Sailor Song

 
 


Jag gillar att titta på dig. För att var helt ärlig; det är nästan det enda jag gör. De andra tycker att jag borde sluta drömma mig kvar hos dig och börja leva... eller ja, börja vara död på riktigt. Tydligen har de karaoke-kvällar på fredagar och ibland gör man utflykter till Universums mitt. Men jag gillar att titta på dig. Först trodde jag att det skulle vara en stor förändring att hela tiden se dig ovanifrån, men jag har alltid varit ett par decimeter längre än dig, så skillnad var inte enorm. Du är lika vacker ovanifrån som du brukade vara när du var nyvaken, och log mot mig genom sömndimman så snart du slagit upp ögonen. Jag minns att du brukade gnälla över att jag alltid studerade dig så noga sådär på morgonen, du brukade mumla något om att du var osminkad, blek och ibland fanns det spår av mascara på dina kinder.  

Du vet inte att jag kollar på dig, du känner det inte och du misstänker det nog inte ens, för du har aldrig trott på ett liv efter döden. Jag visste aldrig riktigt vad jag trodde, men du var så säker på att själens existens var beroende av kroppen och jag önskar att jag kunde få berätta för dig att du hade fel. Du får det mest underbara, sura ansiktsuttryck när du har fel. Om kvällarna är ditt ansikte nästan alltid upplyst av dataskärmens spöklika sken och dina fingrar flyger över tangenterna. Du skriver på något och det verkar inte ha något slut, för du fortsätter kväll efter kväll, alltid långt in på nätterna. Ibland raderar du allt det du skrivit och börjar om, för att sedan radera allt om och om igen tills natten är slut och solen börjar gå upp utanför fönstret. Då suckar du och stänger av datorn och går och lägger dig i sängen där vi brukade sova tillsammans. Du ser så fruktansvärt liten och ensam ut i sängen och jag önskar att jag kunde få sova bredvid dig igen. En kväll, när du varit ute på krogen och blivit bjuden på många drinkar så tog du med dig någon hem, hem till vår lägenhet och du lät honom vara i vår säng och du lät honom kyssa dig och du lät honom ta på dig på samma sätt som jag har tagit på dig. Då kunde jag inte titta längre. På morgonen var han borta och jag hoppades så att du ångrat dig och skickat hem honom. Du grät hela morgonen och sedan skrev du hela natten. 

Egentligen bekymrar det mig, det jag ser, det faktum att du inte tycks leva mer än jag gör, att du bara går utanför dörren någon gång i veckan när du verkligen måste (eller när de kompisar som vågat stanna släpar med dig) och att du aldrig svarar när det ringer, bara om det är din mamma och hon redan har ringt tio gånger den dagen. Och du säger alltid samma sak, det låter ihåligt och det hör din mamma också; du säger "jag är okej. jag ska bara skriva lite till. jag är snart klar och då ska komma och hälsa på er". Sedan lägger du vanligtvis på luren efter att ha andats ett tyst "jag älskar dig också" och sätter dig framför datorn igen, och skriver och skriver och skriver tills du går och lägger dig och somnar efter att ha stirrat i taket i några timmar. Det bekymrar mig, jag erkände ju det tidigare, det är klart att det gör det, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna någon slags morbid tillfredställelse; jag har lämnat spår i dig. Du är som en repad cd-skiva nu och det är jag som har gjort dig alldeles hackig, du minns mig lika mycket som jag minns dig. Och det får mig att känna mig levande. 

Vissa nätter, när du efter timmar av takstirrande somnar, försöker jag se vad det är du skriver på men jag kan inte sätta på din dator. Det är inte det att jag är oteknisk, jag vet hur man hanterar en bärbar dator (det var ju du som bad mig om hjälp den där gången som hårddisken bara "självdog" mitt i ditt viktiga examensarbete) men min hand tycks bara studsa bort från knappen när jag försöker. Precis likadant som när jag försöker smeka längs din arm; din hud blir som gummi och när jag placerar mina läppar mot din nacke så stannar de bara där i några få patetiska ögonblick av en hundradels sekund. Du känner det inte. Det går för snabbt för att du ska uppfatta det. Jag hinner knappt känna smaken av din hud (socker och kanel. och kanske honung?).  

