"Mitt i natten"-text: Insomnia, generation 9-11, Jane Austen (2012-05-10)

Hon gled ur sängen och tände cigaretten som vilade mellan läpparna. Det tunna täcket hängde runt hennes nakna kropp likt draperingen på en grekisk gudinnestaty, men där slutade alla likheter. Håret föll i okammade virvlar längs hennes bleka rygg. Egentligen var hon inte särskilt blek, men det kalla ljuset från vintermånen som strömmade in genom fönstret färgade allt i ett kallt ljus. Från hennes mun strömmade cigarettröken och hon slöt ögonen medan hon blåste ut, som att det var något hon väntat på att få göra. Hon stannade till framför det stora fönster och blickade ut över staden, som trots den sena timmen visade tecken på vaket liv.

 

Lägenheten hon bodde i låg på översta våningen i ett gammalt hus som egentligen antingen borde rivas eller renoveras. Egentligen var det ingen riktig lägenhet, utan snarare som ett större förråd med slitet trägolv, flagnande betongväggar och ett enda stort fönster som blickade ut över staden. Huset var högt och det stora fönster och dess utsikt för henne att känna sig som stadens enda vakna invånare, en väktare av någon sort. Klockan var säkert över tre men hon kunde inte förmå sig att öppna laptopen och se efter. Efter flera timmars ofruktbar jakt efter sömn hade hon givit upp och givit in för sin nikotinbegär. Det tycktes omöjligt att somna, vilket hon i och för sig inte var främmande för.

 

Efter att ha släckt cigaretten, bara för att tända en ny, vände hon sig om och sneglade på figuren som skymtade under det andra täcket i sängen hon just lämnat. Han andades djupa andetag, sovandes och kanske drömmandes, ovetandes om att hon stod vaken och vaktade staden medan hon hon hängav sig åt sin potentiellt cancerframkallande ovana. Hon beundrade, och avundades, hans förmåga att sova sig genom allt, samtidigt som hon hatade den. Alla de gånger jordbävningar skakat allt och han sovit genom dom... Fast det var väl inte hans fel, hon antog att det var genetiskt eller något sådant, en djupsovar-gen någonstans i dubbelhelixarna i hans cellkärnor. Hon älskade honom, även om han sov genom sådant som hon tyckte att han borde vakna av. Han var hennes... Romeo...? Eller nej, den berättelsen slutade för sorgligt och det gjorde den om Heathcliff också, han blev galen på heden va? Nej, han var hennes Darcy, bestämde hon.

 

Med ett leende vände hon sig tillbaka mot staden och tänkte på hur bra det var om livet var mer som en Jane Austen-roman tills det att hon kom på att hon nog ändå gillade rösträtt och möjligheten att arbeta utanför hemmet. Inte för att hon tog vara på den möjligheten ofta, förutom att hon ibland tog sin laptop med till den stora biblioteket några kvarter bort, där hon arbetade vidare på att skriva den där stora generationsromanen om vad som format henne och hennes jämnåriga. Det var otroligt svårt att skriva något djupt om en generation som växt upp med Smurfhits och Pokémonkort men det hindrade henne inte från att försöka.

 

Om och om igen. Vad skakade deras generation? Vad var det deras barn skulle komma att fråga om, så som hon frågat sina föräldrar om de mindes månlandningen eller när Palme blev skjuten... Elfte september kanske? Det var ett alldeles för djupt och komplicerat ämne att skriva om, tyckte hon, och dessutom ganska deppigt att tänka att de var en generation formad av strikt flygplatssäkerhet.

 

Inte undra på att hon inte kunde sova, när hennes hjärna envisades med att tvista om sådant. Hennes Darcy snarkade till i sängen, men blev tyst direkt. För ett ögonblick blev hon lite orolig att han dött och smög sig närmare, men lugnade sig direkt när hon såg att hans bröstkorg höjdes och sänktes precis som den skulle och alltid skulle göra. Ända tills den för alltid skulle sluta göra det, vill säga. Hon rös. Tanken på att de skulle dö hade börjat skrämma henne sen hon fyllt tjugosju och insett att hon i princip redan levt upp en tredjedel av sitt liv, om man nu fick anta att hon skulle komma nära medellivslängden för kvinnor i landet. Dödsrädslan var nog den första av ålderskrämpor, tänkte hon.


Co2 behövs ändå till fotosyntesen (2006-06-01)

andetag blir till koldioxid på örngottens tyg
och allt skådespel och alla illusioner
(som ska rädda oss från verkligheten)
är avslitna till total nakenhet och det blir
farligt att andas (för hårt)

du slutar regissera en show för andra och
alla lögner som du klistrat utanpå din hud måste du dra loss
(det är ungefär som att vaxa benen, det gör ont
men det blir så mycket mjukare sedan)
remsor och åter remsor av meterlånga manus

och snart känner du hans revben när han håller efter andan
du försöker hålla in magen för att se vackrare ut
men han bara ler åt dig och han vet hur du ser ut
(för han brukar smygkolla på dig när du byter om)
han trycker sitt hjärta mot ditt
kranskärl mot kranskärl
ni hittar takten, hans slår hårdrocksfort men ditt
håller fortfarande takten av melankolisk indiepop

gitarrriff
gitarrriff
gitarrriff

trummsolo

ni landar bland koloxiden på täcket
du tänker
JAGMÅSTEDRÖMMAJAGMÅSTEDRÖMMAJAGMÅSTEDRÖMMA
men för en gångs skull har du fel

jag skriver inbillningar också (2007-12-08)

du luktar som vinternätter
och blyerts
från när jag drömde dig

du älskar mig
och jag tror på dig

varje andetag var hallelujah tänker jag
tvingar dig att kunna spela gitarr
och piano

du har ingen tröja

och dina fingrar är tornados över tangenterna

mina hjärtklaffar är tangenter

under dina fingrar som är luft

jag vet inte längre
vart vi tar vid och slutar
jag vet inte längre
om det behövs


och fade to black.

ja ja nej nej (2008-04-23)

shakespeare shakespeare shakespeare
nej, mitt hjärta slår för snabbt
för långsamma verser om kärlek
och korta små ord som någon redan sagt

fantasi i regi (2010-08-11)

om mitt hjärta kunde skriva en melodi
skulle det vara precis sådär

men det är så svårt
jag har liksom använt upp alla ord
flera flera år av dikt och fiktion
och där försvann allt

och blev för svagt för någon slags sanning
det kan ju bero på att jag aldrig varit bra på det

sanning vill säga
det har aldrig riktigt velat sig för mig med sanning
så jag trivdes bättre i fantasi
i fantasi och regi
för där var jag allt jag egentligen var
men jag fattade aldrig det då

nej för jag var tretton och ville bli full
och fjorton och full för ofta liggandes i snöhögar
sen femton och full av känslor som jag skar ut helt själv
för att sen bli sexton år och alldeles kär och lite söt
men sen olyckligt kär och för tjock för stuprörsjeans när jag var sjutton
följandes av år av jagvetintevad

jag önskar att jag hade förstått då att allt annat var fantasi
att det var jag som var verklig och alldeles för ömtålig för allt
men gud vad jag aldrig tänkte på mig själv som skör


men det var jag nog.

Ungefär som att sluta bita på naglarna (2007-05-10)

Mitt projektarbete som jag gjorde i trean. Japp, skrev novell som projektarbete. Blev rätt långt och väldigt konstig.



Alla visste väl att man tenderade att bli hungrig fram mot två, halv tre på en lördagskväll. Det var som om ens magsäck hade en slags tidsuppfattning och skickade signaler om hunger genom vener och artärer. Folk började strömma ut från krogen, bara för att ta sig till det närmsta McDonalds för att stilla sin eventuella fylleångest med en cheeseburger. Någon drack vatten i hopp om att slippa ligga med huvudet i toalettstolen dagen därpå. Egentligen rörde inget av det här honom. Det hade inget med honom att göra. Han visste att McDonalds aldrig skulle kunna stilla hans hunger. Blöta, söndertrasade höstlöv fastnade under sulorna på hans slitna tygskor medan han vandrade längs den smala cykelvägen. Gatlampornas sken spred inte mycket ljus över den mörka septemberkvällen och inte över cykelvägen heller för den delen. Han brukade höra unga tjejer med mobiltelefoner beklaga sig över hur läskigt det var att gå där själva. Men han var inte rädd. Kanske var det för att han var kille, eller så var det för att han inte behövde vara rädd. Det var ju inte precis som om han kunde dö en gång till. Han flinade för sig själv och drog jackan tätare intill kroppen och drog huvan över huvudet, fast han egentligen inte frös. Faktum var att han egentligen inte mindes att hur det kändes att frysa. Kändes. Det var nog det ordet som var kruxet. Han hade svårt att minnas hur det var att känna nuförtiden. Sakta, tillsammans med tiden, hade känslorna glidit ifrån honom, och nu fanns bara hungern kvar. Och det vägrade han se som en känsla, det var mer en drift, något som gjorde det möjligt för honom att överleva. Om han försökte riktigt ordentligt, ansträngde sig tills det kändes som om han skulle gå sönder, kunde han nästan minnas Känslor. Men bara nästan. Buskaget vid sidan av cykelvägen vek sig i vinden och ännu fler guldgula löv landade på den regnvåta asfalten.
”Sluta var en mes nu”, mumlade han till sig själv. ”Det är evolution. Survival of the fitest”.
Det var mycket folk på stan en natt som denna, lönebeskeden hade ramlat in genom brevinkasten för bara någon dag sedan. Alla hade nog tagit en eller två drinkar för mycket. Han visste mycket väl vad alkohol gjorde med hjärnan, hur det segade ned reaktionsförmågan. De skulle säkert inte ens hinna reflektera innan han var klar. Och han behövde ju inte hålla på så länge. Bara tills han blev mätt. Han hade övertalat sig själv nu. Nästa människa han mötte blev det. Om den nu inte var i Arnold Schwartzenegger-storlek. Till och med han visste sina begränsningar. Han fortsatte gå längs cykelvägen och efter bara ett litet tag såg han en cykel närma sig. Människan som cyklade på den var liten och späd och cykeln såg ganska vinglig ut. Det var en sådan där gammal modell, typ som en mormor skulle kunna tänkas använda. Perfekt. Han saktade av lite på farten. Cyklisten kom allt närmare och han såg att det var en tjej. Ännu mera perfekt. Cykelvägen och området runt den var öde, förutom han själv och cyklisten som kom allt närmare. Han skulle inte få en bättre chans den natten, inte med allt folk som rörde sig på stan. Vardagar var betydligt mer lyckade nätter för sådant som han ämnade göra. Många lade sig tidigt i sin iver att vara pigga dagen därpå, småbarn slängdes i säng efter Bolibompa och en del stannade uppe för att kolla på de nattliga, barnförbjudna filmerna som gick på filmkanalerna (på låg volym såklart, man ville ju inte att grannen skulle tro att man var någon slags perverterad typ). Men nu var det helg och folk passade på att roa sig och var ute länge. Kanske var tjejen på cykeln på väg hem från en fest, kanske hade hon druckit och det skulle göra det hela ännu lättare. Känslan av förväntan hade börjat flöda genom hans kropp och det, tillsammans med vetskapen att hans hunger äntligen skulle bli stillad, gjorde att allt det dåliga samvetet försvann. Förmodligen skulle det komma ikapp honom några timmar senare, men det var inget han tänkte på för tillfället. Det var bara sekunder kvar tills de skulle mötas nu. Cykeln var röd. Han vek av in mot sidan av vägen för att sedan, precis innan cykeln passerade honom, kliva ut i vägen för cyklisten. Sekunden senare låg de i en hög, hon ovanpå honom och cykeln över de båda. De blev inte liggande så länge, för ögonblicket efter hade tjejen kommit på fötter och hon stirrade förbannat på honom.
”Vad fan håller du på med? Är du efterbliven eller något?! Du måste väl fatta man inte kan ställa sig i vägen när det kommer en jävla cykel åkandes, för då händer sådana här dumma saker. Kolla på mina jeans, de är helt jävla dyngsura. Och cykeln ser helt sned ut”, skrek hon.
Hon gjorde ett uppehåll, men han var inte kapabel att dra nytta av detta, varken för att protestera eller göra ett försök att släpa med henne in bland buskarna. Istället satt han kvar på marken, och kände hur hans jeansbak blev allt mer genomsyrad av vatten, och han insåg själv att han förmodligen såg ut som en riktig idiot, med gapande mun och förvånad blick.
”Ååååh”, utbrast hon irriterat när hon inte fick någon respons. ”Det är så typiskt killar! Det är faktiskt det. Ni är liksom ’hej, jag har penis, jag behöver inte flytta mig för NÅGOT’. Idiot!” Hon kollade ned på honom. ”Behöver du hjälp upp eller?”
När han inte svarade räckte hon ut sin hand, och han tog den. När han väl kommit på fötter var det han som tittade ned på henne istället. Hon var ganska liten, men i hans ålder. Eller ja, hans egentliga ålder. Som han brukade vara i. Eller skit samma, han kunde inte ens förklara det för sig själv.
”Förlåt, jag måste ha klivit snett”, mumlade han och såg henne snabbt i ögonen.
”Jaja”, svarade hon motvilligt. ”Det är ju inte precis som att du gjorde det på flit antar jag”. Hon suckade. ”Och cykeln är nog inte så trasig. Är du okej eller?”
”Ja”, svarade han. ”Det är jag”.
”Bra. Ja, men hejdå då”, sa hon och började resa cykeln”.
Hans hjärna hade fortfarande inte riktigt hunnit ikapp händelserna, men rent instinktivt ville han inte att hon skulle gå.
”Du, jag kanske borde ta ditt telefonnummer. I alla fall att cykeln har gått sönder, så kan jag ringa dig när du kollat det, om du vill att jag ska betala typ reparation eller så”, sa han snabbt.
”Är det inte lite smartare om jag får ditt i så fall?” svarade hon frånvarande medan hon försökte skruva tillbaka cykelsadeln på sin rätta plats.
”Min mobil är borta. Och jag har inte hemtelefon. För dyrt och så, vet du”.
”Hur klarar du dig utan mobil?” undrade hon.
”Alltså, jag tappade bort den på fyllan för ett tag sedan. Jag har inte haft råd att köpa en ny”. Han log lite, han ljög ju inte i alla fall.
”Okej, du kan ta mitt”, suckade hon och letade fram en penna och ett busskvitto ur väskan, för att sedan börja klottra ned några siffror och några bokstäver. ”Här…”, sa hon sen och räckte honom lappen.
Han kikade ned på lappen. Hon hette Lotte.
”Och hejdå”, tillade hon.
Hon började leda cykel längs cykelvägen. Bort från honom, men han stod kvar och såg hennes mörkröda lockar försvinna, tillsammans med den nästan lika röda cykeln. Löven virvlade kring hans skor, en nattbuss blåste förbi honom och en skabbig katt blev nästan överkörd av någon som såg ut att köra rattfull. Han stod kvar ett litet slag till, och han visste att om hans hjärta fortfarande hade varit kapabel till att slå, så skulle de ha slagit jättefort.

~~~~~~

Det var sommaren mellan tvåan och trean. Det var på den tiden man fortfarande kallade det för ring. 90-talet. Årtiondet då inget egentligen hände; ingen medborgarrättsrörelse som stod på barrikaderna och ingen sexuell frigörelse ändrade folks sexvanor. Tjejer klädde sig som Spice Girls, killar klippte sig som den Backstreet Boy som deras flickvänner gillade mest. Det var då Sam blev vampyr. Det var en kväll, rätt tråkig egentligen, han hade egentligen inte haft lust att göra något, men hans bästa kompisar hade tjatat med honom tillslut. De förfestade rejält och bestämde sig för att föra festen vidare, och dra hem till någon brud i parallellklassen, vars föräldrar tydligen var på husvagnssemester på Gotland, vilket hon utnyttjat till att ha fest. Sam skiljdes bara från de andra för att dra och köpa cigg, då han var den enda som fyllt 18 år. Tanten i kassan på kollade förebrående på honom och kastade sedan en sur blick på cigarettpaketet som hon räckte honom.
”Du vet att man dör av rökning?” sa hon när han räckte fram två tjugor.
”Alltså, dom är inte till mig…”, ljög han. ”Dom är till en kompis”.
”Jaja”. Tanten trodde inte på honom.
Hon räckte honom växeln och han skyndade ut, snabbt. För att försöka skaka av sig känslan av tantens sura blickar genom skyltfönstret tog han upp mobilen och började författa ett sms till Danne. Displayen berättade att sms:et inte gick att skicka. Dålig täckning, som vanligt. Comviq och han var inte precis bästisar. Han stoppade ned mobilen i fickan på jeansen.
”Du, kan jag låna din mobil?” En kille kom plötsligt mot honom. ”Jag har tappat bort min flickvän och hon var så jävla full. Jag måste ringa henne!”
”Visst, men förvänta dig ingen mottagning bara”, suckade han och började lirka upp mobilen ur fickan.
Då kände han hur det högg till på halsen.
”Bet du mig precis?” Sam stirrade misstrogen på killen.

Sedan vaknade han några timmar senare under en idegran i parken. Hans mobil var spårlöst försvunnen. Först antog han att han bara blivit för full och däckat. Att solen riktigt stack i hans ögon, och kändes obehaglig mot hans hud, antog han berodde på att han var förbannat bakis. Men när han började känna sig sugen på blod, den där smaken man fick när man bet sig själv i tungan, så började han fundera. I vanliga fall brukade han bara vilja äta en hel påse dillchips och dricka två liter vatten. Sam började tvivla på att det var en helt vanlig bakfylla och efter noga övervägande så drog han tillslut slutsatsen att han helt enkelt blivit vampyr.


