Får man vilja vara smal?
I min utopi respekterar vi andras kroppar som deras egna. Vi respekterar varje människas autonomi och rätt till självbestämmande. Så länge en människa är kapabel att själv bestämma över sin kropp så ska denne också få göra det. Vare sig det gäller kroppsform, rakning, smink, frisyr, kläder eller operationer.
Men jag skulle önska att man reflekterade över varför man vill som man vill. Vad det är som gör att man önskar att vara smal, vara tjock, sminka sig, inte sminka sig, raka sig, inte raka sig, operera sig eller vad det nu handlar. När det handlar om våra kroppar ska vi aldrig någonsin behöva känna tvång! Allt vi gör ska vi göra med oss själva, vad vi vill, i åtanke, och inte efter vad omgivningen förväntar sig.
Jag kan inte annat än att hålla med dig. Men, jag är en sådan som mår dåligt över all hysteri kring vikt dietar, lchf, GI, ja allt. Jag vill kunna vara mig själv utan att få höra att jag är överviktig, men, varje gång jag går till läkaren får jag höra att jag har lite för mycket.
självklart ska man få välja om man vill vara smal eller överviktig. Sen tycker jag det viktigaste är hur man mår. Där tar alla också för givet att man mår dåligt och är sjuk om man är överviktig.
Vi ska vara stolta för dom vi är tycker jag.
Din blogg är en inspiration för mig som inte är smal.
Mvh, Lina
Bra inlägg Hanna!!!
Kram
Lina: Jag tycker att det är störande, men jag har lärt mig att för det mesta värja mig mot hysterin rent känslomässigt. Men ibland blir jag också ledsen. Vad skönt att höra att jag inspirerar, det är mitt mål!
Frida: Härligt! Tack!
Hurra hurra för dig!
Jag och en kollega pratade om LCHF-hetsen för några veckor sedan, att det är så jävla tröttsamt när allt ska handla om mat och vikt.
Mat har gått ifrån att vara en nyttig njutning för kroppen till att vara något som ska styra våra liv.
Elin Astrid: Ja, det är lite ätstört på något sätt när maten börjar störa ens liv, vardag och vanor.
Ser du en bild som är din och du vill ha borttagen? Hör av dig så fixas det! Headerbilden är ritad av Bettie von Fraucht.
