Håret på mina ben

Rakade benen. Aj det svider. Vad jag än gör blir det såhär. Allergisk mot hårborttagningskrämer. Har inte provat vaxning men tror att min känsliga hud med lite eksem inte skulle bli så glad.
 
Men ändå rakar jag. Grinar efteråt, så trött på att aldrig få vara människa, alltid vara kropp.
 
Svär över att det anses okvinnligt med hår. Vafan, om det vore "okvinnligt" skulle det väl knappast finnas på min kvinnokropp. Det är en del av mig. Jag har hårsäckar. De producerar hår. Varför ska jag ta bort det? Egentligen.
 
Svär över att jag bryr mig. Att jag inte pallar dömande blickar, kanske kommentarer, blickar som säger att jag är fel. Svär över att om jag inte rakar så känner jag mig inte bekväm att gå ut. Bada. Vara barbent. Blir begränsad. Mitt rörelserum. Begränsat.
 
Tänker att det är jag som inte är stark nog. Men sen tänker jag på hur många kvinnor som känner samma sak. Om det var bara jag som kände såhär, så skulle det vara ett individuellt problem, men när det är så många är det väl ett strukturellt problem.
 
Grinar. Svär. Vill vara människa. Inte kropp. Vill vara barbent och hårig och må bra över det.
 
Varför får jag det inte att gå ihop?
 
Tänker att jag ska boka tid för vaxning och skäms över mitt nederlag.

Detta var ju osympatiskt


Varför jag hatar uttrycket "jag gillar naturliga tjejer!"

Jag hatar när folk säger att de gillar naturliga tjejer. Varför?

Jo, för att de typ aldrig menar att tjejer får se ut hur som helst, precis som de är skapade. De menar inte en tjej med hängpattar, glåmig hy, hår under armarna, buskiga ögonbryn och celluliter. Nänä, de menar ett sånär som hårlöst (måste ju ha vackert hårsvall på huvudet!) väsen med persikohy, släta lår, fasta bröst och rosiga kinder. Allt det är finns såklart där heeelt naturligt, utan fix och trix.

Hur många ser ut sådär när de vaknar på morgonen? Helt ärligt?

Det "naturliga" idealet ger mig seriöst mer ångest än det opererade och fixade. Det är betydligt svårare att nå upp till det naturliga idealet, för vem fan lyckas vara allt det där helt utan plockning, rakning, operationer och liknande? Det är i princip helt omöjligt om man inte är typ Zoey Deschanel. Man ska verkligen ha vunnit det genetiska lotteriet.

Avslutar med två bilder, en av Nanna Johansson och en av AlexandraDal, som sammanfattar detta svamliga inlägg rätt bra.



Bara håll käften, Aftonbladet (och alla andra)

Såhär skriver Aftonbladet om kronprinsessan Victoria:

Men redan i går valde kronprinsessan att göra sitt första officiella framträdande som mamma – och Victoria var i superform.

– Jag blev faktiskt chockad när jag såg bilderna. Victoria har tappat alla gravidkilona på bara några veckor. Men så promenerar hon ju också i Hagaparken varje dag med Estelle. Plus att hon är gift med en personlig tränare, säger Roger Lundgren, hovexpert.

Aftonbladets träningsexpert Shirin Djavidi tycker att Victoria ser strålande ut. För att hålla formen framöver är det sömn och promenader som gäller.

Är det bara jag som tycker det är så jävla ofräscht och korkat att börja kommentera och skapa någon slags jävla debatt runt hennes kropp, när hon har en historia av ätstörningar? Big no no i mina ögon. Vilket det i och för sig är att kommentera på någons kropp över huvud taget, men extra känsligt när det uppenbarligen handlar om något som har haft en förvrängd kroppsuppfattning.

Vad är det här med att ens känna sig tvingade att kommentera över hur snabbt diverse kändisar förlorar "gravidkilona"? Lägg av med det. Så jävla tröttsamt.

Får man vilja vara smal?