Att se dig och inte kunna prata med dig är konstigt. Det är klart att det gör ont, men det är mest konstigt. Jag hör dig i alla fall. När du gråter. När du pratar med katten, som verkar fatta att du är ledsen, för den är snällare än den någonsin varit innan. I och för sig var den aldrig särskilt förtjust i mig, så jag antar att den kanske har haft sina stunder av älskvärdhet i hemlighet när den varit ensam med dig. Men det känns konstigt att jag inte kan prata med dig. Berätta att jag inte alls var särskilt full den där natten, som alla tror, berätta att jag inte alls var vårdslös och dum i huvudet, som du skrek åt ingen särskild en natt för några veckor sedan. Min kompis, du vet han som du alltid kallar korkad och ignorant, men som jag vet att du gillar i smyg, hade slagit vad om att jag aldrig skulle klara att simma över floden. Vi var inte ens fulla, men visst hade vi druckit några öl. Men vi hade framför allt sett Dagbok från en motorcykel, du vet den om Che Guevaras ungdomsår, jag vet att du vet vilken jag menar (för jag vet att du tycker Gael García Bernal är snygg i den). Och du vet den scenen när han simmar över floden mitt i natten, jag antar att vi var lite inspirerade av den. Därav vadet. I en stund av självgodhet (och du vet att jag har... hade, sådana ibland) så tyckte jag att om Che med sin extrema astma klarade det så skulle jag också klara det. Vattnet var överraskande kallt, och jag hade tagit av mig allt utom mina boxers och mina Converse. Jag simmade och min kompis hejade från stranden. Jag skrattade. När jag var ungefär halvvägs så märkte jag att vattnet hade börjat bli vildare; mer strömt, men jag simmade vidare, för det är ju knappast några Golfströmmar i Thames, tänkte jag, och sen gick allt så snabbt att jag inte ens kan återberätta det. Jag var under vattenytan länge i alla fall. Vatten i lungorna. Det finns inget syre i vatten och människor är beroende av att syre för att andas. Jag tror att jag tänkte på dig, men jag minns inte, jag kanske bara tänkte "jag vill inte dö" om och om igen. Men jag minns inte. Och sedan dess har jag tittat på dig. Och önskat att du visste att jag kanske tänkte på dig.

Den här natten är du ledsen. Jag vet det. Du sitter framför dator som vanligt, och du skriver och skriver och skriver på det där som inte tycks ha någon slut. Och du lyssnar på den där låten som jag vet att du alltid lyssnar på när du är ledsen, fast den bara gör dig mer ledsen. För den påminner dig om mig. Dina fingrar är vana vid tangenterna, du behöver inte ens kika ned när du skriver, din blick är fäst vid skärmen. Min blick är fäst vid dig. Förut kunde du alltid känna när jag tittade på dig, det var det som väckte dig på morgonen, men nu vet du inte att allt jag gör är att titta på dig. Jag tror hela tiden att du ska börja gråta, för dina ögon har det där uttrycket som de får alldeles innan du gör det; hela världen kan spegla sig i dina blanka pupiller. Men du gråter inte. Det gör du aldrig när du skriver. Det är sent nu men du fortsätter att skriva och jag vet att du nog kommer att göra det tills det blir morgon. När jag tänker den här tanken hör jag hur du tar ett djupt andetag och du tittar upp, precis mot den plats där jag för tillfället sitter, och du vet inte om det förstås, men det känns som om du ser mig rakt i ögonen och jag ler. Snabbt tittar du tillbaka på skärmen, och sträcker ut armen för att styra pilen upp mot skärmens högra hörn och sekunderna efter sätter skrivaren igång. Den spottar ut papper efter papper och jag känner hur jag nästan går sönder av att veta att jag snart, snart, bara jag kommer lite närmare, kan se vad det är du har skrivit på under vad som verkar vara för evigt. Pappersarken är fulla, du har använt Arial, storlek 10 och allt som kommer ut ur skrivaren ser precis likadant ut. Samma på varenda papper. Tillslut tystnar skrivaren och du reser dig, struntar i att stänga av datorn och tar pappersbunten från utskriftsfacket och börjar bläddra genom dem, för att läsa mitt namn, skrivet med Arial, storlek 10, om och om och om igen.


Se vilken fin liten tradition vi skapar; sent, Hanna har skrivit klart något, och eftersom hon slänger bort all självcensur om nätterna lägger hon ut det på sin väldigt öppna blogg. Well. Jag vet inte riktigt vad det här, den bara kom till mig och tvingade mig att skriva klart den, men jag gillar den, och till alla som tycker det är töntigt att döpa svenska noveller till engelska titlar: det är en fin liten tradition jag startat att döpa mina noveller efter Regina-låtar, och jag är töntig så jag gör sånna töntiga saker. End.