~~~~~~

Regnet smattrade mot glasväggarna. Sam la handen på luren men kunde inte riktigt få ihop den styrka som krävdes för att lyfta den. Förmodligen vägde den inte ens ett halvkilo men den skulle kunna ha vägt ton. Liksom, vad skulle han säga? ”Hej, jag förstörde nästan din cykel för några veckor sedan och nu har jag smygkollat på dig genom ditt sovrumsfönster ett tag. Minns du mig? Du kanske vill ta en fika någon dag. Åh, föresten, det måste vara på natten för om jag går ut i solen kommer jag att bli aska. Funkar tisdag för dig?” Helvete, tänkte han och drog bort handen från den svarta luren, som om den vore gjord av lava. Det här var nog den dummaste idé som någon med mänsklig intelligens någonsin kommit på. Han lutade huvudet mot telefonkioskens kalla glas och blundade. I ett ögonblick av patetiskt storhetsvansinne hade han fått för sig att just denna kväll var kvällen då han äntligen skulle våga ringa Lotte. Idioti. Absolut idioti. Ändå stod han kvar i det lilla glashuset och han öppnade ena ögat för att snegla på lappen han hade i handen. Den var i ganska dåligt skick; knölig och utsliten, på sina ställen så mycket att den var beredd att ramla sönder. Han hade haft lappen med hennes namn och telefonnummer i fickan på sina jeans i över två veckor nu. Han hade kollat på den fler gånger än vad en miniräknare skulle kunna räkna ut. Han hade lärt sig numret utantill redan efter två dagar. Men han kunde ändå inte slänga det. Den lilla, fula och ganska ohygieniska lappen var det enda beviset på att de verkligen hade träffats och han kunde bara inte slänga bort det.
”Öh, grabben, har du problem eller?”
Någon hade dunkat på dörren till telefonkiosken och han ryckte till, tappade nästan fotfästet, innan han såg den medelålders mannen, utrustad med Systemet-kasse och ölmage, som stirrade på honom genom glaset. Sam stirrade tillbaka utan att säga ett ord.
”Jag pratar ju med dig, för fan”, svor mannen. ”Ska du ringa eller ska du bara stå där hela dagen? En annan behöver ju ringa hem till frugan va”.
”Åh”. Sam skakade på huvudet. ”Nej, jag ångrade mig. Du kan ta telefonen nu”.
Han gick ut ur telefonkiosken och höll upp glasdörren åt mannen.
”Tjejproblem?” frågade mannen.
”Ungefär”, svarade Sam och skyndade sig därifrån.

Klockan var halv åtta. Förmodligen satt hon framför datorn på sitt rum nu. Säkert var hon inloggad på MSN. Han visste att hon brukade vara det vid den här tiden. Hon skrattade ofta när hon var inne på MSN och verkade säga grejerna hon skrev högt för sig själv. Ibland önskade han att han kunde läsa på läpparna. Förmodligen skulle det leda till en massa svartsjuka. Han visste att hon hade killkompisar; ibland såg han henne på bussen tillsammans med någon kille och ibland kom någon kille hem till henne med en hyrd dvd-film i handen. Det hade aldrig funnits något som talade för att dessa killars intresse för Lotte var romantiskt, men ändå irriterade dessa ”manliga bekanta” honom en hel del. Sam suckade och slog sig ned på parkbänkens ryggstöd. Han visste att man raggade på MSN nuförtiden. För honom verkade det ganska opersonligt, eftersom då han varit vid liv, och raggning var aktuellt, så hade inte ens det framgångsrika sms-raggandet tagit fart. Nu förtiden kunde man träffa sitt livs kärlek via Internet. Via två lysande skärmar kunde på två personen hitta varandra via någon desperat liten match making-hemsida med massa hjärtan i sin layout. Fyll i svar på några frågor, lägg ut några photoshopade bilder på dig själv och hitta din självfrände. Det var lätt att bli cynisk när man tvingades betrakta detta från kanten av livet. När man betraktade någon genom hennes sovrumsfönster nästan varje kväll, och när man så intensivt önskade att man fick vara där inne med henne.
Sam visste att han måste göra något åt det. Han måste kliva in mot mitten. Mot henne.

~~~~~~

Regina Spektors röst flödade ut från datorns högtalare, och Lotte rynkade ogillande pannan när telefonens gälla signal störde magin. Hon drog ned ljudet lite, lät inte musiken tystna, och sträckte sig sedan efter telefonluren.
”Mmm; Lotte”, sa hon oengagerat.
”Eeeh”.
Det var uppenbart att det var någon i andra änden av linjen. Hon tog ett stadigare tag om luren och drog ned volymen ytterligare några steg. Reginas röst var nu bara en viskning, men Lotte kunde höra på det svaga pianospelet att låten var Samson.
”Hej?” sa hon prövande då personen i andra änden inte gjorde något för att föra deras samtal vidare.
”Eeeh”, hördes det igen. ”H-hej”.
”Hej”, upprepade hon, ordentligt nyfiken nu.
Det var inte varje dag en nervös killröst stammade i hennes öra.
”Jag heter Sam. Det var jag som förstörde din cykel”.
”Jaha… Hej Sam. Är allt bra? Du gjorde inte illa dig när vi krockade va?”
”Nej nej nej, absolut inte, jag mår toppen, tipptopp”, svarade rösten snabbt.
Lotte visste inte vad hon skulle svara på detta svamlade, utan lutade sig tillbaka på den stoppade snurrstolen och lyssnade på tystnade i luren. Det hördes inte ens några andetag. Ett svagt pianospel från högtalarna avslöjade att Samson var slut och att Summer in the city nu tagit vid.
”Summer in the city; I’m so lonely, lonely, lonely”, sjöng Regina.
“Ville du något speciellt eller?” undrade Lotte efter en ganska lång stunds tystnad. ”Eller ville du bara ha någon att sitta tyst tillsammans med?” Hon log för sig själv.
”Nej alltså, jooo... Jag har tänkt på dig”.
Kort efter att han kastat ur sig detta hördes en smäll, och Lotte kunde höra hur han svor i bakgrunden, och efter ytligare några smällar hörde hon hans röst i örat igen.
”Förlåt. Jag råkade tappa dig. Tappa luren alltså”. Han lät nervös.
”Det är lugnt. Varför har du tänkt på mig då?”
Egentligen borde hon kanske lägga på. Egentligen var det nog lite konstigt, ja, till och med lite läskigt, att en kille som hon råkade köra på med en cykel, och som hon inte ägnat en tanke på flera veckor, ringde och sa att han brukade tänka på henne. Lite sådär stalkervarning. Men hon var nyfiken, och hon mindes honom vagt. Han hade inte verkat särskilt skräckinjagande, tvärtom, han hade verkat ganska mesig. Dessutom var hon lättflirtad och om han nu ägnat flera veckor åt att tänka på henne, så kunde hon väl ägna honom lite telefontid. Det var ändå inga roliga människor inne på MSN.
”Jag tyckte du verkade vara någon jag skulle vilja lära känna”, sa han. ”Alltså, du var ju schysst och sådär. Jag dödade nästan din cykel och du blev nästan inte arg alls”.
”Det blev jag ju visst det”, skrattade hon.
”Men inte så himla länge i alla fall då”, svarade han och hon tyckte sig kunna känna genom telefonledningarna att han log.
”Jaha, och vad ska vi göra åt det faktum att du inte kan få mig ur tankarna då?” undrade hon och log lite.
”Alltså, jo, jag undrade om du skulle vilja ses någon dag… eller kväll”, sa han snabbt.
”Kanske. Vad skulle vi hitta på i så fall då?” svarade hon.
”Bio, kanske. Och fika. Eller bara en av dem. Kanske”.
”Bio och fika låter jättebra. I övermorgon?”. Hon mjuknade direkt när hon hörde hans nervösa svamlande.
Att spela svårfångad var så 90-tal, föresten.
”Vad vill du se för film då?” frågade han.
”Överraska mig. Ska vi ta visningen halv sju? Så ses vi typ en kvart före?”
”Jättebra”, svarade han, uppenbart lättad.
”Kommer du ihåg hur jag ser ut då?” frågade hon.
”Ja”, mumlade han till svar.
”Då ses vi där. Hejdå”.
Hon hörde honom säga hejdå, och lade sedan på luren snabbt, för att slippa höra klicket när han lade på. Från högtalarna hördes nu ”Love Affair”… Motvilligt rodnade hon, och stängde ner iTunes.

