Sanna frågar:
Hur lär man sig att älska det man ser i spegeln utan att behöva gå ner i vikt. Nu är jag ju inte jätte tjock men mage har jag. Brukar oftast gilla mig själv, men har lite ångest för magen alltså.

Hanna svarar:
Jag tror det är ganska individuellt hur man gör, det finns nog ingen lösning som passar alla. Det är absolut inte så att jag ständig lyckas älska mig själv, men jag skulle säga att jag är ganska bra på det. För mig var vägen till att börja gilla mig själv att inse att det är bullshit att tjockt är oattraktivt. Det är helt enklelt en fråga om preferenser. Det finns en kulturellt accepterad norm för vad som är attraktivt, ja, men det betyder inte att jag måste acceptera den. När jag rent förnuftsmässigt genomskådade skönhetsideal och normer så  flöljde det känslomässiga snart efter. Sedan har det hjälpt att jag har tittat på många många bilder på tjocka tjejer och normaliserat kroppstypen i mina ögon. För att titta på snygga tjocka brudar rekommenderar jag Fatshionista-flickr.

---

Josefin frågar:
Jag skulle vilja veta lite mer om din syn på hälsa. Att vara överviktig är ju inte samma sak som att vara ohälsosam, men samtidigt påverkar vikten hälsan, större belastning på leder, ev diabetes osv. Helt enkelt: tror du att du skulle du vara mer hälsosam om du var "normalviktig" och i övrigt levde som du gör idag?

Hanna svarar:
Jag har sagt många gånger att jag inte tycker man är skyldig någon att vara hälsosam, inte ens sig själv. Hälsa är ett värde och alla har vi olika värdetrappor. Själv värderar jag dock hälsa högt, eftersom jag tycker att det underlättar livet. Med hälsa menar jag inte avsaknad av sjukdom, jag menar inte att vara i toppform rent fysiskt, utan jag menar en uppfattning och en känsla av välbefinnande. En känsla av att höra hemma i min kropp, att må bra i den och känna mig tillfreds med livet och hur min kropp känns. Det låter sjukt flummigt, men mitt perspektiv på hälsa har blivit flummigt av att läsa hälsopsykologi.

Jag tänker inte förneka att det kommer hälsorisker med att vara tjock (även om typ 2-diabetes beror väldigt mycket mer på gener än vad folk tror). Men jag tror det kommer hälsorisker med allt. Om jag var normalviktig skulle jag ha mindre kropp att bära runt på, och kankse orka mer rent fysiskt. Som du säger sliter övervikt mer på leder. Men jag menar, att gå i höga klackar livet genom deformerar ditt skelett. Allt kommer med hälsorisker, allt förändrar din förutsättning att vara hälsosam. Min hälsa skulle säkert påverkas på något sätt om jag var normalviktig, men jag anser liksom inte att det är så avsevärt att det är värt det, när jag trivs som jag är och mår bra.

Frågan är hur att vara normalviktig skulle påverka min psykiska hälsa. Positivt, tror jag, eftersom jag skulle slippa bli intalad att min kropp är äcklig, att jag är lat, ful, kostar samhället pengar, misslyckad, måste betala dubbla flygbiljetter, inte borde få äta offentligt och måste köpa fula kläder i en speciell liten ruta i butiken.

---

Hedvig frågar:
Har du ofta känt dig utsatt pga din vikt, och i vilka situationer isåfall? Tror du att du blir bemött på ett annat sätt än smalare personer?

Hanna svarar:
Jag känner mig ofta utsatt och annorlunda behandlat på grund av min vikt när det kommer till möten med vården. Eftersom jag läser till sjuksköterska och har läst mycket om patientsamtal och liknande är jag medveten om att det ibland är relevant och nödvändigt att ta upp hälsorisker, hälsobefrämjande och livstilsförändringar med patienter. Men jag tycker faktiskt inte att det är särskilt relevant att ta upp min övervikt när jag söker vård för en misstänkt öroninflammation. Då kan läkaren plötsligt avbryta i min berättelse om öronvärken och fråga om jag motionerar och hur jag äter. Ursäkta, jag är ingen expert på medicin, men jag känner att hur ofta jag tar powerwalks inte är kopplat till hurvida bakterier har börjat frodas i mitt öra. Sedan har jag varit med om att vårdpersonal ler litesådär misstroende när jag säger att jag är vegetarian (en tjock vegetarian, fan vad crazy!). Att jag faktiskt har bra värden blir de förvånade över. En gång har jag fått höra, efter att ha berättat om mina förhållandevis nyttiga matvanor, att om det jag sa var sant "skulle jag ju inte se ut sådär". Fan vad motiverad jag kände mig då alltså.

Jag är rätt säker på att jag blir bemött på andra sätt än smala personer i min vardag. Det finns väl forskning som visar på detta? Orkar dock inte googla rätt på källa. Det finns mycket fördomar mot tjocka och dessa tror jag spelar in när jag möter nya personer.

---

Alexandra frågar:
Hur gör du för att inte få skavsår mellan låren när de gnids mot varandra? Jag tycker det gör så satans ont men jag vill inte ha strumpbyxor när det är för varmt.

Hanna svarar:
Det du pratar om är klassisk chub rub. Alla tjocka personsers curse! Ett tips är cykelbyxor, som inte syns, men som hindrar det från att bli sådär svettigt och gnidigt. Om man inte vill ha cykelbyxor så är babypuder ett hett tips. Det är sådant där man använder på bebisar för att de inte ska få skavsår, och många idrottare använder det också för att slippa skavsår. Finns att köpa på apotek och kanske även på typ Ica Maxi och liknande. Fler tips finns här på Beyond Sizes.

