Sexuella trakasserier är ett folkhälsoproblem #metoo

Jag hade egentligen tänkt att skriva om hur det gick senaste gången jag körde Dungeons & Dragons, om hur oktober ser ut i min Bullet Journal och om hur jag helt plötsligt börjat älska färgen grönt. Men så snart jag öppnade ett tomt dokument insåg jag att det inte var vad jag ville skriva om. Vad jag BEHÖVDE skriva om.
 
Den här veckan har jag sett mitt facebookflöde fullkomligt svämma över av #metoo, hashtagen skapad för att på ett enkelt sätt kunna säga att en också har blivit utsatt för sexuella trakasserier och sexuellt våld. Nästan varenda kvinna och ickebinär jag är vän med på Facebook har gjort statusuppdatering på ämnet och mitt hjärta går sönder och fylls av glödande och intensiv ilska på samma gång. Sexuella trakasserier och övergrepp är ett jävla folkhälsoproblem, det drabbar halva befolkningen, det sker varje förbannade dag och ändå är det en parantes i det politiska samtalet, en "kvinnofråga", får så lite resurser. AAAH JAG BLIR FULLKOMLIGT RASANDE. Att växa upp i en värld där ens kropp inte är ens egen, där en ständigt måste freda sig och kolla sig över axeln är så sjukt psykiskt påfrestande och jag tror inte det är en slump att den psykiska ohälsan är ubredd bland kvinnor i alla åldrar, och specifikt unga kvinnor. För ett tag sedan var det nån skribent som raljerade över att utbrändheten bland unga kvinnor typ skulle bero på att vi är stressade över att hålla koll på vårt instagramflöde. Det är så dumt att klockorna stannar. Hanna Gustafsson, ledarskribent i Dagens ETC, skrev ett jättebra svar där hon bland annat skrev att "det är stressigt att växa upp i en värld som hatar dig.".
 
Jag har sett folk efterlysa att snubbar ska berätta om de gånger de utsatt andra för övergrepp och trakasserier, att ansvaret att "outa sig" borde ligga hos dem istället. Och det håller jag med om. På pappret. I teorin vill jag dock inte se förövare återberätta om hur de våldfört sig någon. För jag vet hur det kommer se ut. De kommer få beröm, få höra att de är så modiga och duktiga som berättar, att fler borde vara som dem. Jag vet, för jag har sett just det hända i feministiska forum på internet. Jag vill inte att någon som varit utsatt för övergrepp ska behöva se hur deras förövares redogörelse ska få likes och kommenterarer om hur modig den är.
 
#metoo kommer inte vara lösningen på problematiken. Visst finns det en viss solidaritet i att visa varandra att vi aldrig är ensamma, men det här inte första gången vi berättar för världen att problemet finns liksom. Män kommer få upp ögonen för det här ett tag, oja sig över det, och sen typ gå vidare med sin vardag. Så länge mansrollen ser ut som den gör och så länge vi lever i ett jävla patriarkat tror jag inte att en hashtag kan göra mer än att synliggöra en aning. Samtidigt tror jag att det kan vara skönt att få kasta av sig skammen och säga offentligt att en blivit utsatt. Jag tror inte att en företeelse måste typ förändra världen för att vara värt något för individen.
 
Fan, jag vet inte vad jag vill ha sagt, att skriva det här har inte gjort mig klokare eller mindre arg. Jag muntrar upp mig själv, och förhoppningsvis även er, med att högst saknade Carrie Fisher en gång skickade en kotunga till ett svin som gjort sig skyldig till sexuella trakasserier. En inspiration för oss alla.
 
Spara

Såhär efter valreslutatet från helvetet

Jag känner mig arg och förbannad efter valresultatet, att ett rasistiskt parti blev Sveriges tredje största. För att jag, trots att jag tjänar på en massa rasistiska strukturer, vill värna om allas lika värde och tycker rasism är avskummens ideologi. För att SD vill inskränka mina rättigheter som kvinna och bi. För att SD har bidragit ytterligare till ett klimat där militanta nazister och rasister attackerar mig och mina vänner för att vi är feminister, antirasister och vänster. För att mina rasifierade vänner är otrygga. Jag känner mig rädd för att vara feminist och vänster.
 
MEN! Jag kan välja att sluta engagera mig, att låta rädslan vinna. Jag kan välja att passera som icke-feminist och icke-vänster, jag passerar som hetero och eftersom jag är "svensk" kvinna så är SD rätt okej med mig ändå, även om de vill sänka min aborträtt. Rasifierade och HBTQ-personer som inte kan passera som cis och hetero, som inte kan välja att sluta vara sig själva, de är hotade och otrygga på en helt annan nivå än mig. Jag kan välja att låta det här bli för mycket, att bara lägga av och sluta bry mig, men det kan inte personer som inte har mina privilegier.
 
Det är så jävla viktigt att vi inser det här och jag är så jävla glad att jag har läst och lyssnat på rasifierade feminister, som fått mig att inse detta, för jag hade inte fattat tidigare.
 
Så fellow vita antirasister, var tysta och lyssna. Fellow cis-feminister, var tysta och lyssna. Kanske rätt ironiskt att jag säger så efter att ha skrivit en hel post om detta. Men jag tänkte hålla käften resten av veckan och lyssna.

Jag uppmannar alla att minska M istället.

Om M nu är så jävla oroliga för våra barns framtid kanske de ska sluta fucka upp den offentliga sektorn, släppa tankarna på att sänka studiebidraget och föra en vettig jävla skolpolitik istället? Bara ett förslag.
 
Liksom, spel kan innebära kreativitet, möten med nya människor, förbättrad finmotorik och massa andra saker. Det finns spel där man får ta ställning till moraliska dilemman och tvingas fundera över grejer man aldrig skulle ha gjort annars. Det finns strategispel där man tränar att tänka i flera led. Det finns pusselspel där man får träna sitt logiska tänkande. Det finns spel där man bygger askomplicerade grejer som kräver uträkningar och eftertanke. Det finns spel där man tränar sin reaktionsförmåga.
 
Men nä nä, det är ett problem det där. Because of reasons.