~~~~~~

Hon mindes inte att hans hår var så himla lockigt. När hon tänkte efter var nog hans hår dolt under en mörk huvtröja den där kvällen när de krockade. Det hade hunnit bli dunkelt ute, solen gick alltid ned tidigt i slutet av oktober. Biografens röda neonskylt lyste upp kvällen och spred ett rödaktigt sken över hans ansikte där han stod och väntade. Hans händer var nedstuckna i fickorna på hans jeans och hans stirrade ned på sina skor. Han måste ha märkt att hon betraktade honom på håll, för han kikade plötsligt upp. När han fick syn på henne log han lite och gick mot henne. Hon började gå mot honom också, och ju närmre de kom varandra, desto mer slog det henne hur mycket längre än henne han var.
”Hej”, sa han.
Hans kinder var rödrosiga och han var riktigt söt.
”Hej”, svarade hon.
De kramades, lite tafatt. Det var bara en snabb kram men hon slogs av att han luktade som en kall vinternatt gör. Och lite peppar.
”Så vad ska vi se för film då?” frågade hon medan de började gå mot biografens dörrar.
”Jag vet inte, det går rätt mycket ju. Vad gillar du för filmer? Är du en Pretty Woman-tjej?” tillade han och flinade lite.
”Inte precis”, fnissade hon. ”Jag gillar allt som inte är förutsägbart och sliskigt. Vad gillar du?”
”Det mesta”, svarade han. ”Fast jag är inte allt för förtjust i svenska filmer, de känns alltid så krystade”.
”Jag håller med”, log hon.
De stannade vid väggen där filmaffischer satt i upplysta glasmontrar. Ett gäng amerikanska, ointelligenta kärlekskomedier blandades med den senaste uppföljaren på en skräckserie och ett par USA-patriotiska actionfilmer.
”Jag antar att de romantiska komedierna går bort?” undrade han.
”Ja, minst sagt. Vad säger du om senaste Bond-filmen då? Har du sett den?”
”Nej, det har jag inte, men jag vill se den. Är det säkert att du vill se den då?”
”Det vill jag”, lovade hon.
”Bra. Han log. ”Då går jag och köper biljetter då”
”Nej men du behöver inte betala för mig”, sa hon snabbt.
”Jo det är klart jag ska. Det var ju jag som bjöd dig”.
”Det här är inte 1800-talet”, upplyste hon. ”Jag kan betala själv”.
”Du är envis”, konstaterade han.

Biomörkret låg runt dem som ett skydd. De kunde snegla på varandra i mörkret, och det var de båda tacksamma för. Deras armar snuddade vid varandra på det delade armstödet. Han hade t-shirt och hon ett linne, så det fanns inga lager av tyg mellan deras hud. Ibland, när det blev en spännande scen på bioduken, kunde han känna hur hon fick gåshud. Det var i alla fall så han trodde att det var, men hon visste att det var värmen från hans hud som gjorde att hennes hud knottrade sig. När James Bond lyckades få ännu en Bond-brud att slänga av sig trosorna inbillade sig Sam att det uppstod en spänning mellan honom själv och flickan som satt bredvid honom i mörkret. När slutscenen närmade sig, och Bond och filmens ultimata superskurk slogs i ungefär tio minuter, började Sam få lite panik; de skulle ju fika efteråt. Och fikasessioner bestod ju vanligtvis av samtal. Det var oundvikligt att hon skulle ställa frågor. De vanliga såklart; var han bodde, om han hade familj, vad han sysslade med och vilket hans favoritband var. Av dessa var det bara den sista frågan han kunde svara på och vara ärlig.

”Så… vad tyckte du?” frågade Lotte, medan de gick mitt i myllret av biobesökare som var på väg ut mot parkeringen.
”Den var helt okej, en av de bättre Bond-filmerna. Gillade du den?”
”Jadå… fast jag föredrar Sean Connery som Bond”, tillade hon.
”Jag tycker nog att Pierce Brosnan är bäst”, invände Sam.
”Nej, han är bara näst bäst”, log Lotte. ”Så, var ska vi fika?
De hade stannat till utanför biografens glasdörrar. Nu hade höstmörkret verkligen lagt sig över staden, och med den kom en kyla, allvarlig nog för att förvandla utandningen till moln av rök.
”Du får bestämma”, svarade han och drog igen dragkedjan på sin jacka.
”Det ligger ett ganska mysigt café bara någon gata härifrån. Vi skulle kunna gå dit?”
”Okej”.
De sa inte mycket medan de gick. Kommenterade på något i ett skyltfönster ibland, pratade lite om en grupp tjejer i lägre tonåren som stod och rökte utanför en tobakskiosk, tillsammans med två äldre killar med varsin moped, och pratade lite mer om filmen. Sam sa något om fullmånen men Lotte rättade honom och sa att den inte alls var full, eftersom det saknades en liten bit i högra hörnet. Sedan blev det tyst tills de kom fram till caféet, där Sam höll upp dörren för henne. Några minuter senare satt de vid ett bord i hörnet, hon med en mugg rykande hett the och han med en kopp kaffe, och mellan sig en massiv chokladkaka som de bestämt sig för att dela på. Det var ett sådant där café som strävade efter att vara mysigt och trendigt på samma gång, så mjuka soffor och stilrena bord och stolar delade på golvytan, och orientaliska ljuslyktor stod utplacerade på varje bord. Lotte blåste lite på sitt the, och sneglade på honom.
”Hur gammal är du föresten?” frågade hon.
”Arton”, svarade han och tog en klunk kaffe. ”Jag fyllde före sommaren. Du då?”
Han visste att det var dags nu. Det var nu undanflykterna skulle komma. Bortförklaringarna. Svepskälen. Men han vägrade kalla det lögner. Det var bara nödvändigheter.
”Jag fyllde arton bara för någon månad sedan”, log hon. ”Så jag njuter också av friheten”.
”Friheten av cigaretter och krogbesök, menar du?”
”Precis”. Hon skrattade. ”Föresten, du är inte härifrån va? Du har lite annan dialekt. Det låter som du skulle ha bott nedåt i landet”.
”Jo, det är ju så det är”, svarade han och tog snabbt en klunk av sitt kaffe, för att vinna lite tid att tänka. ”Jag flyttade hit ganska nyligen, jag ska börja plugga till våren, hade jag tänkt”.
”Vadå, du går inte på gymnasiet alltså?”
”Nej, jag började skolan ett år tidigare, så jag har gått ut”.
Ibland skrämde det honom att han var så bra på att hitta på saker. Det hade han aldrig varit förut. Han hade lärt sig det under åren som gått.
”Mäh”, lät hon höra. ”Du är ett sådant där genibarn alltså!”
”Nja”. Han log. ”Vad går du då?”
”Media. Jag går ut i år. Du får komma på min student alltså”, tillade hon och skrattade.
Han visste att det var något han aldrig skulle kunna göra. Om de nu inte sprang ut mitt i natten, och det tvivlade han på att de hade för vana att göra. Men han log bara istället.

De stod vid busshållsplatsen. Lotte hade sagt att det var lugnt att vänta ensam, men hade sagt att det var lika lugnt för honom att vänta med henne.
”Du cyklar alltså inte idag?” flinade han.
”Nej, det vågade jag inte”, replikerade hon.
”Men den funkar fortfarande i alla fall?”
”Jadå. Den skramlar lite i nedförsbackar bara”, tillade hon.
”Men det är ju bra”, sa Sam. ”Då hör ju folk att du kommer i alla fall och kan akta sig, så slipper du köra på någon igen”.
Hon skrattade.
”Ja, så kan man ju också se det”.
Bussen kom körandes och dess upplysta insida lyste upp kvällen lite. Den stannade vid trafiklyset innan busshållsplatsen, fortfarande med motorn igång och väntade på att den röda lampan skulle dö ut och den gröna skulle tändas. Lotte vände sig mot Sam.
”Det var kul att ses igen”, log hon.
”Ja”, svarade han.
Hennes gröna jackas tyg var strävt mot hans haka när de kramades, inte för länge, men ändå inte alls lika tafatt som när de möttes. Att bussen nu hade fått grönt, och åkte mot busshållsplatsen i stressad fart, skyndade på deras hejdå.
”Jag ringer dig”, sa han snabbt.
”Ja, gör det. Du har ju mitt nummer”.
Sam nickade, och tyckte att han kunde känna den lilla papperslappen bränna i fickan, som om den hade fått liv av hennes ord och ville påminna honom om var den fanns.

Sam började gå, ryggen mot bussen som redan var på väg därifrån i rasande hastighet. Långtradare rusade fram på en av de större motorlederna några hundra meter därifrån. Ljudet av deras däck blandades med nattågens buller och blev soundtracket till hans tankar. Han tänkte lite på henne. Sedan kom hungern klättrandes upp från magsäcken, upp genom strupen, använde hans halskotor som klätterstege, för att tillslut vinna kampen om hans tankar.
Lotte satt på bussen, ryggen mot busshållsplatsen där hon lämnat honom. iPodens vita hörlurar var gömda i hennes öron och sångaren sjöng ”This is fact - not fiction, for the first time in years”.

~~~~~~

Han hade ringt henne. Sedan hade han skaffat mobil för att hon skulle kunna ringa honom. Och hon ringde också. Oktober gick, och november tog vid, och de började dominera varandras samtalslistor allt mer. De ringde varandra, ibland för att gnälla över små motgångar, ibland för att bara prata eller upptäcka att de hade gemensam musiksmak och ibland för att höra om den andra hade lust att hitta på något.
Som den där kvällen, i mitten av november. Lotte hade känt att vardagens tristess hade varit extra kvävande och ringt Sam för att försöka jaga undan slentrian, och samtidigt undvika att tänka på det där skolarbetet som pockade på hennes uppmärksamhet från datorns skärm. Det hade slutat med att de åkt buss hela kvällen. Höstregnet hade smattrat oavbrutet mot de stora fönstren och när de fick lov att byta buss sprang de med jackorna över huvudena. De såg stadens neonljus förvridas genom regndropparna som rann som tårar längs glasrutorna, allt medan bussen körde över höstlovstäckta gator och dundrade fram genom höghusområden. Lotte hade tagit fram sin iPod och med bara en hörlur var så hade de lyssnat på City of blinding lights med U2 ett tiotal gånger, innan de började hitta på fantasifulla, och ofta dramatiska liv, till sina medresenärer. En 30-årig kille, klädd i dyr skjorta och italienska skor, och hans yngre, kvinnliga sällskap blev en hallick ute på vift med sin hora. Några svartklädda killar med tjocka luggar och Converse på fötterna, skulle bli ett berömt band och bli sexobjekt för massa lika svartklädda emo-tjejer. En ensam kille med för korta jeans och nördiga glasögon skulle uppfinna en ny sökmotor och bli ännu rikare än killarna som startade Google.
Först framåt småtimmarna, när bussarna gick sällan, bestämde de sig för att åka hem igen. Det var den natten som Lotte hittade nya känslor och började misstänka vad de handlade om. För när hon kom hem, och hade lagt sig och släckt lampan, kunde hon inte låta bli att låtsas att Sam somnade bredvid henne.