Ibland får jag frågan "får man vilja vara/bli smal?". Naturligtvis får man det. Varför skulle man inte få det? Jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon för att den hellre vill vara smal än tjock. Jag skulle aldrig döma någon som bantar och använder sig av dieter, även om jag själv tror att det är ohälsosamt och inte funkar. Mina värderingar och min tro ska inte diktera hur någon annan lever och vad den gör med sin kropp. I gengäld förväntar jag min den respekten tillbaka. Låt mig vara tjock, även om du själv inte fattar hur någon skulle vilja vara tjock och även om du själv tycker att det är ohälsosamt. Det är min kropp. Jag har rätten att bestämma över den och det måste du respektera, precis som att jag måste respektera vad du gör med din.

I min utopi respekterar vi andras kroppar som deras egna. Vi respekterar varje människas autonomi och rätt till självbestämmande. Så länge en människa är kapabel att själv bestämma över sin kropp så ska denne också få göra det. Vare sig det gäller kroppsform, rakning, smink, frisyr, kläder eller operationer.

Men jag skulle önska att man reflekterade över varför man vill som man vill. Vad det är som gör att man önskar att vara smal, vara tjock, sminka sig, inte sminka sig, raka sig, inte raka sig, operera sig eller vad det nu handlar. När det handlar om våra kroppar ska vi aldrig någonsin behöva känna tvång! Allt vi gör ska vi göra med oss själva, vad vi vill, i åtanke, och inte efter vad omgivningen förväntar sig.


Laci Green om thinspiration


DET ÄR EN JÄVLA BIKINIBILD, OKEJ????

Herrejävlar vilken jävla diskussion det har blivit kring Blondinbellas bikinibilder.

Det skriks om att hon är modig som visar upp sig (underförstått att det är modigt för att hon inte passar in i kroppsnormer) från ena hållet. Men från andra hållet skriker sig folk hesa om övervikt, BMI och bukfetma. Enligt dessa röster är Bella ohälsosam och bara genom att visa upp sig offentligt så förespråkar hon fetma, övervikt OCH DÖÖÖÖÖD.

Här är Bella på solsemester:

Bild från Blondinbella.se

...

Herrefucking gud, take a chill pill liksom. Och även om Bella skulle vara en pizza från en hjärtattack, så ger det fan ingen rätt att sitta där och ge pikar under omtänksamhetens förklädnad. People of the world, lyssna på mig nu. Lämna varandras kroppar ifred. Ta hand om din egen kropp och SKIT I ANDRAS.

Avslutar med den här fantastiska kommentaren från Lady Dahmers kommentarsfält:


Tänk om de kunde visa sånt här på teve istället...


Känns det igen?

Precis som idag, fast tvärtom. Nu ska vi gå ned i vikt för att göra män lyckliga och då dejta och bli ÄLSKADE OCH KNULLBARA. Då var det upp i vikt som var det åtravärda.

Tänk vad ideal ändras, och tänk vad åt helvete det är att det alltid verkar ha varit så som att man aldrig räcker till, att man aldrig är nog när man är sig själv, utan att man alltid måste ändra sig för andras skull. Upp eller ned i vikt, vad annonserna än säljer, så är det helt sjukt.


Här finns fler gamla annonser för viktökning.

"Getting zits is incredibly uncool"

En reklam som jag har stört mig på ett bra tag nu är Proactivs lååånga reklam som går på flera kanaler just nu. Proactiv är ett medel mot finnar och ett flertag kändisar medverkar i reklamen. Det är Justin Biebers medverkan som stör mig, då han står för det bevingade citatet "getting zits is incredibly uncool". Jag är inte ett fan av the Biebster sedan tidigare och jag känner ju att det här fick honom att framstå som en riktigt douchebag.

Större delen av Biebers fankrets är flickor i tonåren. Detta är en grupp som vanligtvis brukar ha finnar. Jag undrar hur det känns då att få höra sin stora idol och säkert stora tonårscrush säga att finnar är "uncool". Vad sänder det för jävla budskap? Att man inte duger som man är. Att ens coolhet (och därmed ens värde) ligger i hur ens hy ser ut. Jag tycker Biebers citat är otroligt ansvarslöst och att man borde veta bättre då man är en förebild och idol för många i tonåren. Nu kanske det är en del av ett manus som skrevs åt honom, men man kan ju säga nej. Det är ju inte som att han behöver reklamintäkterna för att överleva.

