I jiggle, therefore I am

Igår kväll övervann jag ett hinder i form av en mental spärr jag haft. Jag tränade inne i stan, bland bilar och folk. Visst att jag stöter på människor ibland när jag är ute i elljusspåret också, men de är färre och dessutom så upptagna med att sjävla kuta runt som dårar att det inte känts särskilt jobbigt. Inne i stan är människor liksom som människor är mest, och de känns betydligt mer... ja, dömmande.
 
Eftersom det är en bit till elljusspåret så har min ovilja att springa på andra ställen varit väldigt begränsande och det går längre mellan tillfällena än jag egentligen vill. Igår hade jag inte tagit mig till spåret på två veckor och jag kände hur det kröp i kroppen för att jag verkligen ville fortsätta framåt med min Zombies, Run! 5k-app. Så jag bestämde mig för att bara skita i att jag tyckte det kändes jobbigt och bara köra. I sällskap av Sampo snörde jag på mig skorna och gav mig ut: powerwalkade och körde mina intervaller. Folk såg. Nån glodde mer än jag tyckte var okej, men ingen ställde sig och skrattade eller vrålade åt tjockisen som sprang vilket var det jag varit rädd för.
 
Det var skitkul och inte alls så läskigt som jag trodde. Faktum är att hotet av zombies i mina fotspår var mer obehagligt än andras blickar. Min mentala blockad är här med krossad... även om jag nog aldrig skulle våga ge mig ut med zombie-appen ENSAM efter mörkrets inbrott.
 
Så många har hinder och mentala spärrar som hindrar dem från att syssla med träning, fast de vill. Kanske är det rädslan för vad folk ska tänka om en tjockis på gymmet, obehaget i att tvingas ha badkläder när en ska simma eller föreställningen om att tjocka inte ska hålla på med poledance eller yoga. Det tog mig bra länge att komma fram dit där simhallen är en helt ångestfri miljö. I nästa avsnitt av Tjockpodden kommer vi prata lite mer än träning som tjock, men tills dess kan jag lämna er med en video jag tycker är rätt peppande.
 
 

Vi tar väl ett varv till på tjockiskarusellen då

Jag skriver nästan aldrig om kroppsacceptans längre. Dels för att jag får utlopp för mina tankar i artiklar på FeTT Magazine, men också för att jag känner mig som en trasig skiva. Det känns som att en tvingas upprepa sig eftersom folk envisas med att hela tiden lyfta samma frågor som det gjordes när jag fick upp ögonen för fat acceptance, fatshion och Health at Every Size för snart fem år sedan. Sedan dess har jag skrivit många inlägg om ämnet och jag känner att vad jag än skriver så kommer det bli en upprepning av vad jag redan sagt, och vad många med mig redan skrivit. Nog för att jag säkert skulle kunna uttrycka mig vassare och mer intersektionellt nu för tiden, men det känns ändå rätt tradigt att skriva samma poänger igen fast med nya ord.
 
Det går i vågor hur mycket tjockisfrågan lyfts i media känns det som. Genom åren har jag varit med om att gammelmedia snappat upp ämnet flera gånger och alltid ser debatten likadan ut. "MEN HÄLSA DÅ! NI KOSTAR SAMHÄLLET PENGAR". Hälsa och konstnadsfrågor är himla bra fasader att gömma ett äckel och ett hat mot tjocka bakom. För om det verkligen bara handlar om hälsa och pengar skulle flera ifrågasätta till exempel alkohol och extremsport. Jag kanske inte vill stå och betala pengar för folk som skaffar sig benbrott av högst frivilligt snowboardåkande eller magpumpning för de som blir alkoholförgiftade (fast det vill jag naturligtvis, för jag anser inte att människor existerar på nåder). Om vi ska snacka grupper som kostar pengar är män den grupp som är mest kostsam av alla...
 
Nu ska jag säga något som skulle göra mig till miljonär om jag fått en krona för varje gång jag tvingats upprepa. Du kan inte avgöra någons hälsotillstånd och inte heller hur någons livvstil ser ut genom att titta på personen. Visst att dina fördomsklockar klingar likt kyrkklockor i juletid, men egentligen kan du inte dra några slutsatser. Det finns tjocka individer som "äter bra och rör på sig", och det finns de som inte gör det, precis som att det finns smala personer som lever vad vi anser vara en hälsosam livsstil och de som inte gör det. Och det är helt okej, för en människa måste inte leva upp till vår tids syn på hälsa för att förtjäna att finnas till, att inte diskrimineras, kränkas och skammas. Att påstå något annat är rent ut sagt ableistiskt. Personligen ser jag absolut fördelar i att äta på ett sätt som får både psyke och kropp att må ba och hitta en fysisk aktivitet som är rolig och givande, men det är bara jag och mina tankar är inte prejudikat för andras liv och jag respekterar deras rätt att leva sina liv på sitt sätt.
 
Skuld och skam är passiviserande och om vi nu ska snacka hälsa så är det förödande för den mentala hälsan. Alla kroppar är bra kroppar. Alla kroppar får finnas till. Alla kroppar bör respekteras. Världens största eloge till Zahra Olsson som var med i SVT Debatt igår och My Svensk som var med i Malou Efter Tio idag. 
 
 Vi kör en bad ass Gossip-låt och gottar oss i Beth Dittos coolhet tycker jag.
 

Yoga-pepp och tips!

Jag har börjat med yoga! Ord jag aldrig trodde jag skulle skriva eftersom det verkligen inte varit min kopp te tidigare, eller jag har snarare trott att det inte är min grej. Sen gick jag på några prova på-pass för att hitta rätt sorts yoga och var SÅLD. Jag har till och med köpt mig en matta för att kunna yoga lite hemma också!
 
Yoga kan verka skitläskigt, speciellt om en är tjock och är rädd att kroppen ska vara i vägen för utövandet. Själv går jag på medicinsk yoga som är väldigt lugn och gjord för att anpassas för alla och jag har hittills inte stött på något jag inte klarar. Men jag tänkte tipsa om två sidor med tips på hur en anpassar yoga för större kroppar, och lite kroppspositiv pepp!
 

Body Positive Yoga och Yoga Without Exception. Spana in!