~~~~~~

Det kom inte mycket snö den vintern och när det var mindre än en vecka kvar till jul såg man fortfarande det gulnade gräset genom det tunna lagret av smältande snö. Ändå vägrade solen och de plusgrader den skapade att ge sig av. För alla barn som ville åka pulka och för alla dem som ville glassa runt i skidbackarna var detta en katastrof, men Lotte hade inget mot det. Snö var kallt, halt och hade en förmåga att leta sig in i skorna. Sam hade gnällt lite på att det inte var julstämning utan snö, men hon hade sagt att det fanns många ställen på jorden där de aldrig hade snö men hade trevliga jular i alla fall.
Snön var inte deras stora problem. En annan panik hade slagit dem båda och de gick runt, omedvetna om att den andres tankebanor gick i samma spår, och ältade. I vartenda skyltfönster, utsmyckat till max med glitter, grankvistar och fejksnö, fanns annonser och specialerbjudanden som berättade för dem att man skulle köpa julklappar till de man tyckte om. Och där, bland konsumtionshetsen, gömde sig problemet; skulle de köpa julklappar åt varandra? Att köpa eller inte köpa, det är frågan. Vilka köpte man julklappar åt – egentligen? Bästa kompisen i vått och torrt – ja. Klasskompisen som man sitter bredvid på individuella valet för att man inte har någon annan att sitta med – förmodligen inte. Deras förhållande till varandra låg väl någonstans däremellan, lutade förmodligen åt det förstnämnda alternativet. Problemet var dock inte slut när de båda, utan att ha vågat prata med varandra, bestämt sig för att köpa något åt den andra. Nej, nu kvarstod den stora Frågeställningen; vad skulle man köpa? De hade aldrig riktigt lyckats sätta någon etikett på sitt förhållande. Vänner, helt klart, men Lotte var medveten av att hon inte fantiserade om att somna (och vakna) tillsammans med sina andra vänner. Och Sam, ja, han hade väl aldrig egentligen sett henne som en vän. Hon var snarare ett substitut för syret som han inte längre behövde, eller någon form av adrenalin, något som spred sig i hans kropp och fick honom att känna sig vid liv igen. Något att fokusera på för att inte förlora sig själv i meningslöshet. Vad var en lämplig julklapp till någon som hade samma funktion som amfetamin för en?
Det slutade med att han tog den lätta vägen ut och köpte två biljetter till hennes favoritband som skulle spela i deras stad månaden efter, och hon köpte specialutgåvan av hans favorit-tv-serie på DVD-box åt honom. Inget av detta var särskilt personligt förstås, men det röjde å andra sidan inga känslor, lämnade ingen av dem utsatt med sina känslor och tankar som blindskrift utanpå huden.

~~~~~~

Klockans korta visare var fortfarande några siffror ifrån tolvslaget, men himlen var redan full av fyrverkeriers färgglada stjärnor. Förmodligen var det barnfamiljer med barn som var för små för att orka vara uppe till klockan blev tolv. Lotte och Sam stod på balkongen, och innanför dörrarna spelade musiken så högt att betongen under deras fötter skakade lite. Några meter ifrån dem satt en tjej och grät på marken, och en kille försökte hjälplöst att trösta henne. Krogen, en nyårsafton, inget kunde jämföras med det. Sam kollade på Lotte, som i sin tur kollade upp på himlen. Han tyckte att fyrverkerierna återspeglades i hennes pupiller. De hade stått där ett tag nu, utan ord, och bara tittat på natthimlen. Hon lutade dock sig lite mot honom, men han ville inte tolka in allt för mycket i det; det kunde ju trots allt bara bero på antalet drinkar hon svept i sig. Deras armar var täckta av gåshud, för det var kallt ute, men alkoholen i deras kroppar gjorde att de inte alls kände av den. Sam hade hällt i sig öl i hopp om att få modet att prata med henne innan kvällen var slut. Prata på riktigt alltså. Försöka få bort undanflykterna, bortförklaringarna och svepskälen ur deras förhållande och se vad som skulle hända med det då. Frågan var ju den; kunde något som börjat med en lögn överleva en sanning?
”Ska du ha något nyårslöfte?” Lottes röst avbröt hans tankar.
”Jag vet inte om jag tror på sånt”, svarade han. ”Gör du?”
”Nej, men jag tror inte på Gud heller, men ändå skyller jag på honom när något går dåligt”.
”Vadå, vad menar du?”
”Att man inte behöver tro på något för att göra det, tror jag”, fnissade hon. ”Helt ärlig känner jag mig inte sådär supersmart just nu”.
”Jag undrar varför”, flinade han. ”Så, du ska ha ett nyårslöfte alltså?”
”Japp”, svarade hon. ”Jag ska sluta ångra så mycket”.
”Oj, det var seriöst”.
”Jag vet! Jag ska helt enkelt tänka mig för innan jag gör dumma grejer, men samtidigt göra grejer jag vill göra och inte tveka så mycket, och då får jag ju inte lika mycket att ångra!”
”Du inser att det är rätt motsägelsefullt, va?”
Hon bara log och ryckte på axlarna, samtidigt som en något för berusad kille somnade lutad mot ett bord bakom dem. Någon smällde en smällare på gatan nedanför. På dansgolvet började en ny låt spelas. Lotte lyste upp.
”Jag älskar den här låten”, förklarade hon entusiastiskt och skyndade iväg mot ingången.
Han följde efter, lite förbannad på sig själv för att han fegat ur. Öl hade tydligen större inverkan på modet när man hade ett hjärta som fortfarande slog. Nu gällde det att tvinga sig själv. Han hade aldrig varit särskilt bra på att få jobbiga saker gjorda, men han inbillade sig själv att detta mycket väl kunde vara den viktigaste jobbiga grej han någonsin måste få gjort. När hon var på väg ut på dansgolvet fångade han upp hennes arm. Lotte kollade förvånat tillbaka på honom.
”Vi måste prata”, mimade han och hoppades att hon förstod, medan han drog med henne mot toaletterna.
Handikapptoaletten var ledig och han ledde henne in dit. Hon slog sig ned på toalettlocket och såg förundrat på honom. Lampan i taket blinkade lite. Eller så var han bara för full.
”Det är något jag borde berätta för dig”.
”Är du bög?” utbrast hon.
”Va?” Han stirrade på henne. ”Va? Nej… alltså, nej det är jag inte. Vadå, trodde du det?”
”Nej, men du lät så dramatisk bara”. Hon fnissade.
”Lotte, jag försöker för fan vara lite seriös här”.
”Förlåt”, svarade hon, men fnissade ännu mer. ”Förlåt”, fortsatte hon, utan att sluta fnissa, ”du kan säga vad det är. Jag ska lyssna”.
”Det här kommer att låta sjukt. Du kommer tro att jag är dum i huvudet, för jag skulle nog tro att jag var dum i huvudet, vilket jag ibland tror att jag är också…” Han lutade ryggen mot kaklet. ”För det är lite osannolikt. Eller ja, det är konstigt, för man tror ju inte att sånt här kan hända. Eller jag trodde inte det i alla fall. Jävligt schysst av ödets ironi att bevisa att jag hade fel på det här sättet, måste jag säga”.
”Sam, skulle du inte vara seriös? Kom till saken och sluta svamla”. Hon hade slutat fnissa.
”Nu säger jag det då”.
”Ja, gör det”.
”Jag är typ… vampyr”.
Det blev tyst på den något ostädade, vitkaklade toaletten. Tystnaden avbröts när en okänd, kissnödig person bultade på dörren. De ignorerade det.
”Var det därför du inte kunde sova över den där gången när vi hade filmkväll sent? För att du inte ville vara där på morgonen?”
”Ja”, svarade han tyst.
”Och därför du aldrig kunde hitta på något förrän på kvällen?”
”Ja”, svarade han igen.
”Man tycker ju att jag borde ha fattat det, eftersom vi aldrig setts när det varit ljust”, sa hon eftertänksam.
”Vadå, du tror mig alltså”. Han lät chockad.
”Jag älskade Harry Potter när jag var yngre”, berättade hon. ”Och jag tänkte alltid att det inte var helt omöjligt att det skulle finnas övernaturliga grejer som vi inte märkte. Jag tänker väl fortfarande lite så, antar jag”.
”Fy fan vad full du måste vara”, sa han bara.
”Nej”, svarade hon bara och reste sig.
Hon rörde sig inte snabbt, men han hann ändå inte tänka förrän hon stod alldeles framför honom. Hennes pupiller var nära hans och hennes läppar var ännu närmare. Långsamt försvann det sista avståndet mellan deras läppar. När deras läppar sedan skiljdes åt gjorde deras ögon inte det. Inte förrän hon sneglade mot spegeln.
”Jag trodde inte vampyrer hade spegelbild”, anmärkte hon.
”Det har vi inte heller”, tänkte han säga, men kom bara halvvägs.
Han såg sig själv stirra tillbaka på honom. Hans ljusgrå ögon, hans vilda lockar och de rosiga kinderna. Precis som han sett ut för några år sedan, när han senast kunnat se sig själv.
”Har jag verkligen sådär lockigt hår?”
”Ja, det har du verkligen”, log hon. ”Det var det första jag la märkte till när jag såg dig”.

Hon vaknade tidigt morgonen efter, med nervtrådarna fulla av ångest och tvivel. Berusningen hade försvunnit och paniken fick nu fri framfart i hennes blodomlopp. Antingen hade han talat sanning kvällen före, och det var ganska läskigt. Eller så hade han ljugit, och det var minst lika läskigt. Han låg och sov bredvid henne i sängen. Hans mörka ögonfransar vilade mot hans kinder och han såg väldigt fridfull ut, men hon vågade ändå inte röra sig. De låg under samma täcke och delade på värmen från hennes hud, men de var båda fullt påklädda. Sam log i sömnen och hon slogs av hur söt han var igen. Paniken började gå över och hon tänkte att man kunde lära sig leva med det mesta. Försiktigt smög hon ur sängen för att se till att persiennerna var ordentligt stängda, innan hon somnade om igen.

~~~~~~

De trycktes mot varandra i folkmassan, men hon hade inget mot det. Hans kropp, värmen som låg som en tryckande slöja över lokalen och så sångarens brustna röst från scenen blev en märklig kombination som Lotte trots allt gillade. Det var något speciellt med konserter. Det blev som ett nirvana när man inte längre var medveten om att kravallstaketet tryckte hårt mot höften eller att tjejen bredvid borrade ned sina klackar i ens fot. Efteråt var man alltid full med blåmärken och var lite som en ledstel pensionär i några dagar.
Sam la armarna om henne bakifrån och sjöng med i en speciell textrad, med munnen alldeles intill hennes öra och det fick henne att le. Hon log egentligen hela konserten, trots att texterna oftast var fulla av desperation och tragik. När konserten var slut och de steg ut i januarikvällen så log hon fortfarande. Kontrasten mellan värmen i lokalen och snökylan utanför var skön. Hon kände hur hennes hjärta lugnade ned sig och hur musikextasen började rinna av henne. Fötterna började ömma lite och hon önskade att hon tänk på funktion snarare än yta när hon gjort sitt skoval. De högklackade stövlarna var fantastiskt snygga, men inte särskilt fotriktiga och det fick hon betala priset för nu.
”Jag har ont i fötterna”, gnällde hon då de stod vid busshållsplatsen alldeles utanför konsertlokalen.
”Jaha”.
”Men säg att det är synd om mig då”, fortsatte hon i samma gnälliga tonfall.
”Ja, Lotte, det är jättesynd om dig som helt frivilligt satte på dig ett par skor som du vet att du alltid får ont av. Det var väldigt otippat att du skulle få ont i fötterna”, svarade han sarkastiskt.
”Du är elak”, sa hon och putade med underläppen.
”Ja, det är jag”, flinade han.
”Och så är du för lång också”, tillade hon.
”Eller så är du för kort?”
”Ja men i så fall måste jag ju ha de här skorna så att jag inte är för kort längre då”, svarade hon triumferande.
De hade nu fått sällskap vid busshållsplatsen av några av dem som var sist ut från lokalen. En indietjej med svarta stuprörsjeans och vita Converse, kikade på dem, halva hennes ansikte var dolt i den stora, randiga halsduken och pannan gömdes helt av den svarta luggen.
”Sam?” sa hon frågande och tog ett steg närmare dem.
”Hej”, utbrast han till svar. ”Oj, det var länge sen man såg dig sist”.
”Ja, någon månad är det väl”, svarade hon. ”Gud vad kul att se dig! Är det bra eller? Var du också där inne eller? Visst var han underbar?”
”Han var ännu bättre än på skiva och det trodde man ju knappt var möjligt”. Han log och hon log till svar. ”Åh, det här är Lotte föresten ”
”Hej”, hälsade hon. ”Ann”.
”Hejhej!” Lotte log. ”Hur känner ni varandra då?”
”Ja du”, svarade Ann och sneglade på Sam.
”Alltså, Ann är… som jag. Om du fattar vad jag menar”.
”Va?” Det tog ett tag innan hon förstod. ”Jaha! Du menar liksom… okej”.
Lotte tyckte inte om ögonkastet som Ann gav Sam, men försökte ändå övertyga sig själv om att hon överreagerade. Herregud, det var klart att han måste få ha tjejkompisar. Det var bara irriterande att hans tjejkompis måste se ut som den skitsnygga sångerskan i The Concretes. Sam och Ann småpratade lite, skrattade åt gamla minnen och pratade om att de måste ses. Lotte kände att hon verkligen hatade hur länge Ann höll ögonkontakt med Sam och hur hon puttade till honom lite ibland. Lyckan hon kände när bussen kom åkandes var enorm.
”Ska du också med bussen, Ann?” frågade Sam.
”Nej, jag ska ta något att äta innan jag åker hem”. Hon gav honom en snabb kram innan hon skyndade därifrån.
”När hon säger äta, menar hon vad jag tror att hon menar?” frågade Lotte medan de trängde sig på bussen.
”Ja”, svarade han kort och la snabbt beslag på två lediga platser.
”Okej”. Hon satt sig bredvid honom. ”Hur bra kompisar är ni då?” fortsatte hon i ett illa dolt försök att låta oberörd.
”Rätt bra”. Han ryckte på axlarna. ”Som vanliga kompisar bara. Vadårå?”
”Hon verkar gilla dig bara”.
Sam log.
”Är du avundsjuk Lotte?”
”Det är klart jag inte är”, sa hon snabbt.
Men hon var medveten om att det hela jagat bort hennes leende och det var inte bara fötterna som ömmade längre.

~~~~~~

Filmen på tv-skärmen var sedan länge bortglömd. Istället satt de i varsitt hörn i hennes soffa och stirrade irriterat på varandra. Lotte såg argast ut.
”Jag fattar inte hur du kan vara så himla dum i huvudet att du bara skrattar åt mig när jag försöker prata allvar”.
”Ja, Lotte, det är ju svårt att ta dig på allvar när du är helt jävla oförmögen till att vara logisk”.
”Jaha, så jag är bara paranoid då?” fräste hon.
”Precis”.
”Så att Ann ringer och sms:ar dig mer än vad jag gör, det är helt normalt?!”
”Ja det är det, men jag förväntar mig inte att du ska förstå dig på normalt beteende eftersom din naturliga reaktion på allt är att skrika och överreagera”, svarade han.
”Men vad bra”. Hon reste sig och gick mot köket. ”Då går jag någon annanstans och överreagerar lite mer då”, skrek hon.
Han reste sig snabbt och följde efter henne ut i köket, där hon slog igen en öppen skåpslucka på ett ytterst aggressivt sätt. Klockan på väggen visade halv elva, mörkret utanför visade att det var kväll och kalandern bredvid kylskåpet visade att det var 14 februari. Förmodligen var det historiens mest katastrofala Alla hjärtans dag.
”Lotte, jag måste för fan få umgås med andra än dig!”
”Har jag sagt att du inte får det eller?” utbrast hon. ”Jag vill bara att du skulle lyssna på mig och ta mig på allvar när jag säger att Ann har känslor för dig. Men du bara skrattar åt mig och då är det naturligt att bli arg”.
”Du, det är inte naturligt att bli såhär arg”.
”Men förlåt då att jag råkar ha känslor. Förlåt att jag råkar leva. Du kanske borde satsa på Ann, för hon är ju lika död och känslokall som du!”
Det blev tyst, förutom det dämpade ljudet från filmen som fortfarande stod på i vardagsrummet.
”Det är ju dig det är något jävla fel på”, sa Sam tillslut. ”Jag fattar inte ens att det har funkat såhär länge. Att försöka ha ett förhållande med dig är som att ha ett förhållande med en treåring”.
Han sa inget mer utan gick. Hon stod kvar i köket ett tag, kände hur hennes hjärtklaffar skavde mot varandra, inbillade sig att hon kunde höra världen krackelera runt omkring henne och såg hur omgivningens konturer sakta suddas ut. Det var som en jordbävning inuti henne och hennes själ höll på att ödeläggas och lungorna begravdes sakta i rasmassor. Vibrationerna hade skapat en tsunami som vilket ögonblick som helst skulle nå hennes tårkanaler. Hon stängde av teven, sprang upp för trappan till sitt rum för att sedan lyssna på Regina Spektor och gråta tills hon höll på att svimma.
Sam gick snabbt, snön knastrade under hans fötter och han önskade intensivt att kylan skulle döda hans känslor. Men istället frös han bara. Gatorna kändes för korta och de tog slut för snart, han misslyckades gång på gång med att försöka gå ifrån sig själv och vad han kände. Han kunde inte fatta att han för bara några månader saknat att känna, för nu var känna allt han gjorde och det höll på att ha sönder honom. Plötsligt kände han sig mer mänsklig än vad han har gjort på många år.

