Sexuella trakasserier är ett folkhälsoproblem #metoo

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur det gick senaste gången jag körde Dungeons & Dragons, om hur oktober ser ut i min Bullet Journal och om hur jag helt plötsligt börjat älska färgen grönt. Men så snart jag öppnade ett tomt dokument insåg jag att det inte var vad jag ville skriva om. Vad jag BEHÖVDE skriva om.
 
Den här veckan har jag sett mitt facebookflöde fullkomligt svämma över av #metoo, hashtagen skapad för att på ett enkelt sätt kunna säga att en också har blivit utsatt för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Nästan varenda kvinna och ickebinär jag är vän med på Facebook har gjort statusuppdatering på ämnet och mitt hjärta går sönder och fylls av glödande och intensiv ilska på samma gång. Sexuella trakasserier och övergrepp är ett jävla folkhälsoproblem, det drabbar halva befolkningen, det sker varje förbannade dag och ändå är det en parantes i det politiska samtalet, en "kvinnofråga", får så lite resurser. AAAH JAG BLIR FULLKOMLIGT RASANDE. Att växa upp i en värld där ens kropp inte är ens egen, där en ständigt måste freda sig och kolla sig över axeln är så sjukt psykiskt påfrestande och jag tror inte det är en slump att den psykiska ohälsan är ubredd bland kvinnor i alla åldrar, och specifikt unga kvinnor. För ett tag sedan var det nån skribent som raljerade över att utbrändheten bland unga kvinnor typ skulle bero på att vi är stressade över att hålla koll på vårt instagramflöde. Det är så dumt att klockorna stannar. Hanna Gustafsson, ledarskribent i Dagens ETC, skrev ett jättebra svar där hon bland annat skrev att "det är stressigt att växa upp i en värld som hatar dig.".
 
Jag har sett folk efterlysa att snubbar ska berätta om de gånger de utsatt andra för övergrepp och trakasserier, att ansvaret att "outa sig" borde ligga hos dem istället. Och det håller jag med om. På pappret. I teorin vill jag dock inte se förövare återberätta om hur de våldfört sig någon. För jag vet hur det kommer se ut. De kommer få beröm, få höra att de är så modiga och duktiga som berättar, att fler borde vara som dem. Jag vet, för jag har sett just det hända i feministiska forum på internet. Jag vill inte att någon som varit utsatt för övergrepp ska behöva se hur deras förövares redogörelse ska få likes och kommenterarer om hur modig den är.
 
#metoo kommer inte vara lösningen på problematiken. Visst finns det en viss solidaritet i att visa varandra att vi aldrig är ensamma, men det här inte första gången vi berättar för världen att problemet finns liksom. Män kommer få upp ögonen för det här ett tag, oja sig över det, och sen typ gå vidare med sin vardag. Så länge mansrollen ser ut som den gör och så länge vi lever i ett jävla patriarkat tror jag inte att en hashtag kan göra mer än att synliggöra en aning. Samtidigt tror jag att det kan vara skönt att få kasta av sig skammen och säga offentligt att en blivit utsatt. Jag tror inte att en företeelse måste typ förändra världen för att vara värt något för individen.
 
Fan, jag vet inte vad jag vill ha sagt, att skriva det här har inte gjort mig klokare eller mindre arg. Jag muntrar upp mig själv, och förhoppningsvis även er, med att högst saknade Carrie Fisher en gång skickade en kotunga till ett svin som gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. En inspiration för oss alla.
 
Spara

High and low, dungeons and dragons

Regnet utanför fönstret matchar mina tankar om världen just nu. Nassedemonstration i Göteborg (och att vissa medier vill måla upp bilden av motdemonstranter som "lika goda kålsupare"), polisvåld i Katalonien och en massskjutning i Las Vegas. Fan, det är lätt att bli misantrop alltså. Men sen tänker jag på hur många fler tusen som protesterade mot nazister på gatorna och inser att mänskligheten inte är fucked ändå. Hur gör man en övergång från tunga tankar till vardagens svammel? Jag tror jag bara får göra ett abrupt hopp. 
 
Idag har jag lämnat in den första fjärdedelen av mitt manusarbete för respons från både lärare och andra studenter. Det kommer nog aldrig sluta vara pirrigt att låta andra ta del av något jag skrivit. Jag får både prestationsångest och någonslags "imposter syndrome", tror alltid att det är nu det ska visa sig att jag bara lyckats lura folk att jag kan skriva bättre än snittet. Det kommer fortsätta vara jobbigt tills alla som ska ge respons har svarat.
 
Jag har klippt podcast också, och ska fortsätta med det i ett par timmar till efter kvällsmaten. Denna vecka handlar det om School of Rock! Resten av veckan kommer jag ägna åt att ge respons på andras texter, något jag tycker är så SVÅRT, kanske för att jag själv vet hur känslig jag är när någon ska ge mig respons. Jag vill ge så konstruktiv och detaljerad (men ändå allmän) respons som möjligt, med fokus på det positiva. Hur är ni på att ge och ta kritik/respons, framförallt när det handlar om personliga saker som något ni skapat (som en text, en målning, ett foto eller en låt)?
 
