Alltså, har du sett Twilight och Parks & Rec?

Det var ett tag sedan jag skrev om podcasten jag har med Ch och Ell. Vi har hunnit få ut ett gäng avsnitt sedan senast, och min personliga favorit var nog det om Twilight - det var så himla roligt att spela in! Fast det roligaste med podden är att jag får fortsätta att prata med Ell och Ch en timme varje vecka, det blev ju liksom en vana under tiden vi arrangerade MultiCon tillsammans.
 
Lyssna här nedan, följ den här länken för att hitta ALLA våra avsnitt eller så går det lätt att hitta oss i en podcastapp genom att söka på "Alltså, har du sett?". Vårt senaste avsnitt handlade om Parks and Recreation!
 
 

Sexuella trakasserier är ett folkhälsoproblem #metoo

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur det gick senaste gången jag körde Dungeons & Dragons, om hur oktober ser ut i min Bullet Journal och om hur jag helt plötsligt börjat älska färgen grönt. Men så snart jag öppnade ett tomt dokument insåg jag att det inte var vad jag ville skriva om. Vad jag BEHÖVDE skriva om.
 
Den här veckan har jag sett mitt facebookflöde fullkomligt svämma över av #metoo, hashtagen skapad för att på ett enkelt sätt kunna säga att en också har blivit utsatt för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Nästan varenda kvinna och ickebinär jag är vän med på Facebook har gjort statusuppdatering på ämnet och mitt hjärta går sönder och fylls av glödande och intensiv ilska på samma gång. Sexuella trakasserier och övergrepp är ett jävla folkhälsoproblem, det drabbar halva befolkningen, det sker varje förbannade dag och ändå är det en parantes i det politiska samtalet, en "kvinnofråga", får så lite resurser. AAAH JAG BLIR FULLKOMLIGT RASANDE. Att växa upp i en värld där ens kropp inte är ens egen, där en ständigt måste freda sig och kolla sig över axeln är så sjukt psykiskt påfrestande och jag tror inte det är en slump att den psykiska ohälsan är ubredd bland kvinnor i alla åldrar, och specifikt unga kvinnor. För ett tag sedan var det nån skribent som raljerade över att utbrändheten bland unga kvinnor typ skulle bero på att vi är stressade över att hålla koll på vårt instagramflöde. Det är så dumt att klockorna stannar. Hanna Gustafsson, ledarskribent i Dagens ETC, skrev ett jättebra svar där hon bland annat skrev att "det är stressigt att växa upp i en värld som hatar dig.".
 
Jag har sett folk efterlysa att snubbar ska berätta om de gånger de utsatt andra för övergrepp och trakasserier, att ansvaret att "outa sig" borde ligga hos dem istället. Och det håller jag med om. På pappret. I teorin vill jag dock inte se förövare återberätta om hur de våldfört sig någon. För jag vet hur det kommer se ut. De kommer få beröm, få höra att de är så modiga och duktiga som berättar, att fler borde vara som dem. Jag vet, för jag har sett just det hända i feministiska forum på internet. Jag vill inte att någon som varit utsatt för övergrepp ska behöva se hur deras förövares redogörelse ska få likes och kommenterarer om hur modig den är.
 
#metoo kommer inte vara lösningen på problematiken. Visst finns det en viss solidaritet i att visa varandra att vi aldrig är ensamma, men det här inte första gången vi berättar för världen att problemet finns liksom. Män kommer få upp ögonen för det här ett tag, oja sig över det, och sen typ gå vidare med sin vardag. Så länge mansrollen ser ut som den gör och så länge vi lever i ett jävla patriarkat tror jag inte att en hashtag kan göra mer än att synliggöra en aning. Samtidigt tror jag att det kan vara skönt att få kasta av sig skammen och säga offentligt att en blivit utsatt. Jag tror inte att en företeelse måste typ förändra världen för att vara värt något för individen.
 
Fan, jag vet inte vad jag vill ha sagt, att skriva det här har inte gjort mig klokare eller mindre arg. Jag muntrar upp mig själv, och förhoppningsvis även er, med att högst saknade Carrie Fisher en gång skickade en kotunga till ett svin som gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. En inspiration för oss alla.
 
Spara

High and low, dungeons and dragons

Regnet utanför fönstret matchar mina tankar om världen just nu. Nassedemonstration i Göteborg (och att vissa medier vill måla upp bilden av motdemonstranter som "lika goda kålsupare"), polisvåld i Katalonien och en massskjutning i Las Vegas. Fan, det är lätt att bli misantrop alltså. Men sen tänker jag på hur många fler tusen som protesterade mot nazister på gatorna och inser att mänskligheten inte är fucked ändå. Hur gör man en övergång från tunga tankar till vardagens svammel? Jag tror jag bara får göra ett abrupt hopp. 
 
Idag har jag lämnat in den första fjärdedelen av mitt manusarbete för respons från både lärare och andra studenter. Det kommer nog aldrig sluta vara pirrigt att låta andra ta del av något jag skrivit. Jag får både prestationsångest och någonslags "imposter syndrome", tror alltid att det är nu det ska visa sig att jag bara lyckats lura folk att jag kan skriva bättre än snittet. Det kommer fortsätta vara jobbigt tills alla som ska ge respons har svarat.
 
Jag har klippt podcast också, och ska fortsätta med det i ett par timmar till efter kvällsmaten. Denna vecka handlar det om School of Rock! Resten av veckan kommer jag ägna åt att ge respons på andras texter, något jag tycker är så SVÅRT, kanske för att jag själv vet hur känslig jag är när någon ska ge mig respons. Jag vill ge så konstruktiv och detaljerad (men ändå allmän) respons som möjligt, med fokus på det positiva. Hur är ni på att ge och ta kritik/respons, framförallt när det handlar om personliga saker som något ni skapat (som en text, en målning, ett foto eller en låt)?
 
 
Och på lördag är det dags att köra Dungeons & Dragons igen! Jag är så pepp. Och nervös, eftersom jag brände ut min karaktär totalt sist vi spelade... Men mest pepp! D&D är ett ganska nytt intresse. Jag testade att spela för första gången för ungefär ett år sedan och tyckte det var rätt kul, men krångligt. Sedan gick det ett halvår och jag snöade in totalt på den superlånga webbserien Critical Role där ett gäng röstskådisar spelar D&D tillsammans. Där fick jag se vilket kreativt sätt att berätta historier rollspel är och genom att kolla på oändligt många timmar av andra människor som spelar lärde jag mig reglerna. Och i september körde Sampos kollega igång en kampanj som jag fick vara med i. Det är så himla kul och jag är FAST. Och det där var dagens nörd-rant från mig. Vi hörs!
 
Spara