Ne Me Quitte Pas

 
 

Första mötet är som en parodi på en kliché. Han fångar din blick över högar av böcker i det stora biblioteket och du blir lite rädd, för den är så mörkt grå och det känns som om din egen iris ramlar sönder av dess kraft. Men du ler. Dina skosulor låter mot stengolvet när du går förbi hans bord för att ställa tillbaka en bok i hyllan bakom honom. Egentligen ska boken inte stå där men du vill komma lite närmare. Kanske vill du se om du kan känna hur han luktar eller kolla vad han har för skor. Det är trots allt viktigt. När du närmar dig honom håller han blicken stadigt fäst i sin bok men du vet att han vänder sig om när du gått förbi för du tycker dig kunna känna att hans blick lämnar blåmärken på din rygg. Du försöker ställa upp boken på en allt för hög hylla och den faller till marken, smällen som uppstår när de inbundna sidorna möter stengolvet liknar åska i det tysta biblioteket. Naturligtvis rodnar du och böjer dig ned efter boken och när du sedan rätar på ryggen står han där bredvid dig. Tyst tar han boken ur dina händer, snuddar lätt vid dina knogar med sina fingertoppar, och ställer upp boken på hyllan du inte nådde upp till.

 

Det regnar alldeles för mycket och asfalten blir mörkare på bara några sekunder. Ni springer tillsammans, han försöker hålla sin rock ovanför era båda huvuden men du känner ändå hur regndropparna rinner ned för ryggraden. Paris är grått nu, färgat av den regnsjuka himlen. Ni kan tydligt skilja turisterna från de vana parisarna. Parisarna går snabbt genom vattenpölarna som precis bildats, med paraplyn över huvudena, medan turisterna springer i panik från regnet, alldeles för vilseledda av myten om det soliga Paris för att ta med sig paraplyn. Ni har inte heller paraply, trots att ni båda två bott i Paris hela livet, men ni är bara optimister. Han drar in dig i porten till ett hus och låter dig stå längst in. Han ställer sig med ryggen utåt och låter regndropparna träffa hans rygg. Du förblir torr. Det är nu vi kommer till första kyssen. Först känner du hans hand glida runt din midja och tillslut vilar den alldeles vid ditt ryggslut. Hans läppar är inte lika trevande som hans hand, de är beslutsamma och han smakar fortfarande av kaffet ni drack på fiket med utsikt över Seine. Du låter din tunga bekanta sig med hans. De blir genast goda vänner. Dina händer är ganska kalla nu så de trivs utmärkt i värmen under hans tröja och även om han ryser till lite när de nuddar vid hans mage så vet du att han inte har något mot det. Nu känner du hur nervtrådarna i din kropp blir som tokiga. Du tänker att det inte är så långt till din lägenhet härifrån och om ni springer riktigt snabbt så borde ni inte bli alltför blöta.

 

Ni har inte tänt några lampor och det svaga eftermiddagsljuset som söker sig genom fönstret lyser knappt upp rummet. Hans fingrar sveper över din rygg. Fingertopparna studsar mot dina skuldror. Han spelar Comptine D'un Autre Ete på din nakna rygg. Lakanen ligger i oordning omkring er. Ni är båda nakna, inte bara utan kläder, ni är utan skådespel och illusioner också. Du har sett honom och han har sett dig. Han kan spela dig lika skickligt som han spelar sitt piano nu. Det tog inte lång tid för hans tunga att hitta den där lilla centimetern hud en bit nedanför ditt nyckelben där minsta beröring gör dig svimfärdig. Du hittade tids nog hans brännpunkter också. Men han spelar dig bättre än vad du spelar honom.

 

Snart är det inte bara hans tandborste som bor i din lägenhet. Han flyttar alla sina grejer hem till dig. Du gör plats för honom i garderoben. Sedan dricker ni vin och bäddar sängen med hans lakan. De är mycket mjukare än dina. De känns extra mjuka mot din nakna kropp innan ni somnar den kvällen. Fast hans hud är mjukare. Han väcker dig varje morgon genom att trycka sig mot dig. Då ler du sömndrucket, sömngrus i ögonen och håret format efter kudden. På helgerna åker ni ibland ut till Bois de Boulogne och har picknick. Ibland åker ni upp till Montmartre, stadsdelen som han lämnade för din skull och du misstänker att han längtar tillbaka, men hans lägenhet var för liten för er båda. Han är uppväxt i Montmartre medan du bott i Saint-Germain-des-Prés i hela ditt liv. För din skull har han flyttat till andra sidan Seine. På lördagseftermiddagar går ni ibland runt i Montmartre och han visar dig historiska platser. I hans historia vill säga. Du får reda på var han fick sin första kyss och han visar dig var han en gång ramlade och bröt högra armen. Han är alltid som vackrast de där lördagseftermiddagarna i Montmartre. Du hittar inte alls där, för din mamma ville inte att du skulle åka dit själv när du var yngre (och när du såg Pigalle förstod du varför) och helt omedvetet har du lytt henne tills det att du har fyllt 20 år. Du har bara varit där ett fåtal gånger. Men han hittar bra. Ändå vilseledde han några turister som frågade efter Le deux Moulins. Ni skrattade hela vägen hem åt hur förvånade de skulle bli när de kom till ett helt vanligt grönsaksstånd. Han får dig att skratta ofta. När du är sur på honom kittlar han dig. Du blir ännu surare förstås. Ibland lämnar han smöret framme utan lock. Glömmer att köpa soltorkade tomater. Men du lyckas ändå bara vara arg på honom i några sekunder. För sedan måste du ta i honom igen. Du tror att du älskar honom nu.

