inte anges. Citera gärna text, men creda & länka är ett måste. Låna helst inte bilder, utan länka istället
 Bloggens arkiv 

2014
01 - 02 - 03 - 04

2013
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 12

2012
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2011
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2010
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2009
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2008
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2007
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2006
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2005
07 - 08 - 09 - 10 - 11 - 12



hits