Att få finnar är inte "uncool", men däremot är att försöka sälja produkter genom att klanka ned på större delen av sin fankrets är jävligt uncool.

När inte ens Barbie är smal nog



Den här dockan såldes på ett Barnens Hus i Umeå. Jag känner lite att ord är överflödliga. Läs gärna Beyond Sizes jättebra inlägg.

Let my girls be Hermiones, rather than Pansy Parkinsons

Being thin. Probably not a subject that you ever expected to read about on this website, but my recent trip to London got me thinking...

It started in the car on the way to Leavesden film studios. I whiled away part of the journey reading a magazine that featured several glossy photographs of a very young woman who is either seriously ill or suffering from an eating disorder (which is, of course, the same thing); anyway, there is no other explanation for the shape of her body. She can talk about eating absolutely loads, being terribly busy and having the world's fastest metabolism until her tongue drops off (hooray! Another couple of ounces gone!), but her concave stomach, protruding ribs and stick-like arms tell a different story. This girl needs help, but, the world being what it is, they're sticking her on magazine covers instead. All this passed through my mind as I read the interview, then I threw the horrible thing aside.

But blow me down if the subject of girls and thinness didn't crop up shortly after I got out of the car. I was talking to one of the actors and, somehow or other, we got onto the subject of a girl he knows (not any of the Potter actresses – somebody from his life beyond the films) who had been dubbed 'fat' by certain charming classmates. (Could they possibly be jealous that she knows the boy in question? Surely not!)

'But,' said the actor, in honest perplexity, 'she is really not fat.'

'"Fat" is usually the first insult a girl throws at another girl when she wants to hurt her,' I said; I could remember it happening when I was at school, and witnessing it among the teenagers I used to teach. Nevertheless, I could see that to him, a well-adjusted male, it was utterly bizarre behaviour, like yelling 'thicko!' at Stephen Hawking.

His bemusement at this everyday feature of female existence reminded me how strange and sick the 'fat' insult is. I mean, is 'fat' really the worst thing a human being can be? Is 'fat' worse than 'vindictive', 'jealous', 'shallow', 'vain', 'boring' or 'cruel'? Not to me; but then, you might retort, what do I know about the pressure to be skinny? I'm not in the business of being judged on my looks, what with being a writer and earning my living by using my brain...

I went to the British Book Awards that evening. After the award ceremony I bumped into a woman I hadn't seen for nearly three years. The first thing she said to me? 'You've lost a lot of weight since the last time I saw you!'

'Well,' I said, slightly nonplussed, 'the last time you saw me I'd just had a baby.'

What I felt like saying was, 'I've produced my third child and my sixth novel since I last saw you. Aren't either of those things more important, more interesting, than my size?' But no – my waist looked smaller! Forget the kid and the book: finally, something to celebrate!

So the issue of size and women was (ha, ha) weighing on my mind as I flew home to Edinburgh the next day. Once up in the air, I opened a newspaper and my eyes fell, immediately, on an article about the pop star Pink.

Her latest single, 'Stupid Girls', is the antidote-anthem for everything I had been thinking about women and thinness. 'Stupid Girls' satirises the talking toothpicks held up to girls as role models: those celebrities whose greatest achievement is un-chipped nail polish, whose only aspiration seems to be getting photographed in a different outfit nine times a day, whose only function in the world appears to be supporting the trade in overpriced handbags and rat-sized dogs.

Maybe all this seems funny, or trivial, but it's really not. It's about what girls want to be, what they're told they should be, and how they feel about who they are. I've got two daughters who will have to make their way in this skinny-obsessed world, and it worries me, because I don't want them to be empty-headed, self-obsessed, emaciated clones; I'd rather they were independent, interesting, idealistic, kind, opinionated, original, funny – a thousand things, before 'thin'. And frankly, I'd rather they didn't give a gust of stinking chihuahua flatulence whether the woman standing next to them has fleshier knees than they do. Let my girls be Hermiones, rather than Pansy Parkinsons. Let them never be Stupid Girls. Rant over.