~~~~~~

Lotte tyckte att dagarna utan Sam släpade sig förbi som i ultrarapid Hon gick till skolan, försökte att vara delaktig i all pluggångest och studenthysteri, skrev arbeten på eftermiddagarna och grät på kvällarna. Ibland gjorde hon patetiska försök på hämnd och flirtade lite, men hon slutade alltid innan det hunnit komma någonstans. Egentligen kände hon sig lite som en statist i sitt eget liv. Det kändes som om omvärldens flinade åt henne i smyg; ”stackars Lotte som trodde att kärlek var på riktigt”. Fast hon inte försökte att tänka på honom, hon kände sig så löjlig då, så smög de där tankarna sig på; vart är han, vad gör han, saknar han mig, vad lyssnar han på för låt just nu? Då och då låtsades hon att han somnade bredvid henne, men hon slutade med det efter att hon märkte att det gjorde alldeles för ont att vakna ensam när man lyckats inbillat sig att man somnade med någon.

Och Sam kände sig ganska meningslös. Allt var som det var innan han träffade henne, vilket då hade verkat ganska okej, men nu var det outhärdligt. Han sov på dagarna och var vaken på nätterna, men det hände att han struntade i att gå ut och sov hela nätterna också. Det var sällan han kände sig hungrig, för det var som om magsäcken var alldeles full av känslor. Sorgligt ofta kastade han en blick mot mobilens display för att se om hon kanske hade skickat ett sms. Någon gång, i ett ögonblick av extraordinär svaghet och självömkan, hade han börjat författa ett gråtmilt meddelande till henne, men alltid ångrat sig innan han hunnit skicka det. Melankolisk musik var allt han lyssnade på och han kände en enorm samhörighet med sångare som sjöng om flickor som lämnat deras liv, även om han var medveten om att det var han som gått iväg från henne. Nu var det som om deras båda stoltheter slogs mot varandra. Ingen ville vara den första som lade sig. Om någon skulle vinna detta skulle det få lov att bli på Knock Out, verkade det som.

~~~~~~

Några dagar in i mars stod hon plötsligt där när han kom ut genom porten. Hon såg nervös ut redan innan hon fick syn på honom. Hennes hår var helt fantastiskt rött mot den vita snön och hennes lovikavantar var nästan lika röda.
”Hej”, andades hon.
”Hej”, svarade han.
”Alltså…” började hon, men lät det bli tyst igen.
Hon stirrade ned på sina skor och bet sig lite i läppen. Snön var bara slask nu och han kunde se hur vätan redan hade tagit sig genom tyget i hennes tygskor. Tillslut såg hon upp på honom och han kunde inte låta bli att le lite uppmuntrande. Han tänkte inte säga något än.
”Jag ville bara säga förlåt för att jag sa så mycket elakt”, mumlade hon. ”Du hade rätt… i att jag överreagerade”.
”Jag kanske inte var sådär jättebra heller”, sa han. ”Det var dumt att skratta när du var seriös”.
”Allt har varit skit de här veckorna”, sa hon plötsligt. ”Jag har bara lyssnat på Regina och gråtit. Så jag har saknat dig, alltså. Typ”.
”Jag har inte bölat, men jag har lyssnat på Love will tear us apart säkert åttio gånger om dagen”, erkände han motvilligt.
”Så vi kanske ska börja ses igen då”, började hon. ”Om inte för att vi tycker så mycket om varandra, så för att vi ska kunna lyssna på lite annan musik igen”.
”Det var den dåligaste undanflykten jag någonsin hört”, skrattade han. ”Men visst, jag börjar tröttna på Joy Division ändå”.
Sam kände som att han kunde andas för första gången på flera år. Det var inte som i en romantisk Hollywood-produktion, det var inga rosor och inga tårar inblandade i deras försoning och inte heller sa de att de älskade varandra. Men det var ändå ganska speciellt, och efter veckor av abstinensbesvär och saknad fanns det inte kraft för några tårfyllda kärleksbetygelser eller löften om att aldrig bråka igen. Det handlade bara om hud mot hud igen och om att få känna välbekanta andetag i hörselgångarna eller en handflata vars kärlekslinje matchade ens egen.

