Årslistan 2017 - för tolfte året i rad

Årets musik:
Såklart Kesha! Åh vad hennes skiva är bra och jag blir så glad att hon får göra sin musik igen och slipper arbeta med vidret Dr Luke. Vilken comeback hon gjort alltså. Överlag har jag lyssnat mest på kvinnliga artister och det känns så jävla bra, för min tonår var typ bara ledsna indiesnubbar. Det här var året som jag började lyssna på Florence + The Machine, helt fantastisk musik som jag helt missat tidigare. De enda snubbarna jag lyssnat mycket på är Imagine Dragons.

Årets bästa låtar:
  • Praying med Kesha
  • How Far I'll Go med Alessia Cara
  • Work Song med Hozier
  • My Boy Builds Coffins med Florence + The Machine
  • Holocene med Bon Iver
  • Silver Lining med First Aid Kit
  • Thunder med Imagine Dragons
Årets bästa film:
Kan jag svara något annat än THE LAST JEDI! Herreguuuud vad den var bra, bästa Star Wars-filmen sen The Empire Strikes back! Vi har spelat in ett avsnitt om filmen till Alltså, har du sett? som kommer ut snart som är typ en och en halv timme av hyllningar.
 

Årets bästa bok:
Skuggans lag av Simon Häggström som leder Stockholmspolisens prostutionsenhet. En jättejobbig bok att läsa men också för viktig för att skygga undan. En bok jag skulle vilja skicka hem till varenda sexköpsvurmare i detta land.
 
Årets bästa spel:
Dungeons & Dragons! Det är så himla kul. Älskar att ses med vår lilla grupp och gå på äventyr och göra dumma grejer så att vår DM ba *facepalm*. Jag spelar en human ranger som heter Annora men kallas Nora och jag är grym med en pilbåge och har noll respekt för pengar är supergenerös.

Årets bästa tv-serie:
Alltså det är ju inte en tv-serie utan en webshow men jag måste svara Critical Role. Älskar att se nerdy-ass voice actors spela Dungeons & Dragons och få mig att både skratta och grina. Allt är hundra procent improvisation och det kan bli helt galet men också otroligt känslosamt. 11 januari börjar de en helt ny kampanj, nya karaktärer efter flera år av samma personligheter och dynamik. Ska bli så spännande men jag kommer sakna Vox Machina.
 
 
Årets viktigaste händelse:
MultiCon! Det var helt otroligt att se planer bli verklighet och se hur kul deltagarna hade och hur mycket MultiCon betytt genom åren. Det var liksom tio år sedan jag, Ell och Li arrade vårt första konvent och det var fint att få knyta ihop säcken genom att få vara med i MultiCons arrfamilj och go out with a bang.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
  • Började en Bullet Journal
  • Arrade ett MultiCon tillsammans med Ell och Ch
  • Började podda om film och tv-serier
Har du några nyårslöften?
  • Lära mig lite sydsamiska
  • Ta mig ordentlig med tid för yoga i vardagen
Vilka länder besökte du?
Finland!
 
Vad var din största framgång 2017?
Multicon! Att jag skulle kunna vara med att arra ett stort konvent med allt ansvar och all stress det innebär var helt omöjligt när jag mådde som sämst för några år sedan, men jag orkade och klarade av att genomföra det och hade kul och är stolt över resultatet.
 

Bästa köpet?
Alltså förmodligen att börja premunera på Geek & Sundry på Twitch så att jag kan kolla på Critical Role innan det kommer upp på Youtube. Mvh nörd.

Vad spenderade du mest pengar på?
Smink typ. Eller ja, garanterat smink. OCH EN NY SÄNG. Sover som en kunglighet.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag varit mer kreativ än på länge, kanske tack mycket vara min bullet journal.
 
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Varken eller, skulle jag säga. Eller såhär, det här året var stressigare och mer krävande än förra året. Det kändes som att jag bara gleeed genom hela 2016 och allt var kul. Det här året varit kämpigt till och från. Men det är ju livet liksom.

Vad önskar du att du gjort mer?
Yogat och läst böcker. Som alltid, med andra ord.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017?
Åt tårta och umgicks med min familj.

Hur skulle du beskriva din stil år 2017?
Förvirrad! Vad är min stil ens? Jag hade mycket wrapklänningar på sommaren tror jag. Försökte ha på mig på jeans igen, det var nästan helt okej men forfarande inte bekvämt nog att vara acceptabelt. Leggings 4ever!
 

Sexuella trakasserier är ett folkhälsoproblem #metoo

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur det gick senaste gången jag körde Dungeons & Dragons, om hur oktober ser ut i min Bullet Journal och om hur jag helt plötsligt börjat älska färgen grönt. Men så snart jag öppnade ett tomt dokument insåg jag att det inte var vad jag ville skriva om. Vad jag BEHÖVDE skriva om.
 
