Tisdagslist

En lista från Hanapee vars podd jag sitter och lyssnar på just i detta nuet. Jag har helt gett efter för min kärlek till listor nu. Deal with it! 
 
Säg något som du är stolt över men som du aldrig får tillfälle att skryta om:
Jag är rätt bra på att skapa tillfällen där jag får skryta meeen det är ju sällan en får in i ett samtal att en... eh en gång i tiden hade flera hundra fanfiction-läsare som hyllade varje ord en skrev. Helt övertygad över att det utgjorde grunden för mitt självförtroende när det gäller att skriva och våga mig på att visa upp mina texter.
 
Vilka är dina ofta använda emojis?
😍😘😻👌❤️😜😀
 
Vad gjorde du igår?
Typ INGENTING vettigt! Städade lite, kollade ikapp serier, lagade matlådor, bakade brownies och spelade Civilization med Sampo.
 
En bild som symboliserar denna dag:
 
Vad åt du till frukost idag?
Knäckemacka med ägg och kaviar. Det enda i frukostväg som fanns hemma. Hatar knäckemacka för det mesta.
 
Vilket är ditt lyckonummer?
Har inget lyckonummer, helt främmande koncept för mig.
 
Hur såg du ut som artonåring?
Här är jag på Ameliés café i Paris, ganska nybliven 18-åring. LOOK AT THOSE EYEBROWS!
 
Vilket är ditt senaste köp?
Ett fint block och en Ramlösa.
 
Är du allergisk mot något?
Penicillin.
 
Vilken tid på morgonen vaknar du?
Mellan åtta och nio typ.
 
Ett ord som du aldrig lyckas stava rätt:
gorgious... gorgeous??? GORGE kan en ju säga istället dåra.
 

I jiggle, therefore I am

Igår kväll övervann jag ett hinder i form av en mental spärr jag haft. Jag tränade inne i stan, bland bilar och folk. Visst att jag stöter på människor ibland när jag är ute i elljusspåret också, men de är färre och dessutom så upptagna med att sjävla kuta runt som dårar att det inte känts särskilt jobbigt. Inne i stan är människor liksom som människor är mest, och de känns betydligt mer... ja, dömmande.
 
Eftersom det är en bit till elljusspåret så har min ovilja att springa på andra ställen varit väldigt begränsande och det går längre mellan tillfällena än jag egentligen vill. Igår hade jag inte tagit mig till spåret på två veckor och jag kände hur det kröp i kroppen för att jag verkligen ville fortsätta framåt med min Zombies, Run! 5k-app. Så jag bestämde mig för att bara skita i att jag tyckte det kändes jobbigt och bara köra. I sällskap av Sampo snörde jag på mig skorna och gav mig ut: powerwalkade och körde mina intervaller. Folk såg. Nån glodde mer än jag tyckte var okej, men ingen ställde sig och skrattade eller vrålade åt tjockisen som sprang vilket var det jag varit rädd för.
 
Det var skitkul och inte alls så läskigt som jag trodde. Faktum är att hotet av zombies i mina fotspår var mer obehagligt än andras blickar. Min mentala blockad är här med krossad... även om jag nog aldrig skulle våga ge mig ut med zombie-appen ENSAM efter mörkrets inbrott.
 
Så många har hinder och mentala spärrar som hindrar dem från att syssla med träning, fast de vill. Kanske är det rädslan för vad folk ska tänka om en tjockis på gymmet, obehaget i att tvingas ha badkläder när en ska simma eller föreställningen om att tjocka inte ska hålla på med poledance eller yoga. Det tog mig bra länge att komma fram dit där simhallen är en helt ångestfri miljö. I nästa avsnitt av Tjockpodden kommer vi prata lite mer än träning som tjock, men tills dess kan jag lämna er med en video jag tycker är rätt peppande.
 
 

Mitt bästa serietips: Agent Carter

Jag insåg precis att jag aldrig bloggat om hur mycket jag älskar Marvel-serien Agent Carter, vilket är skitkonstigt med tanke på att det är en av mina favoritserier, mycket på grund av att karaktären Peggy Carter är en av mina stora kärlekar just nu.
 
 
Peggy Carter är nog bekant för de som sett Captain America: The First Avenger där hon är inblandad i projektet som förvandlar Steve till supersoldaten Captain America. Agent Carter utspelar sig strax efter att tidigare nämnda Captain America-film tar slut; Steve har kraschat i havet och antas vara död och andra världskriget har tagit slut. Peggy är tillbaka på sitt vanliga jobb som agent på den fiktiva myndigheten SSR där hon förväntas göra 40-talets typiska kvinnosysslor; agera sekreterare och koka kaffe. Peggy vägrar do that shit och tvingas hela tiden slåss mot, överlista och utnyttja de patriarkala strukturer som vill tvinga henne att återgå till "en kvinnas roll". Det finns många intressanta ögonblick då en ser att hon lyckas göra saker just eftersom att hennes sexistiska medarbetare ständigt underskattar henne.
 
Serien tar sin början när en gammal bekant, Howard Stark (Iron Mans pappa...), behöver hjälp att rentvå sitt namn och Peggy är bokstavligt talat den enda kapabel att hjälpa honom. Större inslag från serietidningsuniversumet, som en mystisk organisation vid namn Leviathan, dyker snart upp och rör till det hela ytterligare. På det privata planet får vi följa hur Peggy sörjer och bearbetar Steves död, lär sig lita på vänner och försöker hitta sin plats i en värld som begränsar hennes möjligheter. Det är tydligt att Peggy känner sig vilsen efter kriget, där hon hade en känsla av "mening" och var mitt i händelsernas centrum.
 
Jag tänker att en inte behöver vara ett fan av varken Marvel eller Captain America för att uppskatta Agent Carter, eftersom den går att förstå utan förkunskap. Den har intressanta och komplexa kvinnliga karaktärer, låter Hayley Atwell fördjupa Peggy Carter till underbara djup och vältrar sig dessutom i skitsnyggt 40-talsmode. Första säsongen finns i åtta avsnitt på Netflix och säsong två spelas in as we speak.