~~~~~~

Våren kom snabbt och förvandlade snötäckt mark till vägdiken täckta med tussilago och gräsmattor fulla av vitsippor. Ut från garagets mörka vrå vällde cyklar och klänningar och solglasögon kämpade sig ut ur garderoberna. Solen vågade dröja sig kvar på himlavalvet längre in på kvällarna och i maj slogs värmerekordet tre gånger om. Sam och Lotte var inte allt förtjusta i de nyanlända soltimmarna, för det blev svårare för dem att kunna umgås, om det inte skedde innanför väl fördragna persienner. Inte för att de hade något mot att vara ensamma egentligen, men ibland kändes det bara som de var fångna, hållna som gisslan av den gassande solen. Lotte försökte få honom att känna sig mindre instängd dock, plockade med sig vitsippor och drog med honom ut på nattliga picknickar vid ån med filtar och vin. Sa att hon ändå inte såg särskilt bra ut i starkt solljus och att det var skönt att slippa bikinipressen. En kväll låg de på hans balkong och kollade på stjärnorna en hel kväll. Eftersom ingen av dem hade särskilt stor koll på stjärnbilder och dylikt hittade de på nya stjärnbilder istället.
”Jag har glömt bort hur solvarm hud känns”, mumlade Sam i hennes öra när de låg tillsammans i hans säng.
Hon vred på sig så att hon kunde se hans ansikte i halvmörkret. Det spelade ingen roll att det var lite mörkt, för hon kunde hans ansiktsdrag utantill vid det här laget. Varenda linje och kontur fanns fastetsad i hennes minne.
”Det är inget särskilt med det”, svarade hon. ”Det känns ungefär som när man har feber bara”.
”Jag minns inte hur det känns att ha feber heller”.
Han blundade nu. Hon visste att hans ögonfransar förmodligen snuddade vid hans kinder.
”Vill du veta hur det känns att ha feber?” viskade hon.
”Ja”, svarade han.
Långsamt lät hon handen glida över hans kind, innan hon lutade sig fram och lät sina läppar snudda vid hans, först lätt och försiktigt men sedan hetsigt. Hennes händer letade sin väg till den mjuka huden innanför hans t-shirt. Hans händer gled ned i bakfickorna på hennes jeans. Plötsligt, utan förvarning, bröt han kyssen och drog sig ifrån henne.
”Är det något fel?” frågade hon förvirrat.
”Jag har stånd”.
”Vadå… gör det ont? Vill du ta av dig jeansen eller?”
”Alltså, Lotte”, började han tveksamt. ”Mitt hjärta slår ju inte så tekniskt sett borde det inte kunna pumpa blod… eh… dit”.
”Åh”. Hon kikade ned. ”Men uppenbarligen är det ju blod där”.
”Jo tack, jag märker det”.
”Det här är ju jättecoolt”, fnissade hon.
”Men hur kan det hända? Det borde inte kunna hända!”
”Sluta ifrågasätt så himla mycket”, tyckte hon. ”Nu är det ju tydligen så att det har hänt och det är väl bra?”
”Men…”
”Sam, allvarligt! Sluta försöka att hitta logiska svar på det ologiska. Allt har inte en anledning eller en mening. Ibland händer saker bara också”. Hon log.
Han hade inget svar, utan bara såg på henne, ett bra tag innan han vågade le han också. Hennes läppar hittade hans igen och den här gången stoppade han henne inte.

~~~~~~

För femte gången på bara en timme fick hon lov att nypa sig i armen för att bli övertygad om att det verkligen hände. Champangen hade gjort sitt och tillsammans med den högtidliga förväntningen som låg över entrén fick det hennes hjärta att slå i överljudshastighet. Den vita klänningen var frasig.
”Är du nervös, Lotte”, viskade hennes kompis i hennes öra.
”Jag håller på att kräkas”, viskade hon tillbaka.
”Det här kommer att gå så bra. Vi är ju bäst”, mumlade hennes andra kompis.
Sekunden efter slogs dörrarna upp framför dem och de sprang ut på stentrappen tillsammans med resten av sin klass. Solen bländade dem nästan.
”FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN, FÖR VI HAR TAGIT STUDENTEN! FY FAN VAD VI ÄR BRA!”
Det ekade över skolgården och den stora folksamlingen nedanför trappan hade kamerorna i högsta hugg. Lotte lät ivrigt blicken flyga över folkmassan, tills hon fått syn på den hon letat efter och störtade ned för trappan. Han vacklade till lite när hon slängde sig i hans famn men snart slog han armarna om henne, drog henne intill sig och viskade grattis i hennes öra.
Hon bara blundade och lyssnade till ljudet av hans hjärtslag.

Loveology, Kissology, Forgivemeology (2007-09-25)

(detta är så kallat fanfiction som innebär att man lånar lite karaktärer och setings från redan gjorda grejer. i detta fall harry potter. slash äre också, så de innehåller bögar. äh, ni vet ju det här, eller hur? så jag säger bara att det här är en harry/draco och att den är typ lätt R. all rights belong to jo rowling whom i loooove)

Du vet att du gör fel, du vet att ni gör fel, du vet att det är felfelfel och att du är den i världen som man egentligen minst skulle förvänta sig göra fel. Det är fel för att ni båda har folk som väntar på er där hemma, väntar på att ni ska komma hem, och kanske väntar era barn också på er, kanske frågar de varför pappa aldrig kommer hem från jobbet. Men så kysser han dig och du undrar hur det kan vara fel när känslan av hans hud mot din får dig att känna som du gör något rätt för första gången på flera år.

När Draco Malfoy och du sprang ihop med varandra på Madame Malkins för första gången för fem månader sedan så fattade du inte varför hans ansikte sedan satt fast på dina hornhinnor i flera veckors tid. Han skulle köpa nya klädnader till sin son, som måste vara fem år vid det här laget, lika gammal som Albus Severus, och du skulle hämta något som Ginny hade beställt några dagar tidigare. Hans hand var sval i din hand när ni, ansträngt, tog i hand, för att byta några snabba artighetsfraser, som knappt var artiga, och sedan snabbt titta åt olika håll. Det var först när du lämnat affären som det slog dig att det var på Madame Malkins som du såg honom för allra första gången i ditt liv, och sedan slog det dig att det var över femton år sedan du träffade honom för första gången.

Det känns alltid som om du ska gå sönder av dåligt samvete när du är på väg till rummet på The Leaky Cauldron, som ni bokar i olika namn varenda gång (du trodde du skulle dö av skratt den gången han bokat er under namnet Riddle), men så snart han öppnar dörren när du knackar (för han är alltid där först) och du ser hans dåligt dolda leende, så slås ditt samvete medvetslöst och glöms bort. När ni gick på Hogwarts hörde du rykten, som färdats från Slytherin-tjejerna via Gryffindor-flickorna för att sedan nå dina öron, om att Draco Malfoys kyssar kunde få en att glömma tid och rum och du inser ganska snart att rykten kan vara sanna ibland. Hans kyssar är aldrig mjuka och ömma, men du gillar det, för att han får dig att känna även i ögonblick då du känner dig helt avtrubbad från omgivningen. Och sen, hans fingrar som glider längs din mage, stannar till lite och cirklar runt ärret som du fick sekunderna innan Fred Weasley låg död på golvet; han blundar och kysser dig och öppnar ögonen för att låta dem stirra rakt in i dina. Han ler, inte ett sådant leende som han alltid log när ni var yngre, han ler med hjärtat också, tror du, för du kan känna det slå snabbt bakom hans revben.

Världen är inte sig lik. Den är absolut inte som då, som förut, som innan, och det vet du, men det finns en sak som inte förändrats och det är Draco Malfoys ögon. De är precis som då, som förut, som innan. När du berättar detta för honom mumlar han tyst att han har sin fars ögon. Du skrattar och säger att du har din mors ögon. Med läpparna mot din hals viskar han att tillsammans blir era ögon Slytherins färger. Du svarar inget alls. Absolut inget. Fortfarande är du osäker på om det var din själ eller någon annans som Sorteringshatten såg när den ville placera dig i Slytherin. Så du säger inget. Draco Malfoy vet inte om vad som varit inuti dig före honom.

Förutom hans far och din mor så har ni aldrig nämnt de döda. Ni låter dem vara döda. Ni låter dem glömmas bort, ni låter allt det ni förlorat och allt det ni saknar försvinna bort ur medvetandet när ni stänger dörren till det lilla rummet på The Leaky Cauldron. Intensivt, och naturligtvis naivt, låtsas ni som att ni är de enda som existerar eller i varje fall är de enda som spelar roll i ögonblicket.

Ibland, när du och Ginny sitter bredvid varandra i soffan efter att barnen gått och lagt sig, funderar du på att berätta för henne. För några sekunder föreställer du dig hur hon skulle kasta en Bat-Bogey Hex mot dig för att sedan storma iväg, ta barnen med sig, och försvinna för alltid. Du kan se rubrikerna i The Daily Prophet framför dig. Rita Skeeter skulle förmodligen dö av chocken av att få skriva något sant om dig för en gångs skull. Du ler lite och tänker att det ska ju komma något positivt ur allt negativt också. Ginny brukar fråga vad du ler åt och du stirrar in i hennes bruna ögon och svarar: "... inget speciellt".

Du kommer aldrig att berätta för Ginny. Draco Malfoy kommer aldrig att berätta för sin fru. Ni kommer aldrig vara en rubrik på framsidan av Daily Prophet. Det enda ni två är, och alltid kommer att vara, är två män som tillsammans i ett ganska skabbigt rum på The Leaky Cauldron i London försöker stänga ute verkligheten och låtsas att allt är som då, som förut, som innan.

Han kallar dig Harry. Du kallar honom Draco. Det är den enda skillnaden ni tillåter er själva att låtsas om.

Sailor Song (2007-08-13)

(slutet på denna är jag lite tvekis till, men allt som allt tycker jag den är okej!)

Jag gillar att titta på dig. För att var helt ärligt; det är nästan det enda jag gör. De andra tycker att jag borde sluta drömma mig kvar hos dig och börja leva... eller ja, börja vara död på riktigt. Tydligen har de karaoke-kvällar på fredagar och ibland gör man utflykter till Universums mitt. Men jag gillar att titta på dig. Först trodde jag att det skulle vara en stor förändring att hela tiden se dig ovanifrån, men jag har alltid varit ett par decimeter längre än dig, så skillnad var inte enorm. Du är lika vacker ovanifrån som du brukade vara när du var nyvaken, och log mot mig genom sömndimman så snart du slagit upp ögonen. Jag minns att du brukade gnälla över att jag alltid studerade dig så noga sådär på morgonen, du brukade mumla något om att du var osminkad, blek och ibland fanns det spår av mascara på dina kinder.

Du vet inte att jag kollar på dig, du känner det inte och du misstänker det nog inte ens, för du har aldrig trott på ett liv efter döden. Jag visste aldrig riktigt vad jag trodde, men du var så säker på att själens existens var beroende av kroppen och jag önskar att jag kunde få berätta för dig att du hade fel. Du får det mest underbara, sura ansiktsuttryck när du har fel. Om kvällarna är ditt ansikte nästan alltid upplyst av dataskärmens spöklika sken och dina fingrar flyger över tangenterna. Du skriver på något och det verkar inte ha något slut, för du fortsätter kväll efter kväll, alltid långt in på nätterna. Ibland raderar du allt det du skrivit och börjar om, för att sedan radera allt om och om igen tills natten är slut och solen börjar gå upp utanför fönstret. Då suckar du och stänger av datorn och går och lägger dig i sängen där vi brukade sova tillsammans. Du ser så fruktansvärt liten och ensam ut i sängen och jag önskar att jag kunde få sova bredvid dig igen. En kväll, när du varit ute på krogen och blivit bjuden på många drinkar så tog du med dig någon hem, hem till vår lägenhet och du lät honom vara i vår säng och du lät honom kyssa dig och du lät honom ta på dig på samma sätt som jag har tagit på dig. Då kunde jag inte titta längre. På morgonen var han borta och jag hoppades så att du ångrat dig och skickat hem honom. Du grät hela morgonen och sedan skrev du hela natten.

Egentligen bekymrar det mig, det jag ser, det faktum att du inte tycks leva mer än jag gör, att du bara går utanför dörren någon gång i veckan när du verkligen måste (eller när de kompisar som vågat stanna släpar med dig) och att du aldrig svarar när det ringer, bara om det är din mamma och hon redan har ringt tio gånger den dagen. Och du säger alltid samma sak, det låter ihåligt och det hör din mamma också; du säger "jag är okej. jag ska bara skriva lite till. jag är snart klar och då ska komma och hälsa på er". Sedan lägger du vanligtvis på luren efter att ha andats ett tyst "jag älskar dig också" och sätter dig framför datorn igen, och skriver och skriver och skriver tills du går och lägger dig och somnar efter att ha stirrat i taket i några timmar. Det bekymrar mig, jag erkände ju det tidigare, det är klart att det gör det, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna någon slags morbid tillfredställelse; jag har lämnat spår i dig. Du är som en repad cd-skiva nu och det är jag som har gjort dig alldeles hackig, du minns mig lika mycket som jag minns dig. Och det får mig att känna mig levande.

Vissa nätter, när du efter timmar av takstirrande somnar, försöker jag se vad det är du skriver på men jag kan inte sätta på din dator. Det är inte det att jag är oteknisk, jag vet hur man hanterar en bärbar dator (det var ju du som bad mig om hjälp den där gången som hårddisken bara "självdog" mitt i ditt viktiga examensarbete) men min hand tycks bara studsa bort från knappen när jag försöker. Precis likadant som när jag försöker smeka längs din arm; din hud blir som gummi och när jag placerar mina läppar mot din nacke så stannar de bara där i några få patetiska ögonblick av en hundradels sekund. Du känner det inte. Det går för snabbt för att du ska uppfatta det. Jag hinner knappt känna smaken av din hud (socker och kanel. och kanske honung?).

Att se dig och inte kunna prata med dig är konstigt. Det är klart att det gör ont, men det är mest konstigt. Jag hör dig i alla fall. När du gråter. När du pratar med katten, som verkar fatta att du är ledsen, för den är snällare än den någonsin varit innan. I och för sig var den aldrig särskilt förtjust i mig, så jag antar att den kanske har haft sina stunder av älskvärdhet i hemlighet när den varit ensam med dig. Men det känns konstigt att jag inte kan prata med dig. Berätta att jag inte alls var särskilt full den där natten, som alla tror, berätta att jag inte alls var vårdslös och dum i huvudet, som du skrek åt ingen särskild en natt för några veckor sedan. Min kompis, du vet han som du alltid kallar korkad och ignorant, men som jag vet att du gillar i smyg, hade slagit vad om att jag aldrig skulle klara att simma över floden. Vi var inte ens fulla, men visst hade vi druckit några öl. Men vi hade framför allt sett Dagbok från en motorcykel, du vet den om Che Guevaras ungdomsår, jag vet att du vet vilken jag menar (för jag vet att du tycker Gael García Bernal är snygg i den). Och du vet den scenen när han simmar över floden mitt i natten, jag antar att vi var lite inspirerade av den. Därav vadet. I en stund av självgodhet (och du vet att jag har... hade, sådana ibland) så tyckte jag att om Che med sin extrema astma klarade det så skulle jag också klara det. Vattnet var överraskande kallt, och jag hade tagit av mig allt utom mina boxers och mina Converse. Jag simmade och min kompis hejade från stranden. Jag skrattade. När jag var ungefär halvvägs så märkte jag att vattnet hade börjat bli vildare; mer strömt, men jag simmade vidare, för det är ju knappast några Golfströmmar i Thames, tänkte jag, och sen gick allt så snabbt att jag inte ens kan återberätta det. Jag var under vattenytan länge i alla fall. Vatten i lungorna. Det finns inget syre i vatten och människor är beroende av att syre för att andas. Jag tror att jag tänkte på dig, men jag minns inte, jag kanske bara tänkte "jag vill inte dö" om och om igen. Men jag minns inte. Och sedan dess har jag tittat på dig. Och önskat att du visste att jag kanske tänkte på dig.

Den här natten är du ledsen. Jag vet det. Du sitter framför dator som vanligt, och du skriver och skriver och skriver på det där som inte tycks ha någon slut. Och du lyssnar på den där låten som jag vet att du alltid lyssnar på när du är ledsen, fast den bara gör dig mer ledsen. För den påminner dig om mig. Dina fingrar är vana vid tangenterna, du behöver inte ens kika ned när du skriver, din blick är fäst vid skärmen. Min blick är fäst vid dig. Förut kunde du alltid känna när jag tittade på dig, det var det som väckte dig på morgonen, men nu vet du inte att allt jag gör är att titta på dig. Jag tror hela tiden att du ska börja gråta, för dina ögon har det där uttrycket som de får alldeles innan du gör det; hela världen kan spegla sig i dina blanka pupiller. Men du gråter inte. Det gör du aldrig när du skriver. Det är sent nu men du fortsätter att skriva och jag vet att du nog kommer att göra det tills det blir morgon. När jag tänker den här tanken hör jag hur du tar ett djupt andetag och du tittar upp, precis mot den plats där jag för tillfället sitter, och du vet inte om det förstås, men det känns som om du ser mig rakt i ögonen och jag ler. Snabbt tittar du tillbaka på skärmen, och sträcker ut armen för att styra pilen upp mot skärmens högra hörn och sekunderna efter sätter skrivaren igång. Den spottar ut papper efter papper och jag känner hur jag nästan går sönder av att veta att jag snart, snart, bara jag kommer lite närmare, kan se vad det är du har skrivit på under vad som verkar vara för evigt. Pappersarken är fulla, du har använt Arial, storlek 10 och allt som kommer ut ur skrivaren ser precis likadant ut. Samma på varenda papper. Tillslut tystnar skrivaren och du reser dig, struntar i att stänga av datorn och tar pappersbunten från utskriftsfacket och börjar bläddra genom dem, för att läsa mitt namn, skrivet med Arial, storlek 10, om och om och om igen.

Ne Me Quitte Pas (2007-05-16)

(det här är min favorit av alla mina noveller, tror jag. är mycket nöjd. eller så nöjd som jag kan bli, i alla fall)

Första mötet är som en parodi på en kliché. Han fångar din blick över högar av böcker i det stora biblioteket och du blir lite rädd, för den är så mörkt grå och det känns som om din egen iris ramlar sönder av dess kraft. Men du ler. Dina skosulor låter mot stengolvet när du går förbi hans bord för att ställa tillbaka en bok i hyllan bakom honom. Egentligen ska boken inte stå där men du vill komma lite närmare. Kanske vill du se om du kan känna hur han luktar eller kolla vad han har för skor. Det är trots allt viktigt. När du närmar dig honom håller han blicken stadigt fäst i sin bok men du vet att han vänder sig om när du gått förbi för du tycker dig kunna känna att hans blick lämnar blåmärken på din rygg. Du försöker ställa upp boken på en allt för hög hylla och den faller till marken, smällen som uppstår när de inbundna sidorna möter stengolvet liknar åska i det tysta biblioteket. Naturligtvis rodnar du och böjer dig ned efter boken och när du sedan rätar på ryggen står han där bredvid dig. Tyst tar han boken ur dina händer, snuddar lätt vid dina knogar med sina fingertoppar, och ställer upp boken på hyllan du inte nådde upp till.

Det regnar alldeles för mycket och asfalten blir mörkare på bara några sekunder. Ni springer tillsammans, han försöker hålla sin rock ovanför era båda huvuden men du känner ändå hur regndropparna rinner ned för ryggraden. Paris är grått nu, färgat av den regnsjuka himlen. Ni kan tydligt skilja turisterna från de vana parisarna. Parisarna går snabbt genom vattenpölarna som precis bildats, med paraplyn över huvudena, medan turisterna springer i panik från regnet, alldeles för vilseledda av myten om det soliga Paris för att ta med sig paraplyn. Ni har inte heller paraply, trots att ni båda två bott i Paris hela livet, men ni är bara optimister. Han drar in dig i porten till ett hus och låter dig stå längst in. Han ställer sig med ryggen utåt och låter regndropparna träffa hans rygg. Du förblir torr. Det är nu vi kommer till första kyssen. Först känner du hans hand glida runt din midja och tillslut vilar den alldeles vid ditt ryggslut. Hans läppar är inte lika trevande som hans hand, de är beslutsamma och han smakar fortfarande av kaffet ni drack på fiket med utsikt över Seine. Du låter din tunga bekanta sig med hans. De blir genast goda vänner. Dina händer är ganska kalla nu så de trivs utmärkt i värmen under hans tröja och även om han ryser till lite när de nuddar vid hans mage så vet du att han inte har något mot det. Nu känner du hur nervtrådarna i din kropp blir som tokiga. Du tänker att det inte är så långt till din lägenhet härifrån och om ni springer riktigt snabbt så borde ni inte bli alltför blöta.

Ni har inte tänt några lampor och det svaga eftermiddagsljuset som söker sig genom fönstret lyser knappt upp rummet. Hans fingrar sveper över din rygg. Fingertopparna studsar mot dina skuldror. Han spelar Comptine D'un Autre Ete på din nakna rygg. Lakanen ligger i oordning omkring er. Ni är båda nakna, inte bara utan kläder, ni är utan skådespel och illusioner också. Du har sett honom och han har sett dig. Han kan spela dig lika skickligt som han spelar sitt piano nu. Det tog inte lång tid för hans tunga att hitta den där lilla centimetern hud en bit nedanför ditt nyckelben där minsta beröring gör dig svimfärdig. Du hittade tids nog hans brännpunkter också. Men han spelar dig bättre än vad du spelar honom.

Snart är det inte bara hans tandborste som bor i din lägenhet. Han flyttar alla sina grejer hem till dig. Du gör plats för honom i garderoben. Sedan dricker ni vin och bäddar sängen med hans lakan. De är mycket mjukare än dina. De känns extra mjuka mot din nakna kropp innan ni somnar den kvällen. Fast hans hud är mjukare. Han väcker dig varje morgon genom att trycka sig mot dig. Då ler du sömndrucket, sömngrus i ögonen och håret format efter kudden. På helgerna åker ni ibland ut till Bois de Boulogne och har picknick. Ibland åker ni upp till Montmartre, stadsdelen som han lämnade för din skull och du misstänker att han längtar tillbaka, men hans lägenhet var för liten för er båda. Han är uppväxt i Montmartre medan du bott i Saint-Germain-des-Prés i hela ditt liv. För din skull har han flyttat till andra sidan Seine. På lördagseftermiddagar går ni ibland runt i Montmartre och han visar dig historiska platser. I hans historia vill säga. Du får reda på var han fick sin första kyss och han visar dig var han en gång ramlade och bröt högra armen. Han är alltid som vackrast de där lördagseftermiddagarna i Montmartre. Du hittar inte alls där, för din mamma ville inte att du skulle åka dit själv när du var yngre (och när du såg Pigalle förstod du varför) och helt omedvetet har du lytt henne tills det att du har fyllt 20 år. Du har bara varit där ett fåtal gånger. Men han hittar bra. Ändå vilseledde han några turister som frågade efter Le deux Moulins. Ni skrattade hela vägen hem åt hur förvånade de skulle bli när de kom till ett helt vanligt grönsaksstånd. Han får dig att skratta ofta. När du är sur på honom kittlar han dig. Du blir ännu surare förstås. Ibland lämnar han smöret framme utan lock. Glömmer att köpa soltorkade tomater. Men du lyckas ändå bara vara arg på honom i några sekunder. För sedan måste du ta i honom igen. Du tror att du älskar honom nu.

Vardagen tillsammans med honom är underbar. Du njuter av att han har blivit vardag. När du vaknar på morgonen är han det första du ser, om han inte har smugit upp för att köpa färskt bröd till frukosten. Då är det bara hans värme som finns kvar i sängen. Lämna mig inte, tänker du och försöker att omfamna hans värme. Snart hör du dörren öppnas och när han sparkar av sig skorna är du redan ute i hallen. Han tappar baguetterna när du störtar mot honom och omfamnar honom intensivt. Ni bryr er inte om att ta er tillbaka till sängen, utan börjar skala av varandra kläderna i hallen.

Nu kan du inte längre tänka dig att du har haft ett förflutet där han inte existerade och du kan inte heller tänka dig en framtid utan hans existens. Han säger att han älskar dig och du tvivlar inte längre på att du älskar honom. Förut var du rädd för att de himlastormande känslorna mellan er skulle dö ut med tiden, men det är du inte längre. Du ser fortfarande supernovor när han kysser dig. Ni har bott tillsammans länge nu och kan varandra utan och innan och han har lärt dig att hitta i Montmartre. Kanske flyttar ni dit nästa år. Egentligen hör ni nog bäst hemma i Marais. Men du skulle kunna bo var som helst, bara det är med honom; förutom i Passy. Du tycker att folket där är alldeles för snobbiga. Dessutom skulle ni aldrig ha råd att bo där.

Ni vill gifta er och skaffa barn, men staten säger nej. Det är ett förbund mellan en man och en kvinna. Inte mellan två män. Och självklart kan ni inte skaffa barn. Ingen av er har en livmoder. Dessutom, barnet skulle ju bli mobbat i skolan. Ni läser en insändare i tidningen, en medelålders kvinna kallar er abnorma sodomiter. Du ser honom riktigt arg för första gången då han skrynklar ihop exemplaret av Le Figaro och slänger ut den genom det öppna fönstret, som han sedan slår igen så att rutorna skakar. Han skakar också. Av ilska. Du skakar för att du gråter. Av ilska. Ni leker med tanken att åka till Amsterdam och gifta er men ni vet att det inte kommer att bli allvar. Ni vill gifta er i Paris. Folk över hela världen vallfärdar till Paris, romantikens stad, för att gifta sig. Ni bor i Paris och får inte gifta er. Ni får inte gifta er i er egen stad.

Men ni fortsätter er vardag. Ni åker ut till Bois de Boulogne ibland och vandrar över kullerstenarna i Montmartre på lördagar. Ni dricker vin och låter er nakna hud leka ihop på mjuka lakan. Han spelar Comptine D'un Autre Ete för dig och trots att den går i E-moll blir du inte nedstämd. Ibland försöker du distrahera honom med kyssar men hans fingrar träffar ändå alltid rätt tangenter. Hans fingrar är som tornados över pianot. Hans fingrar är som tornados över din kropp också. Du älskar att se hans ögonfransar vila mot kindbenen när han sover och ibland väcker du honom om natten med trevande händer. Ni fortsätter er vardag och ibland går ni ut i regnet utan paraplyn bara för att få bli nostalgiska. Du älskar Paris när det regnar men du älskar honom mer.

Det är mitt i natten. Regnet faller utanför ert sovrumsfönster och regndroppar ritar mönster på glasrutan. Hans händer sveper över din rygg. De spelar Comptine D'un Autre Ete. Trots att det är helt tyst i rummet kan du höra melodin i ditt huvud. Och trots att låten fortfarande går i lika ihärdigt E-moll så gör det dig lycklig. Hans spelar dig fortfarande. Mycket bättre än du spelar honom.

Knock Out (2006-06-20)

(den här vet jag inte hur den kom till. vet bara att jag såg en dokumentär om nån boxare och plötsligt flög den ut ur fingertopparna)

Hans ansiktsdrag var knivskarpa även i mörkret. I alla fall för henne, vilket egentligen inte sade särskilt mycket, eftersom hon vid det här laget kunde dem utantill. Det hade aldrig tagit henne lång tid att memorera vackra saker. Han hade en ganska rak näsa, den hade kunnat se värre ut, och hans kindben var tydliga under den marmorliknande huden. Försiktigt rörde hon på sig. Hon måste byta ställning för att inte få det gulaktiga ljuset från staden utanför i ögonen. Det lyckades leta sig in genom gliporna i persiennen och målade mönster på sängens vita lakan. Hotellakan. Det kändes som om de alltid sov på hotellakan. Det kändes som om de alltid älskade på hotellakan. Men det hade inte varit tal om att älska den kvällen, absolut inte. Han rörde på sig. Egentligen hatade hon ordet älska, det lät så dumt, så klyshé och dessutom tyckte hon att det uttalade sådana förväntningar, att det skulle vara något större än själva sexet som ägde rum. Hon låg tyst och betraktade hur täcket hade glidit av hans bara överkropp. Hon fick lov att hindra sig själv från att röra vid färgskiftningarna på hans hud. Nu kunde hon inte längre låta bli; hennes blick hittade upp till hans ansikte igen. Ögonlocken gömde hans mörka ögon. Han blåtira stirrade ihärdigt tillbaka på henne, fanns där, fast besluten om att fortsätta att påminna henne om vad som hänt den kvällen. Hon blundade. Fortsatte att blunda. Helst av allt ville hon skrika åt honom att sluta. Hon ville väcka honom, skaka honom, tvinga honom att se hennes verklighet. Fast hon inte ville så öppnade hon sina ögon. Verkligheten var kvar. På hans ena kind vilade ögonfransarna lätt, på den andra gick de knappt att utskilja mot blånaden. Hans andetag virvlade runt i hennes hörselgångar då hon återigen slöt ögonen för att slippa se hur han förstört sig själv. Hon kallade det idioti och farligt, det hade hon alltid gjort och hur han än försökte tycktes han aldrig kunna få henne att ändra åsikt. I hans ögon var det bara en utmaning, något man gjorde för att man var bra på det och, som han uttryckte det när de bråkade om det, det var faktiskt det som betalade hennes Chanelväskor och hennes Manolo Blahnikskor. Hon brukade svara att hon gärna skulle börja handla alla sina saker på Target om det var det som krävdes, men vid det laget så lyssnade han sällan på henne längre. Hennes tankar avbröts bryskt av att han började skaka, han krampade, men hon fick inte panik längre, mötte bara hans blick när han vaknade. Hela hans kropp skälvde och han satte sig upp i sängen, ansiktet gömt i sina händer.
"Älskling", viskade hon, och lade en hand på hans axel, "det går över snart, du vet det".
"Jag vet", mumlade han skrovligt.
Hon kunde inte slita blicken från hans muskulösa kropp, som var fast i krampryckningar. Läkarna sa att det var en biverkning, att de ofta såg det hända, men inte ens det faktumet avskräckte honom från att fortsätta. Hans mörka hår hjälpte händerna att gömma hans ansikte för henne. Hennes hand gled över hans rygg.
"Jag vet vad du tänker", sa han när kramperna lugnat ned sig litet.
"Jasså?", svarade hon. "Men uppenbarligen så bryr du dig inte".
Han svarade inte, för han visste, lika väl som henne, att inget av det de kunde säga löste något. Hennes suck bröt tystnaden, och hennes hand letade sig upp till hans nacke och hon kände hur något rann ned för hans hals. Först trodde hon att han grät. Sedan, när hon kände hur klibbigt det var och hur mycket som rann, förstod hon att inte var tårar.
"Herregud", utbrast hon. "Du blöder ju ur öronen".
"Jag vet", svarade han igen. "Jag ville inte oroa dig".
"Din jävla idiot", sa hon men lyckades inte få till ett tonfall som gjorde orden hårda.
Hon lämnade sängen snabbt och började rota i sin sminkväska efter bomullstussar som hon sedan tvingade in i hans hörselgångar. De var tysta. Lakanen prasslade lite när hon sjönk ned på knä bredvid honom. Hon ville föreslå att de skulle ringa hans läkare men hon visste att han skulle vägra. Säga att det var onödigt. Att det inte fanns någonting att göra åt det. Att det var priset han fick betala för sin passion. Enligt henne var det ingen passion. Musik var en passion, konst och matlagning likaså. Vad hon visste så innehöll inget av dem medvetslöshet, blåtiror, spruckna läppar och brutna näsben, och inte heller regelbundna läkarbesök. Hon tänkte inte ringa läkaren, mest med tanke på vad som skulle vara på löpsedlarna morgonen därpå om pressen fick reda på att läkare hade fått lov att skynda till deras hotell mitt i natten, bara några timmar efter matchen. Men hon ville verkligen.
"Är det värt det?" undrade hon. "Är din passion värd det här?"
"Jag älskar boxning", sa han, som vanligt.
"Mer än du älskar att leva ett friskt och värdigt jävla liv?" fräste hon. "Och säg inte att det inte är någon fara, för jag är ganska säker på att Muhammed Ali sa samma sak till sin fru".
Han ryckte på axlarna.
"Jag slutar i tid".
"Du blöder ur öronen för i helvete".
"Men det är nog bara en engångsföreteelse", hävdade han, "och älskling, det är inte så konstigt. Du var där, du såg matchen, jag blev fullkomligt krossad", tillade han bittert.
"Jag blir 'fullkomligt krossad' av att se dig såhär".
