Det handlar inte om villkorslös kärlek, det handlar om acceptans

Det här blogginlägget av Hanna fick mig att tänka lite på det här med att "älska sin kropp". Hanna skriver bland annat:
Jag är helt enkelt inte särskilt nöjd med hur jag ser ut, men mer än jag vill se mig själv i spegeln och tänka "jävlar vad snygg jag är" så vill jag se mig själv i spegeln och bara tänka "jaha, där är jag". Utan några värderande tankar åt något håll.

För det är inte själva nedvärderandet av den egna kroppen som är utseendefixeringen, det är fixeringen vid utseendet oavsett om man gillar det man ser eller inte. Att kroppen och utseendet hela tiden tar plats i ens medvetande.

Själv ser jag verkligen inget fel i att titta sig själv i spegeln och tänka "tjena snygging, kommer du hit ofta?". Det är inte fel att uppskatta sitt eget utseende och det är inte fel att vilja att andra ska göra det. Jag likställer inte att ibland tänka positiva tankar om sin kropp med utseendefixering. Utseendefixering för mig är istället, precis som Hanna skriver, när det hela tiden tar plats i ens medvetande. När vardagen blir en enda lång process för att se bra ut och vara så snygg som möjligt. När det blir en tvång och en press. När det viktigaste med kroppen blir att den ser bra ut. Då har det slagit över och då tycker jag att man kan prata om en utseendefixering.

Tittar jag ibland mig i spegeln och tänker "jag ser för jävlig ut idag"? Absolut.
Tittar jag ibland mig i spegeln och tänker "fan vad snygg jag är idag"? Absolut.
Tittar jag ibland mig i spegeln och tänker "jaha, där är jag, hej hej på mig"? Absolut.

Det ena utesluter inte det andra. Jag ser inte kroppsacceptans som ett mål, utan som en resa och en process. Ibland tar man tre steg framåt för att sedan ta två steg bakåt. Ibland åker man rejält åt helvete och ibland hoppar man långt fram. Jag tror inte att man någon gång kan uppnå fullständig acceptans för all framtid, för ens kropp kommer att förändras och det kommer man själv också att göra. Att acceptera sin kropp är något som är ständig pågående (men ofta blir resan lättare med tiden).

Jag tycker att man ska försöka älska sin kropp, inte för hur den ser ut, utan för att den finns. Det är den massa som ska ta dig runt i livet och ut i världen. Det är värt att älska.

Men när det handlar om kroppen ur ett utseendeperspektiv så predikar jag inte för att man ska behöva älska den. Man behöver varken älska eller hata hur man ser ut. Däremot vurmar jag för att man ska acceptera den. Man ska acceptera att det är så här man ser ut och att det är helt okej. Man får se ut så. Det säger inget om ditt värde som person eller hur lycklig du ska vara eller kommer att bli.

Detta är mitt mål med mitt bloggande. Att kanske hjälpa någon på vägen mot att acceptera och respektera såväl sin egen kropp som andras kroppar.
men det får man väl inte säga i det här landet

Men det är därför jag tycker att du är så himla klok och bra när det gäller dessa frågor - för att du pratar om acceptans för kroppens utseende och inte om att nödvändigtvis älska kroppens utseende. Det är jättetrevligt om man nu till och med älskar sin kropps utseende, verkligen! Däremot så tror jag inte att det "botar" någon utseendefixering att ständigt betona kroppens utseende vare sig i positiv eller negativ bemärkelse och därför stör det mig att ytterligheten "älska sin kropps utseende" ses som en motsats till att vara utseendefixerad och ett medel att sluta vara fixerad vid sitt utseende, snarare än ett annat uttryck för samma fixering. Att inte vara fixerad vid utseendet är ju snarare att acceptera hur kroppen ser ut och sluta låta det ta så stor plats i ens medvetande.



Därmed inte sagt att man inte kan uppskatta sin egen spegelbild from time to time eller tycka att man är en riktig snygging!



Jag tror vi menar samma sak, fast jag har svamlat så mycket nu så min poäng kanske är helt bortkollrad?

hanna - happy happy fatgirl

Jag tror också att vi menar samma saker!

Nea

Håller med dig helt och hållet. Tycker dessa kampanjer som Veckorevyn har haft där vanliga tjejer ska visa sina bröst, rumpa mm bara cementerar uppfattningen om att utseendet spelar roll. Jag blir så trött på rubriker som "min kille älskar mina små bröst" eller liknande. Jaha? Sedan att övriga modeller in tidningen ser ut som, ja, modeller gör ju bara att kontrasten mellan den vanliga kroppen och idealen blir större. Typ som: okej så här vill du se ut men du kan se helt vanlig ut och ändå gilla din kropp!

Alice

För mig handlar kroppsacceptans i grund och botten om att jag gillar att vara vid liv och inte må skräp av näringsbrist och svält mer än jag gillar att ha en kropp som stämmer väl överrens med det rådande samhällsidealet. Vilket nog också handlar om att acceptera mig själv som en biologisk organism vars kropp faktiskt har behov som behöver uppfyllas för att kunna fungera.

Hej! Fett kul att du vill kommentera på det här inlägget, men innan du postar får du gärna tänka på att jag har noll tålamod med sexism, rasism, transfobi, fetthat och liknande skit. Sånt kommer att försvinna snabbare än du hinner säga "yttrandefrihet". Det här är frizon från vikthets och diettjafs. Vänligen respekera det. Tack för att du läser min blogg!