---

Anonym tjej frågar:
Jag är helst anonym i det här, ifall någon jag känner läser din blogg.
Jag led av ätstörningar (åt väldigt sällan i syfte att bli smalare) för några år sedan. Min familj hjälpte mig upp ur det där men nu är det tvärtom. Jag är MULLIG. Det ordet är skam för mig. Och jag kan inte sluta äta. Hur gör du för att hålla en hälsosam livsstil, matmässigt? Och hur gick du tillväga när du bestämde dig för att det är okej att vara tjock?
Jag mår dåligt i den här kroppen.

Hanna svarar:
Först av allt så är jag sjukt ledsen för din skull, att du fastnat i den där fällan där mat blir ångestladdat. Jag försöker att lyssna på min kropp. Ibland vill min kropp ha chips, och då får den det. Men min kropp vill sällan äta chips istället för mat, för då mår den dåligt senare. Jag tror att min kropp vet vad den behöver. Sedan försöker jag att inte skuldbelägga mat. För jag tror det är när det blir ångest över mat som det är lätt att tappa bort sig och närma sig ätstört beteende. Men mitt tänk, att lyssna på sin kropp, förutsätter att man inte har tappat bort sig från kroppens naturliga signaler och att man inte har fått sitt ätbeteende stört. När det väl är så att det blivit stört tror jag man behöver hjälp att hitta tillbaka till det, kanske från en dietist eller liknande. En av mina favoritbloggare är The Fat Nutritionist och här är två bra inlägg om det jag precis skrev om.

Att bestämma mig för att det var okej att vara tjock tog lång tid och vad som hjälpte mig var att läsa olika bloggar om fat acceptance, fatshion och att börja ifrågasätta utifrån vad jag läste där. Det tog ett bra jävla tag och jag har fortfarande dagar då det inte känns okej. Men det blir bättre.

---

A frågar:
Jag tycker om din blogg och är imponerad över att du verkar så stark som person. You rock girl! :) Jag undrar dock, i dagens samhälle där det pågår en sådan smalhets; skäms du någonsin över att vara tjock? Jag menar inget illa, jag tycker det är suveränt att du skriver att du trivs med din kropp osv. MEN, som jag skrev innan - samhället just nu känns så viktfixerat och man måste vara smal och blablabla. Jag har en kusin som är 9år, han vägrar äta godis för att han är rädd att bli tjock. Jag tycker det är skrämmande. Hur påverkar allt tjat i b.la. media om att man måste vara smal för att duga, dig?

Hanna svarar:
Ja, ibland skäms jag över att vara tjock. Tidigare kunde jag oftare skämmas, eftersom jag var ganska övertygad att tjock innebar att jag också var lat, oattraktiv och faktiskt lite mindre värd. Nu för tiden tycker jag ju inte så, men jag kan ändå ibland skämmas. För jag vet att andra kanske uppfattar mig som lat och dum. Och det är lite jobbigt. Men jag försöker att pissa på de tankarna och tänka på hur jävla bra det känns att leva i den här kroppen och att de som tänker så är fördomsfulla och då känns det lite bättre.

Tjat i media påverkade mig otroligt negativt tidigare. Men nu vet jag att media är stört. Media är galet och media tänker absolut inte på människors bästa. Det som kommer åt mig mest är när media berättar för mig att det är svårt att älska mig när jag är tjock. Att om jag inte skärper mig så kommer min kille dra iväg med något smalare. Fast sen tänker jag på att min vikt inte alls påverkar hur mycket min familj älskar mig och att smalt ändå inte riktigt är Fjantos kopp te. Och då blir jag förbannad istället och skriver ett argt blogginlägg om det.

---

Nea frågar:
Hur får man en klar självbild?

Hanna svarar:
Om jag ändå visste det. Jag tror att ifrågasättande av sina egna tankar och av normer hjälper. Och kunskap. Kanske.

---

Linnäa frågar:
Bästa Hanna! Jag har på senare år tjockat på mig rejält - en sisådär 25 kilo. Förutom min vardagliga kamp mot smalhetsen, mina egna negativa tankar, andras oinbjudna åsikter unt so weiter, SÅ kämpar jag även med detta att vänja mig vid att ha en större kropp. Den är otymplig. Magar och tuttar är i vägen. Veck och valkar. Jag kan känna mig väldigt osmidig och fångad ibland, för mycket grejer (fett) i vägen. Min fråga är som följer: Stör du dig någonsin på din kropp ur ett rent rörligt (men icke utseendefixerat) perspektiv? Tackar som vanligt för en alltid lika givande blogg!

Hanna svarar:
Ohja. Visst kan den ibland störa mig ur ett rörligt perspektiv. Typ att magen kan vara lite ivägen så man inte ser ordentligt när man rakar bikinilinjen. Men då tänker jag mest att det ju är lite vansinne att jag står där och trimmar skiten i alla fall. I sex så kan en stor kropp var lite meckig ibland, men vafan, det löser sig, jag är rätt vig och smidig ändå. Jag tror att begränsningar och problem kommer med alla kroppar, även helt friska. Kan en smal person få ett laptop-bord av magen på samma sätt som jag får? Tror inte det va! När allt kommer omkring är de begränsningar som min kropp ger ganska små, om man jämför med hur positivt jag känner runt den i övrigt.

---

Tack för alla frågor! Ni är suveräna frågeställare.