 

Vardagen tillsammans med honom är underbar. Du njuter av att han har blivit vardag. När du vaknar på morgonen är han det första du ser, om han inte har smugit upp för att köpa färskt bröd till frukosten. Då är det bara hans värme som finns kvar i sängen. Lämna mig inte, tänker du och försöker att omfamna hans värme. Snart hör du dörren öppnas och när han sparkar av sig skorna är du redan ute i hallen. Han tappar baguetterna när du störtar mot honom och omfamnar honom intensivt. Ni bryr er inte om att ta er tillbaka till sängen, utan börjar skala av varandra kläderna i hallen.

 

Nu kan du inte längre tänka dig att du har haft ett förflutet där han inte existerade och du kan inte heller tänka dig en framtid utan hans existens. Han säger att han älskar dig och du tvivlar inte längre på att du älskar honom. Förut var du rädd för att de himlastormande känslorna mellan er skulle dö ut med tiden, men det är du inte längre. Du ser fortfarande supernovor när han kysser dig. Ni har bott tillsammans länge nu och kan varandra utan och innan och han har lärt dig att hitta i Montmartre. Kanske flyttar ni dit nästa år. Egentligen hör ni nog bäst hemma i Marais. Men du skulle kunna bo var som helst, bara det är med honom; förutom i Passy. Du tycker att folket där är alldeles för snobbiga. Dessutom skulle ni aldrig ha råd att bo där.

 

Ni vill gifta er och skaffa barn, men staten säger nej. Det är ett förbund mellan en man och en kvinna. Inte mellan två män. Och självklart kan ni inte skaffa barn. Ingen av er har en livmoder. Dessutom, barnet skulle ju bli mobbat i skolan. Ni läser en insändare i tidningen, en medelålders kvinna kallar er abnorma sodomiter. Du ser honom riktigt arg för första gången då han skrynklar ihop exemplaret av Le Figaro och slänger ut den genom det öppna fönstret, som han sedan slår igen så att rutorna skakar. Han skakar också. Av ilska. Du skakar för att du gråter. Av ilska. Ni leker med tanken att åka till Amsterdam och gifta er men ni vet att det inte kommer att bli allvar. Ni vill gifta er i Paris. Folk över hela världen vallfärdar till Paris, romantikens stad, för att gifta sig. Ni bor i Paris och får inte gifta er. Ni får inte gifta er i er egen stad.

 

Men ni fortsätter er vardag. Ni åker ut till Bois de Boulogne ibland och vandrar över kullerstenarna i Montmartre på lördagar. Ni dricker vin och låter er nakna hud leka ihop på mjuka lakan. Han spelar Comptine D'un Autre Ete för dig och trots att den går i E-moll blir du inte nedstämd. Ibland försöker du distrahera honom med kyssar men hans fingrar träffar ändå alltid rätt tangenter. Hans fingrar är som tornados över pianot. Hans fingrar är som tornados över din kropp också. Du älskar att se hans ögonfransar vila mot kindbenen när han sover och ibland väcker du honom om natten med trevande händer. Ni fortsätter er vardag och ibland går ni ut i regnet utan paraplyn bara för att få bli nostalgiska. Du älskar Paris när det regnar men du älskar honom mer.

Det är mitt i natten. Regnet faller utanför ert sovrumsfönster och regndroppar ritar mönster på glasrutan. Hans händer sveper över din rygg. De spelar Comptine D'un Autre Ete. Trots att det är helt tyst i rummet kan du höra melodin i ditt huvud. Och trots att låten fortfarande går i lika ihärdigt E-moll så gör det dig lycklig. Hans spelar dig fortfarande. Mycket bättre än du spelar honom.



Ja, jag skrev novellen istället för att plugga. Jag har gjort galet mycket research om Paris. Typ om olika stadsdelar, om vilken tidning som är högervinklad, om avstånd mellan saker och ting osv osv. För en två sidor lång novell. Men det var värt det. För jag gillade att skriva den. Egentligen ska man lyssna på Comptine D'un Autre Ete när man läser den. Men Ne Me Quitte Pas med Regina Spektor funkar också.

(Ne me quitte pas betyder ungefär "lämna mig inte")