 
Och på lördag är det dags att köra Dungeons & Dragons igen! Jag är så pepp. Och nervös, eftersom jag brände ut min karaktär totalt sist vi spelade... Men mest pepp! D&D är ett ganska nytt intresse. Jag testade att spela för första gången för ungefär ett år sedan och tyckte det var rätt kul, men krångligt. Sedan gick det ett halvår och jag snöade in totalt på den superlånga webbserien Critical Role där ett gäng röstskådisar spelar D&D tillsammans. Där fick jag se vilket kreativt sätt att berätta historier rollspel är och genom att kolla på oändligt många timmar av andra människor som spelar lärde jag mig reglerna. Och i september körde Sampos kollega igång en kampanj som jag fick vara med i. Det är så himla kul och jag är FAST. Och det där var dagens nörd-rant från mig. Vi hörs!
 
Spara

Är det dags för bloggen att genomgå en EXTREME MAKEOVER?

Jag känner att jag har en liten identitetskris. Det handlar inte om min egen identitet, utan om min bloggs identitet. Efter tids väldigt sporadiskt bloggande har jag nu färre läsare än jag någonsin haft under de senaste typ nio åren. Egentligen bryr jag mig inte jättemycket om antalet läsare (jag har aldrig varit över 300-400 unika besök om dagen liksom) men det jag har reagerat på är att mina inlägg inte får kommentarer.
 
Och nej, det här kommer inte bli ett ömkande inlägg i "buhu varför kommenterar ni inte"-anda. För jag tror inte att problemet främst ligger hos mina läsare.
 
Bloggandet har förändrats så himla mycket de senaste åren. En pratar om bloggdöden, att bloggens tid är förbi för att nu är det mer visuella medier som Snapchat, Instagram och Youtube som gäller. Och så är det säkert. Men för mig fyller en blogg fortfarande en funktion, både som läsare och skribent. Jag följer många på youtube, kollar instagram varje dag (på Snapchat känner jag mig dock som en pensionär) men återkommer ändå till bloggar i slutändan. Det skrivna ordet har alltid fascinerat mig och alltid varit speciellt. En bloggare som kan kombinera engagerande texter med personlig stil, ofta tillsammans med bra bilder (annat än suddiga mobilbilder med dåligt ljus liksom), gör fortfarande mig alldeles lycklig. Som bloggskribent har jag ju varit aktiv sedan 2005, eller egentligen längre om en tänker på gamla goda Lunarstorms dagboksinlägg. Under i princip hela min tonår och mitt vuxna liv har jag skrivit om mig själv online.
 
Ja, jag tror nog att storbloggarnas tid kanske passerat, men jag tror inte att bloggen som medie ligger på sin dödsbädd. Snarare håller den på att genomgå en förvandling. Under många år har den som uppdaterat flest gånger per dag varit vinnaren, men nu tror jag verkligen att läsare vill se mer kvalitet och innehåll än en "det här har jag ätit till lunch, vi hörs senare"-uppdatering. Underbara Clara och Elsa Billgrens bloggar är som livsstilsmagasin, Kenza Zouitens outfitbilder liknar editorials och Elin Keros inlägg om foto är ibland som att läsa en fototidning. Bloggare lägger ner tid, energi och arbete på att skapa snyggt och välskrivet innehåll. De tar sina bloggar på allvar (och en dag kanske tiden kommer när gubbar i kostym också börjar göra det).
 
Åter till ämnet bloggidentitet. Jag har svårt att hitta min, och jag tror att det är därför det brister i läsarengagemang. Jag gillar bloggar som känns äkta, unika och personliga och jag vet inte om min blogg har varit ett exempel på en blogg jag skulle gilla de senaste åren.
 
Min blogg var som populärast när jag skrev mycket politiska inlägg om feminism och kroppsacceptans. Det både engagerade och upprörde (speciellt fat acceptance, eftersom det när jag började blogga om det var betydligt ovanligare som ämne i svenska sociala medier än det är nu). Det var kul att få så mycket respons, men jag gick alltid runt med ångest för att bli uthängd på någon antifeministisk blogg eller att råka göra fel analys och bli hatad av fellow feminister, så därför övergav jag den sortens ämnen. Det är också möjligt att det handlade lite om att jag typ "blev klar", jag kunde bara skriva om att folk skulle ge fan i kommentera andras kropp så många gånger liksom.
 
Vad är min blogg idag? Jag vet inte. Jag tror jag vill skriva om kreativitet, planering och skrivande, men också om mig och mitt liv. Om vad jag gör, tycker och tänker. Men jag vill inte klämma ur mig flera inlägg om dagen för DET GÅR INTE. Jag vill kunna publicera välarbetade inlägg. Med bra bilder och innehåll som är informativt, engagerande och inspirerande. Det är mitt mål och det som krävs för att jag ska vilja fortsätta blogga. Jag vill driva en blogg som jag själv skulle läsa, som jag kan vara stolt över.
 
Efter ett långt inlägg om mina tankar runt bloggvärlden och mitt eget bloggande vill jag nu höra andras. Jag skulle bli jätteglad om du som läser det här vill skriva en kommentar och dela med dig av dina tankar. Hur tänker du kring bloggar och bloggars framtid? Varför läser du bloggar? Vad är en bra blogg för dig? Vad gillar du med min blogg? Vad vill du se mer av? Vad krävs för att du ska känna dig engagerad nog att lämna en kommentar?
 
Tack på förhand och trevlig fredag! ♡