- Jk Rowling

Att vara en size zero är det finaste priset man kan vinna

Jag är mer stolt över min viktnedgång än min Oscar.
- Jennifer Hudson
Sanna tipsade mig om den här artikeln om Jennifer Hudson, som vann en Oscar för sin prestation i Dreamgirls. Fast hennes storverk enligt henne själv är att hon har gått från en storlek 46 till en size zero.

När jag läste artikeln blev jag så jävla ledsen. Jag ville bara grina faktiskt. Orkade inte ens bli arg.

Vad är det för värld vi lever i när hon är mer stolt över att ha lyckas förbränna fett än att vinna ett av sin branchs mest prestigefyllda pris? Seriöst? Vad sänder det här för budskap? Att det alltid är viktigast att vara smal, viktigare än allt annat. Att ytan är viktigare än vad man faktiskt gör med sin yta.

Jag tycker det är otroligt oansvarigt av Jennifer Hudson att utala sig på detta sättet. Egentligen är jag mot att man tvingar på en förebildsroll på människor men vafan, lite jävla vett i huvudet får man ju ha Missförstå mig inte. Jag skuldbelägger inte Jennifer Hudson för att hon har gått ned i vikt. Det har hon sin fulla rätt att göra, och är hon lycklig och nöjd nu så är det ju good for her. Men jag skuldbelägger den industi och de normer som försöker tvinga alla att passa in i en size zero-mall.

Lite handlar detta om genus också. Faktiskt. Jag tvivlar att vi skulle kunna se citatet ovan från en man. För de lär sig inte att deras värde bestäms av deras utseende, utan snarare att deras prestationer och status är det viktiga.

Men för kvinnor?

För oss är det alltid viktigare att vara knullbara än att faktiskt åstadkomma något här i livet. Uppfann du precis ett vaccin mot cancer? Så bra, men det vore ju bättre om du lyckats banta ned dig till en size zero.

Sjuåriga flickor som vill bli populära bland pojkarna

Blir så förbannad av tanken på att var femte sjuåring vill bli smalare. När jag var sju år funderade jag över vad min kanin skulle heta och försökte fly så fort mamma ville kamma håret på mig. Jag var inte medveten om vilka utseendemässiga krav som fanns för kvinnor. Idag funderar de över hur de ska kunna bli mer populära bland pojkarna.

Ansvaret ligger helt på föräldrar och omvärld. Hur fan kan vi acceptera ett samhälle där sjuåringar tycker sig behöva aktivt banta? Där så små flickor redan har lärt sig att man alltid kan bli smalare. Smalast vinner. Och är du smal så blir du populär bland pojkarna.

Vi lär våra flickor att det är det som spelar roll. Att vara smal, vacker och få så många pojkar som möjligt.

Det är så deras värde bestäms.

Rätten att få definiera sig själv som ful

Lady Dahmer har skrivit några inlägg om hur hon vill att folk ska sluta påpeka hur snygg hon är varje gång hon skriver att hon är ful. Detta verkar svårt att få fram till en del läsare, som verkar tycka att deras önskan om att få uttrycka sin åsikt om Lady Dahmers utseende väger över hennes egen önskan om att få slippa åsikter om det egna utseendet.

Varför kan man inte få definiera sig själv som ful? Varför utbrister folk som på instinkt "näää du är inte fuuul"?

Varför är det så jävla provocerande att tycka och säga att man är ful? Det provocerar ju sällan att säga "jag är ganska lat, men det gör inget". Eller "jag är ganska lång, men det gör inget". Men när någon säger "jag är ganska ful, men det gör inget" så börjas det genast överösas protester och så säger folk "nää men säg inte så om dig själv".

Fulhet är för mig något subjektivt. Någon jag tycker är ful upplever någon annan som snygg, och tvärtom. Men utöver detta finns det ju ett ideal, en kulturell accepterad bild av vad som är snyggt och vad som är fult. Enligt denna norm är jag ful. Jag är ful, eftersom jag är tjock, och tjockt är inte snyggt enligt idealet. Själv tycker jag att jag är helt okej snygg, men jag är medveten att jag enligt de rådande normerna anses vara ful. Och det är okej med mig. Mitt mål i livet är inte att vara snygg eller att leva upp till ideal.

Jag är ful enligt normen.

