Mitt eget personliga "mission impossible": matematik
Det känns lite överväldigande med skolan just nu, mest eftersom jag inte är i bra pluggform, då jag fick nästan hela första terminen tillgodoräknad. Min största skräck den här terminen är läkemedelsberäkningen. Jag och matematik går inte särskilt bra ihop. Det är nog egentligen inte det att jag är dålig på matte, utan att jag tror att jag är dålig på matte så därför stressar jag upp mig vilket leder till att hjärnan låser sig. Någon som känner igen sig?
Å andra sidan måste jag verkligen börja "öppna upp mig" för matten, för att beräkna läkemedelsdoser i olika sammanhang kommer vara en del av mitt framtida yrkesliv. Då kan jag inte få hjärnsläpp eller förlita mig på miniräknare. Minsta felberäkning kan innebära livsfara för patienten. Matten är min största utmaning vad gäller sjuksköterskeutbildningen. Ända sedan mellanstadiet har jag avskytt matte och när jag gick ut gymnasiet för snart fem år sedan (hjälp vad gammal man börjar bli!) så var jag övertygad om att jag aldrig mera skulle närma mig matten. Senaste gången jag läste matte var liksom våren 2005, när jag läste Matte B i tvåan. Det är som ett urgammalt språk för mig, som jag nu måste ta mig ann och behärska. Jag är rädd.
Usch, vet hur det är med den där matteskräcken. Jag har upplevt samma sak, fast på lärarutbildningen. Nationalekonomin i samhällskunskapsämnet. Usch. Har den fortfarande som rest.
Haha ingen skam i att googla sig själv, speciellt inte när det leder till sådana här festliga sammanträffanden! Färdlektyren har jag kvar och jag älskar fortfarande den där novellen du skrev, helt magisk. Så även om det var tre år sedan inlägget skrev så står jag kvar för det, så varsågod! :)
Jag vet inte om det hjälper mot matteskräcken, men matte på den nivån som läkemedelsberäkning oftast ligger är inte så svårt som räkning betraktat. Det svåra är att hålla skiten i huvudet och göra det snabbt när man väl måste. Det kommer du dock att bli extremt mycket bättre på med tiden, eftersom du får öva det.
Sverige och den svenska skolan gör en GIGANTISK (HUMUNGOUS!) miss när matte beskrivs som något slags den ultimata definitionen av intelligens. För att lära sig matte måste man vara smaaaaart, de som inte är smaaaaarta är dåliga i matte osv. osv. i evighet, amen. Det är förstås sant att man måste vara smart - och framför allt, vara begåvad just i matte - för att typ arbeta med matte (tänk doktorand i matematik, undervisa på högskolenivå, diverse fysiker-, ingenjörs- och kemistjobb där man gör avancerade beräkningar osv.), men för att lära sig grundläggande matte och även lite mer avancerad är det viktigaste att man har en lärare som är bra på att förklara och sitter tillräckligt mycket tid på sitt arsle och räknar uppgifter. Jag har alltid varit ganska hopplös i matte, men har som vuxen läst in naturvetenskapligt basår (där jag hade en gudomlig lärare med en ÄNGELS tålamod med sin korkade elev, vilket var en enorm skillnad från hur det var i grundskolan och gymnasiet) och läst matte på universitetet (visserligen bara en termin, but still). Och de universitetspoängen har typ nada med smarthet att göra och allt med blod, svett och tårar. Jag kan bli så himla förbannad när jag hör fullt normalbegåvade personer berätta om sin matteskräck, för jag tycker att de är fett lurade av skolan och samhället, där skolan inte har gjort sin uppgift (att undervisa eleverna) ordentligt, och sedan skyllt på eleverna när det sket sig. Det kan tilläggas att min syrra har en kompis som är doktorand i matte, och han tycker som jag.
Det kommer att gå hur bra som helst med läkemedelsberäkningen. Och skulle det gå sämre, så betyder det bara att du behöver mer tid på dig för att lära dig. Du kommer lätt att sluta som en awesome sköterska.
Josefine: Bara ordet nationalekonomi skickar rysningar längs ryggraden... Burrr...
Karin: Tusentusen tack!
Isabella: Fan vad peppande kommentarer du har en förmåga att skriva. Jag vet att mitt mattehat bygger på bristfälliga lärare, lärare som inte har motiverat, utan snarare skuldbelagt. Kände jag mig inte motiverad pluggade jag inte när jag var yngre... det var bara så.
Jag brukade alltid avsky matte och det är fortfarande inte min favorit här i världen. Det viktigaste tror jag är att du låter det TA TID, för det behöver ta tid ibland och inte känner att du är sämst pga det. Det gjorde jag ofta, nämligen.
Jag tror att du kan lösa det här jättebra! Som sagt, låt det ta den tid det krävs bara och stressa inte upp dig om du inte förstår första, andra, treje eller tusende gången - NÅGON gång lossnar det! Som du säger själv så beror det ju inte så mycket på att du är inkapabel till att lära dig matte, utan att du inte har fått den motivationen som behövts tidigare.
Jag hejar på dig!
jag har också svårt för matte, kämpade med extralektioner för att få godkänt i matte b på gymnasiet. men läkemedelsberäkningen gick mycket bättre, det kändes mer logiskt när man relaterade talen till praktiska grejer, som att räkna dropp t.ex.
dom allra flesta jag har pratat med har skrivit om den tentan minst en gång (i min klass var det bara en som fick g på första försöket), det tar tid att lära sig helt enkelt. stort lycka till!
Emy: Ja men det är så för mig med. Är van att fatta snabbt, så när jag inte fattar så blir jag alldeles förstörd. Men jag ska låta det ta tid, eller försöka i alla fall, och inte flippa för att jag inte fattar direkt.
johanna: Åh nu känns det bättre. Jag tror också att det kommer kännas lite lättare, nu när det är mindre abstrakt, och mer greppbart. Jag har liksom aldrig sett en anledning till att jag ska kunna matte, för jag var säker på att aldrig behöva det. Nu finns det ju en anledning till att jag måste lära mig det, och då får jag ge mig fan på det.
Ser du en bild som är din och du vill ha borttagen? Hör av dig så fixas det! Headerbilden är ritad av Bettie von Fraucht.