Den här veckan har jag sett mitt facebookflöde fullkomligt svämma över av #metoo, hashtagen skapad för att på ett enkelt sätt kunna säga att en också har blivit utsatt för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Nästan varenda kvinna och ickebinär jag är vän med på Facebook har gjort statusuppdatering på ämnet och mitt hjärta går sönder och fylls av glödande och intensiv ilska på samma gång. Sexuella trakasserier och övergrepp är ett jävla folkhälsoproblem, det drabbar halva befolkningen, det sker varje förbannade dag och ändå är det en parantes i det politiska samtalet, en "kvinnofråga", får så lite resurser. AAAH JAG BLIR FULLKOMLIGT RASANDE. Att växa upp i en värld där ens kropp inte är ens egen, där en ständigt måste freda sig och kolla sig över axeln är så sjukt psykiskt påfrestande och jag tror inte det är en slump att den psykiska ohälsan är ubredd bland kvinnor i alla åldrar, och specifikt unga kvinnor. För ett tag sedan var det nån skribent som raljerade över att utbrändheten bland unga kvinnor typ skulle bero på att vi är stressade över att hålla koll på vårt instagramflöde. Det är så dumt att klockorna stannar. Hanna Gustafsson, ledarskribent i Dagens ETC, skrev ett jättebra svar där hon bland annat skrev att "det är stressigt att växa upp i en värld som hatar dig.".
 
Jag har sett folk efterlysa att snubbar ska berätta om de gånger de utsatt andra för övergrepp och trakasserier, att ansvaret att "outa sig" borde ligga hos dem istället. Och det håller jag med om. På pappret. I teorin vill jag dock inte se förövare återberätta om hur de våldfört sig någon. För jag vet hur det kommer se ut. De kommer få beröm, få höra att de är så modiga och duktiga som berättar, att fler borde vara som dem. Jag vet, för jag har sett just det hända i feministiska forum på internet. Jag vill inte att någon som varit utsatt för övergrepp ska behöva se hur deras förövares redogörelse ska få likes och kommenterarer om hur modig den är.
 
#metoo kommer inte vara lösningen på problematiken. Visst finns det en viss solidaritet i att visa varandra att vi aldrig är ensamma, men det här inte första gången vi berättar för världen att problemet finns liksom. Män kommer få upp ögonen för det här ett tag, oja sig över det, och sen typ gå vidare med sin vardag. Så länge mansrollen ser ut som den gör och så länge vi lever i ett jävla patriarkat tror jag inte att en hashtag kan göra mer än att synliggöra en aning. Samtidigt tror jag att det kan vara skönt att få kasta av sig skammen och säga offentligt att en blivit utsatt. Jag tror inte att en företeelse måste typ förändra världen för att vara värt något för individen.
 
Fan, jag vet inte vad jag vill ha sagt, att skriva det här har inte gjort mig klokare eller mindre arg. Jag muntrar upp mig själv, och förhoppningsvis även er, med att högst saknade Carrie Fisher en gång skickade en kotunga till ett svin som gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. En inspiration för oss alla.
 
Spara

High and low, dungeons and dragons

Regnet utanför fönstret matchar mina tankar om världen just nu. Nassedemonstration i Göteborg (och att vissa medier vill måla upp bilden av motdemonstranter som "lika goda kålsupare"), polisvåld i Katalonien och en massskjutning i Las Vegas. Fan, det är lätt att bli misantrop alltså. Men sen tänker jag på hur många fler tusen som protesterade mot nazister på gatorna och inser att mänskligheten inte är fucked ändå. Hur gör man en övergång från tunga tankar till vardagens svammel? Jag tror jag bara får göra ett abrupt hopp. 
 
Idag har jag lämnat in den första fjärdedelen av mitt manusarbete för respons från både lärare och andra studenter. Det kommer nog aldrig sluta vara pirrigt att låta andra ta del av något jag skrivit. Jag får både prestationsångest och någonslags "imposter syndrome", tror alltid att det är nu det ska visa sig att jag bara lyckats lura folk att jag kan skriva bättre än snittet. Det kommer fortsätta vara jobbigt tills alla som ska ge respons har svarat.
 
Jag har klippt podcast också, och ska fortsätta med det i ett par timmar till efter kvällsmaten. Denna vecka handlar det om School of Rock! Resten av veckan kommer jag ägna åt att ge respons på andras texter, något jag tycker är så SVÅRT, kanske för att jag själv vet hur känslig jag är när någon ska ge mig respons. Jag vill ge så konstruktiv och detaljerad (men ändå allmän) respons som möjligt, med fokus på det positiva. Hur är ni på att ge och ta kritik/respons, framförallt när det handlar om personliga saker som något ni skapat (som en text, en målning, ett foto eller en låt)?
 
 
Och på lördag är det dags att köra Dungeons & Dragons igen! Jag är så pepp. Och nervös, eftersom jag brände ut min karaktär totalt sist vi spelade... Men mest pepp! D&D är ett ganska nytt intresse. Jag testade att spela för första gången för ungefär ett år sedan och tyckte det var rätt kul, men krångligt. Sedan gick det ett halvår och jag snöade in totalt på den superlånga webbserien Critical Role där ett gäng röstskådisar spelar D&D tillsammans. Där fick jag se vilket kreativt sätt att berätta historier rollspel är och genom att kolla på oändligt många timmar av andra människor som spelar lärde jag mig reglerna. Och i september körde Sampos kollega igång en kampanj som jag fick vara med i. Det är så himla kul och jag är FAST. Och det där var dagens nörd-rant från mig. Vi hörs!
 
Spara