Och vafan, är det så fel att tycka att man är ful eller att misslyckas med att leva upp till idealet? Säger det något om ens värde? Är vi så så jävla förblindande av skönhetens allsmäktighet att det är otänkbart att tycka att det inte gör något att vara ful?






PRETTY

Detta sprider sig som en löpeld genom bloggarna just nu. Jag är inget fan av poetry slam egentligen men det här är så jävla starkt och bra. Hela jag ryser.


Läsarrubrik 1: No country for old men

I vårt samhälle finns ett ungdomsideal. Ungdom är vackert, attraktiv och önskvärt och det leder till att många desperat och maniskt strävar och arbetar mot det klyschiga målet "evig ungdom". Okej om det innebar en strävan efter att vara pigg och kry genom sitt åldrande, men fokus ligger på utseende.

Rynkor ska förebyggas med hundra olika krämer och om de ändå dyker upp (vilket de alltid gör) så ska de botoxas eller opereras bort. Med kirurgi kan det lyftas och sugas och håret ska hållas tjockt och färgat med hårtransplantationer och hårfärg. Priset för ungdom är högt, men det är det värt. Detta är ju bara ännu ett bevis på vårta snäva och sjukt exkluderande skönhetsideal, där ungdom är attraktiv och vackert, och allt som avviker från denna norm ska korrigeras för att duga.

Min mamma fyller femtio år nästa år och hon pratar ibland om att hon önskar sig lite plastikjobb i födelsedagspresent, för att "lyfta lite". Jag ifrågasätter ofta detta och brukar fråga vilket budskap hon då skulle sända till mig och framtida barnbarn. Mamma brukar då fråga "men om man inte trivs med sig själv då?".

Jag vänder mig starkt mot att lösningen på att "inte trivas sig själv" är att förändra sitt yttre. Det är inte ens yttre det är fel på, det är det snäva ideal för vad som är vackert det är fel på. Det ideal som dikterar villkor för skönhet och hur man ska se ut för att duga. Det man istället bör förändra är sin syn på sig själv och på de ideal och normer som sätter press på en att se ut på ett speciellt sätt. Det är kanske svårare och mer långsiktigt, men det är betydligt billigare och extremt mycket mer riskfritt. Min syn på plastikoperationer kanske är dogmatisk och inskränkt. Men det är verkligen så jag tycker. Man ska inte operera friska kroppar. En plastikoperation är ett kirurgiskt ingrepp och med alla sådana kommer risker. Kommer ni ihåg rubrikerna om den där kvinnan som fick ett boobjob i bröllopspresent (av sin man) och aldrig vaknade upp från narkosen? Jag har svårt att förstå hur man som läkare kan rättfärdiga att operera en frisk kropp.

Varför är ungdom ansett som det vackraste och hur kan ungdom ha blivit ett egenvärde att sträva efter? Varför ska det vara så att det är fult att åldras? Varför kan man inte acceptera att ens kropp, en fantastiskt jävla skapelse som jobbat, sprungit, sexat, andats, badat, åkt skidor, lekt, skrattat, gråtit, solat och kanske fött barn, kommer att förändras rent utseendemässigt? Alla åldras vi. Hur kan någon som faktiskt händer alla, som är ounvikligt, anses så fult?


Jag hade tänkt att vänta med att börja använda rubrikerna tills på söndag, men den här rubriken, från Ell, passar så perfekt för ett ämne som jag länge tänkt att skriva om.

Alltid finns det något som behöver döljas med lite tyg

Något som jag hatar är konceptet att "man ska klä sig efter sin kroppstyp". Det vill säga att man ska anpassa sin klädsel till ett sätt som får ens kropp att framstå som mer "attraktiv". Attraktiv utgår då givetvis från vad som är kulturellt accepterat att vara normen får skönhet och sexighet. Tidningar som riktar sig till kvinnor brukar svämma över av detta budskap. Har du för stor rumpa - ha de här jeansen. Är du tjock - försök att klä dig smal. Är du kort - ha höga klackar. Är du lång - undvik höga klackar. Saknar du kurvor - låt kläderna ge illusionen av att du har kurvor.

Alltid är det något som ska kläs bort. Något med våra kroppar som inte riktigt är attraktivt nog och som måste korrigeras med rätt klädsel. Kläder blir inte något roligt och kreativt, inte något som ska visa din personlighet och smak, utan att sätt att gömma det som du inte tillåts vara nöjd över. Alla de här exemplen dikterar att det finns saker som man inte bör vara nöjd med. En för stor rumpa är oattraktivt. Att vara tjockt är oattraktivt. Att vara kort är oattraktivt. Att vara lång är oattraktivt. Att sakna kurvor är oattraktivt. Och det måste rättas till.

Som tjock tjej är jag en tydlig måltavla för budskapet "klä dig efter din kroppstyp". Modetips i massmedia uppmanar mig att "klä mig smal", att bära svart därför att det är en förminskande färg. Vissa skärningar kan tydligen ge illusionen av att jag inte alls är tjock! Jag bör undvika vissa tyger, eftersom de visar "oönskade former". Om jag tröttnar på massmedia kan jag logga in på Facebook och besöka grupper som berättar vad tjocka tjejer inte får ha på sig. Leggings, skinny jeans, kroppsnära klänningar och bikini är off limits.

Men jag vägrar att klä mig på ett speciellt sätt bara för att jag har en viss kroppsform. Vissa kläder kanske skulle få min kropp att vara mer attraktiv enligt normen, men det skiter jag i. För jag vill inte ha dem! Jag vill klä mig som jag vill, för min skull, och inte för att verka smalare. Jag är inte skyldig någon att vara attraktiv.

Jag önskar att de tidningar som skriver om mode kunde tänka om. Att på riktigt förmedla mode som något kul och propagera för en valfrihet som inte begränsas av kroppsform. Det är så otroligt hycklande att å ena sidan ha ett repotage om att man ska vara nöjd med sin kropp och bara några sidor senare skriva om hur man klär bort sina defekter och skavanker på bäst sätt. Istället bör man lobba för att det inte finns några defekter och skavanker.

Alla människor är unika, alla människor ser olika ut och ingen människa har något som behöver gömmas genom att klä sig på ett speciellt sätt. Föreställningen om det universiella snygga och sexiga som alla bör sträva mot, med hjälp av Spanx, klackar eller push up-behå, är destruktivt och hindrar oss från att bli nöjda med och acceptera oss själva.


Min stora rumpa som säkerligen skulle behöva "håll in"-trosor enligt tjejtidningarna.

Isabelle Caro...



Jag har tänkt att jag ska skriva något om Isabelle Caro, modellen som i slutet av december gick bort efter 30 års kamp mot anorexia. Men det är svårt att hitta ord. Så jag tänkte länka till tre bra inlägg istället.

Kaia på Hälsa är mer än en siffra.
Beyond Sizes-Thina.
Fina och smarta Emma.

Skaffa en mask och bli smal

Det här är det äckligaste och knäppaste jag har hört. Det handlar om en diet där man infekterar sig själv med binnikemaskar. En binnikemask är en parasit som tycker om att bo i människotarmar. Att ha en maskinfektion är inte hälsosamt på något sätt. Infektionen tar sig uttryck på ett väldigt tydligt sätt; man minskar i vikt.

Fattar ni? Man får mask, går ned i vikt och lever därefter lycklig hela sitt liv. Snabbt och enkelt.

... HAHAHHA.

Jag trodde först inte att sidan var seriös, men efter lite googlande så verkar det som att tapeworm diet är en riktig diet. Här tänkte jag komma med ett seriöst resonemang om vad vår kulturs galna ideal och krav får oss att göra. Men det känns liksom överflödigt. Jag tror ni fattar hur sjukt det är ändå.


Till och med den här katten blev äcklad!

← Äldre inlägg

Disclaimer: Allt innehåll på bloggen tillhör mig om annat inte anges. Creda & länka om något citeras eller bilder lånas.
 Bloggens arkiv 

2014
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07

2013
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 12

2012
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2011
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2010
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2009
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2008
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2007
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2006
01 - 02 - 03 - 04 - 05 - 06 - 07 -
08 - 09 - 10 - 11 - 12

2005
07 - 08 - 09 - 10 - 11 - 12



hits