Han såg äntligen på henne. De förstod varandra båda två, hon kunde någonstans förstå att han älskade det han gjorde, och han kunde förstå hur mycket skada hon tog av att vara där med honom om nätterna när hans svagheter letade sig fram. Men det är skillnad mellan att förstå och göra något åt det.
"Du borde sova", sa han mjukt. "Vi måste vara på flygplatsen tidigt imorgon, och vet vi båda hur du blir om du inte får nog med sömn. Du blir nästan skrämmande".
Han log litet och hon kunde inte låta bli att göra det samma. Efter en snabb kyss lade hon sig ned i sängen och slöt ögonen, och han gjorde det samma, men öppnade snart ögonen igen.
Hennes ansiktsdrag var knivskarpa även i mörkret. I alla fall för honom, vilket egentligen inte sade särskilt mycket, eftersom han vid det här laget kunde dem utantill. Det hade aldrig tagit honom lång tid att memorera vackra saker.

tekoppar, bergodalbana och en virvelvind (2006-02-06)

(once again inte riktigt en novell. men en dialog)

"Men vi kommer ju att hålla kontakten".
"Nej".
"Klart vi kommer. Jag säger det inte bara för att vara snäll. Jag säger aldrig saker till dig bara för att vara snäll."
"Du tror säkert att vi kommer att hålla kontakten. Folk tror alltid det. Men de gör det aldrig. En gång när jag var sex eller något, så var vi på Furevik och det regnade jättemycket. Så alla bara satt inne i spelhallen hela tiden, utom jag och en tjej som hette Emelie, för vi åkte tekopparna hela tiden, om och om igen. Tillslut fick jag hennes telefonnummer, och jag kom ihåg det i flera år efteråt, men jag ringde aldrig".
"Men vi har ju inte precis bara åkt tekopparna tillsammans".
"Nej, det har mer varit en känslomässig bergodalbana".
"Sant".
"Utan säkerhetsbälte".
"Du borde ju ha insett när turen var slut och att du borde kliva ur vagnen".
"Nej. För jag hade köpt åkband".
"När man var liten hade man dem alltid tills de trillade av".
"Jag vet".

Det här är inte en novell om villkorslös kärlek (2005-09-16)

(den här är publicerad i förkortad form i Färdlektyr 2006. en av de grejer jag är mest nöjd med)

Jag har riktigt aldrig förstått mig på det där med 'villkorslös kärlek'. Kanske beror det på att jag är en nästan obotlig egoist som aldrig skulle göra något om jag själv inte vann något det på (eller okej, jag skulle i varje fall inte välja tio människor framför mig själv, möjligen hundra - kanske). Eller så var det för att jag aldrig träffat Elliot.

Den där söndagsmorgonen i april ville jag verkligen inte träffa någon som Elliot. I stan, alldeles mittemot Systemet där A-lagarna samsas med tonårsbrudarna som jagar utköpare och fyllor, ligger ett gråvittaktigt hus. Det har typ alltid funnits där, även om det för några år sedan, när jag var elva och ett halvt, inhyste Doris Solarium och Pedikyr. Färgen på Doris gamla ställe flagnade nu, men innanför träpanelen och isoleringen hade de fejkade UV-strålarna och fotsaltet byts ut mot väggspeglar och trikåer. Madame Mogrens Balettskola stod det med snirkliga rokokobokstäver på den mossgröna plexiglasskylten. Madame Mogren var egentligen en 43-årig misslyckad balettdansös som flyttat hem efter ett par år på Balettakademin i Stockholm, ett faktum som Madame Mogren själv frenetiskt ignorerade. Madame Mogren hette egentligen Berit.

Trottoaren nedanför den spruckna stentrappan var inte speciellt sandad. Jag skulle nog ha blivit mer förvånad om man inte hade fått lov att anstränga sig för att stå på benen. Jag var någon helt annanstans i tankarna, förmodligen femtio mil bort i Stockholm där de där zebrarandiga Conversen som mitt hjärta längtade efter fanns. Jag hade musik i hörlurarna för att skydda mitt ömtåliga sinne mot småstaden omkring mig. John Lennon och gänget informerade mig just om att allt jag behövde var kärlek. Pfft, tänkte jag. Allt jag behövde var en kopp pulverkaffe och en nästan nybakad kanelbulle på Café Sockertoppen. Cafét låg bara tjugotre meter, fem centimeter och nio millimeter bort och resten av vägen var Isgata. Bokstavligt talat.
Det är en konst att balansera på räfflade gummisulor och jag vill inte skryta eller något, men jag är något av en Leonardo da Vinci när det gäller den ädla konsten Balans På Räfflade Sulor. Men någon störde ett geni i arbete.
En närmast utmärglad pojke (jag fick senare veta att det kallades Att Lida För Konsten) kom snurrandes ned för granittrappan och törnade rakt in i mig. I en klump av ben, halsdukar och benvärmare(!) kanade vi ner för Isgatans hala isgata. Vi bromsades in av en rostig lyktstolpe utan för Gröna Konsum.
Killen kollade surt på mig. Jag hade sabbat hans piruetter.
"Förlåt", sa jag medan jag försökte komma på om den röda halsduken var hans eller min. Jag visste inte riktigt varför jag sa förlåt då. Men det bara kändes som om jag förstört något som varit skadligt att förstöra. Trots att det var han som hade piruettat in i mig. Hans högra fot hade fastnat i axelbandet till min väska. Min mp3 hade blivit mos under oss båda. Han hade blivit mos under mig.
Jag tror att det var ungefär när jag insåg att jag inte hade haft någon halsduk på mig och att den röda borde vara hans i så fall som han insåg att han borde ha råd att ge mig ett leende.
"Förlåt själv". Han hade smilgropar djupa nog att begå folkmord för.
Jag log tillbaka. Jag var ganska dålig på att le obehindrat mot någon som nyss fått mig att kana rakt in i en lyktstolpe gjord av metall, men jag gjorde så gott jag kunde.Jag reste mig upp. Och sedan ramlade jag omkull igen.
"Ojdå!" utbrast jag dumt.
"Ojdå", utbrast han dummare.
Då insåg han att jag nog hade stukat/brutit/vrickat mitt ben. Jag insåg att han nog hade rätt. Vi insåg faktum tillsammans. Tillsammans. Det blev ett vanligt ord för mig och Elliot, men det kommer vi till Senare.
"Kan du gå?" frågade han.
"Vadå, just nu eller rent allmänt?" svarade jag med en fråga.
Han brydde sig inte ens om att svara, och drog upp mig från marken istället. Hur den beniga pojken orkade det har vi tvistat om länge. På kärleksvingar flög jag över muren. Vad kärlek kan, vågar kärlek gärna. Till och med jag som skolkat halva Svenska B visste att det var Shakespeare och att det var en kärleksförklaring. Men det var inte fören veckor senare. Ni ser, jag rusar fram i berättelsen och kan inte låta saker vänta på sin tur. Det kanske är för att tankarna tjatar på att bli nedskrivna och tränger sig före varandra i kön. Varken jag eller mina tankar har mycket till tålamod. Det kanske var därför det gick som det gick.
"Kan du stå på foten?" undrade han.
"Nej", sa jag. "Det gör ont då", förklarade jag vidare i fall att Intresseklubben hade velat ta anteckningar.
"Kom", mumlade han och lade armen runt axlarna på mig och började stödja mig upp för Isgatan igen.

Han luktade tvål och schampo. Hygienprodukter som få kan göra romantiska.
Jag önskar att jag kunde berätta om fågelsång och solsken. Allt jag hörde var en alkis som bråkade med en annan alkis om vem som hade ställt den sista ölen under en gran i Granparken så att en hund utan ägare hade kissat i den.
Snön hade kvävt solen och utan sol, inget solsken. Solklart ju. Han släpade med mig upp för den spruckna trappan nedanför balettskoleskylten. Jag förlorade mig själv i fantasier om romantiska filmer där hjälten bar den skadade vackra mön över tröskeln. Men bara för någon sekund. Sedan insåg jag att min tappra, utmärglade hjälte snarare mödosamt släpade en koloss över tröskeln. Jag var ingen grekisk gudinna precis.

Dörren slog igen bakom oss med ett klick. Två klick till och lamporna i den spegelkantade salen tändes. Det var tomt och tyst som i Graven. Madame Berit Mogren var tydligen inte inne för tillfället. Skönt tyckte jag. Jag hatade att en 43-årig tant hade både snyggare kropp och mer grace än jag.
"Hur är det med foten?" ville han veta.
Jag upplyste honom om att det dunkade och bultade men att det nog inte var något brutet, för då hade jag nog svimmat på grund av min onormalt låga smärtgräns. Han nickade förstående. Sedan tog han av sig jackan.
Det var då jag insåg att han var en kille som dansade balett. Herre min Gud där någonstans uppe i himlen som jag inte ens tror på, tänkte jag. Han hade trikåer och svarta benvärmare.
"Det här heter plié", ropade han från andra sidan salen.
Han spretade ut med sina fyrtiotreor, böjde på knäna och kramade luften med sina smala armar. För någon som var insatt i balett var det säkert jättevackert. Jag tyckte bara att det såg simpelt ut.
"Vad heter du?" frågade jag och haltade klumpigt ut mot mitten.
"Elliot", svarade han.
"Som Billy Elliot", konstaterade jag intelligent.
"Japp", instämde han. "Fast den hade inte kommit ut när jag föddes".
"Hur gammal är du?"
"Tjugo".
Lite snabb huvudräkning berättade för mig att han var två år äldre än mig. Det syntes inte.
"Vad heter du då?"
Jag hatade mitt namn.
"Cis", svarade jag snabbt.
"Det kan man väl inte heta!"
"Joo", tyckte jag att man visst kunde.
"Vad heter du egentligen?" krävde han att få veta.
Jag erkände en av mina djupaste hemligheter för honom.
"Sissela".
"Det fanns det en känd balettdansös som hette", påstod han.
"Du ljuger!"
"Ja".
"Tycker du att Sissela är fult?" frågade jag.
"Nej", svarade han. Jag trodde inte att han ljög. Men om han gjorde det så gjorde det nog egentligen ingenting. Han förklädde sina lögner vackert, och för mig var det allt som krävdes. Elliot var inte sinnesbilden av en machomacho man med sina trikåer och benvärmare, men det gjorde nog inte något just nu. Han ljög så vackert. Han kunde nog ljuga vackert om nätterna också. Om det krävdes.

Vi träffades vid Isgatan, gled tillsammans in i en lyktstolpe och fortsatte att kana tillsammans utför. Genom livet, genom staden och genom kärleken.
Det gick bara utför.

Det fanns en hög madrasser som sällan användes i en skrubb med stans minsta fönster. Det var där jag kände hans revben stöta mot mina bröst för första gången. Elliot var Balettfjolla och jag var Popsnöre. Solen lyste inte ens in genom fönstret. Men det kanske gjorde hans utstickande revben mindre framträdande. Jag var aldrig rädd för att skära mig på honom. Absolut inte. Men ibland blev jag bara så rädd för att jag skulle ha av honom på mitten av misstag när vi Älskade. Älskade stavades med stort ä i vårat lexikon. En vokabulär av vackra ord som skulle viskas hett när det var hett. Just när det var kokningspunkt. Grejen var bara att vi hade träffats för första gången för typ en halvtimme sedan då. Det var slampigt att ha sex på första dejten, det sa alltid Jannika och Josefina som jag motvilligt spenderade tid med de få gånger jag vistades i skolan. Men tekniskt sett hade vi inte haft någon dejt än. Jag lade på minnet att inte knulla med honom efter vår första dejt. Jag lade på minnet att aldrig gå på dejt med honom. Jag lade mig på rygg och väntade på vad som skulle hända bara.

Han kunde få mig att skratta, Elliot. Det är alltid en bra bit på vägen. Han var sarkastisk och det smittade väl av sig på mig så småningom antar jag.
Även om vår stad egentligen var för liten för oss båda, gjorde vi det bästa av situationen. Både jag och Elliot var människor som passade bättre in i storstäder där man kunde smälta in i den stora massan och drunkna i anonymitet. Han var stadens enda balettdansande pojke och jag var stadens enda popruffs tillika Converseflicka. Det var nog egentligen inte ödet som förutbestämt att han skulle piruetta in i mig (som vi både gillade att tro) utan det var nog egentligen oundvikligt. Liten stad ni vet. I småstäder finns så mycket tragiskt att sarkasmera över. Medan jag fascinerades över hur lekande lätt Elliots mörka lockar dansade över mina fingertoppar när jag lämnade mina fingeravtryck på huden i hans nacke, brukade Elliot analysera alla framträdande personer i vår Småstad. Vissa kanske skulle kalla det cyniskt eller elakt men han fick mig att skratta.
"Den här staden är full av tanter och tragik", mumlade han. "Och människor som inte förstår att kullestenarnas stadstragik suger ut allt liv ur dem, sakta men säkert kvävs de av Konsums trasiga neonskylt. Det är synd om dem".
"Är du säker på att vi inte är sådana då?" fnissade jag. Elliot såg upp på mig från sin plats i mitt knä, hans lockar som knappt gick att urskilja mot mina mörka stuprörsjeans. Han snurrade mitt pärlhalsband mellan fingrarna och log.
"Ja, det är jag", svarade han.
Han motiverade aldrig varför, för sekunderna efter lät jag mina tvivel tystas av hans spruckna läppar. Jag hade gärna velat fråga honom, jag vill fortfarande göra det, hur kan kunde vara så förbannat säker på att vi var annorlunda, bättre än de övriga. Det var ju inte länge sedan jag hade druckit melankoli ur slitna temuggar på stans enda fik, inte alls länge sedan jag alldeles för berusad hade ramlat hem genom Småstad och mitt i natten lyssnat till ljudet av krossade drömmar och illusioner under mina skosulor. I min (nu för länge sedan urvuxna) naivitet lät jag mig själv tro att svaret på den frågan fanns dolt i saliven som förflyttades från hans mun till min mun när vi kysstes. Eller att om jag bara använde ett tillräckligt bra förstoringsglas, så skulle jag kunna hitta det i de hårstrån som han lämnade kvar på min kudde. Hela den tid som jag och Elliot hade tillsammans utgick jag från att han hade alla svaren. Nu vet jag, att om jag hade DNA-analyserat de lockiga hårstråna som han lämnade på min kudde, efter att vi undersökt hur varm hud kunde bli under ett täcke, så hade jag bara hittat förtvivlan. Det är så lätt att intala sig själv att de där mystiska ljuden som lyckas tränga ut genom springan under toalettdörren bara är toalettens spolning som krånglar.

Visst händer det att jag klandrar mig själv såhär i efterskott, bara ungefär var tusende sekund eller så. När hans revben lämnade djupare och djupare avtryck mot min hud, vad tänkte jag då egentligen? Egentligen tänkte jag nog inte så mycket för det där med eftertanke hade ju aldrig varit min starka sida. Oftast lät jag bara Elliot sköta tankeverksamheten för oss båda, som den där gången när han frågat vad jag tänkte göra med mitt liv.
"Jag vet inte, vad tycker du?" hade jag svarat, och hans rocknroll-blåa ögon hade bränt det yttersta lagret i min själ till aska.
"Tänker du verkligen lämna ditt liv åt andra?" hade han frågat då, och han hade tagit tag i mig, nästan lite för hårt och stirrat in i mina ögon. "Cis, du måste ha drömmar, annars förstörs du. Fattar du inte det?"
Jag hade tänkt att han bara var melodramatisk, lika dramatisk som den dans han dansade, men nu förstår jag att han verkligen menade allvar. Att jag behövde något att brinna för, som han brann för sin balett. Men det var en hårfin gräns mellan en hälsosam eldsvåda och att brinna för snabbt, brinna för mycket, brinna för mycket och övertändas för att sedan slockna. Som en sådan där supernova, på himlavalvet. En sådan där stjärna som först expanderar och sväljer allt omkring sig, för att sedan krympa ihop och slockna. Såsom solen kommer göra med oss här på Jorden en dag. Såsom Elliot gjorde med mig från och med den stunden vi träffades.
"Men jag har inget att drömma om", hade jag invänt. "jag har du dig och du är ju verklighet. Varför ska jag drömma?" Det var slutet av maj då. Vår dåligt dokumenterade kärlekshistoria hade överlevt sista aprilfirandet. Överlevt är nästan en underdrift. Sista aprilfirandet hade i det närmaste stärkt våran kärlek. När jag hade tappat mina högt älskade äppelgröna lovikavantar i majbrasan hade Elliot modigt, med risk för sitt eget liv, räddat dem. De luktade lite bränt och Elliots marinblå gummistövlar hade smultit litet. Vårt kärleksäventyr hade fortsatt genom maj. Vi såg de röda fanorna susa förbi på stadens lilla torg, vi såg hur det blev grönt på träden (och min pollenallergi kom tillbaka med flyttfåglarna) och hur fjortistjejerna utan för Systembolaget bytte sina Canada Goose mot de tajta Vero Moda-kavajerna. