Recension: Jag lever, tror jag

Först och främst: jag känner författaren till den här boken. Det säger jag både för att skryta och för att det kan vara bra att ha det sagt, transparens och allt det där ni vet. Christine Lundgren, eller Chriss som jag känner henne som, är BFF till min väldigt goda vän Ell och på Ells blogg kan ni läsa en författarintervju med Chriss. Nu till själva recensionen. 
 
Jag lever, tror jag är Christines bokdebut och även om boken kategoriseras som Young Adult (unga vuxna) så tycker jag att även de som för länge sedan passerat sin unga vuxenhet ska ge den en chans, eftersom jag tror att det är skitbra för äldre vuxna att fortsätta ta del av ämnen och samtal som rör yngre. Handlingen berättas ur 18-åringa Kims perspektiv. Efter en engelsklektion under sista året på gymnasiet får hon reda på att hennes allra bästa vän Moa har kört ihjäl sig.
 
 
Berättelsen är uppdelad i dagar och vi får följa hur Kim försöker ta sig fram i en värld som fortsätter att existera och rulla på, trots att hennes egen existens har slagits i spillror. De första 40 dagarna hade jag svårt att andas, för sorgen och chocken var så påtaglig och obehaglig, och även om jag inte gått genom något sånt var det lätt att relatera, för alla har vi väl personer i vårt liv vars död skulle slita sönder världen för oss. Fyfan, jag får hjärtsnörp bara jag tänker på det. Jag är jätteimponerad över hur Christine lyckas porträttera känslan utan att falla in i klyschor om sorg och död, men ändå göra det så oerhört relaterbart.
 
Jag lever, tror jag är en berättelse om personer som måste fortsätta leva efter att någon dör, om de som blivit kvar och hur alla berörs när någon försvinner, även de en kanske inte tänker på vid första anblicken. Den lyckas, utan att bli melodramatisk, berätta en historia om sorg och saknad, om att samtidigt som en sörjer sin närmaste vän tvingas fundera på vad en vill med sitt liv och hur en förhåller sig till folk i sin omgivning. Dessutom lyckas den vara väldigt rolig, i all svärta. Vad händer till exempel om en mikrar youghurt? Ingen vet (men jag tänker att Chriss borde göra det i en youtubevideo för att marknadsföra sin bok).
 
Moas död är bokens mysterium - varför satte hon sig i en bil och körde fast hon hade druckit? Varför fanns det inga bromsspår? Trots att vi aldrig får möta Moa under bokens gång får vi en bild av henne genom andra människors ögon och minnen och det gör nästan att en själv börjar sörja henne, att en blir ledsen över att en aldrig fick se henne "på riktigt" i boken (eller så är jag bara sjuk i huvudet?). Som någon som själv älskar att utforma karaktärer och skriva väldigt karaktärdrivna berättelser är jag så himla glad över och imponerad av att ingen av bokens karaktärer känns endimensionella eller enkelspåriga -  de känns som äkta personer, med verkliga känslor och inte alltid så logiska sätt att agera.
 
 
Utan att bry mig om att fundera över huruvida jag är partisk eller inte tänker jag besluta att det här är EN FANTASTISK BOK - välskriven, spännande och i princip helt fri från klyschor. Läs den! Den går att köpa på bland annat Adlibris, Bokus och CDON.
christine lundgren - jag lever, tror jag
Hej! Fett kul att du vill kommentera på det här inlägget, men innan du postar får du gärna tänka på att jag har noll tålamod med sexism, rasism, transfobi, fetthat och liknande skit. Sånt kommer att försvinna snabbare än du hinner säga "yttrandefrihet". Det här är frizon från vikthets och diettjafs. Vänligen respekera det. Tack för att du läser min blogg!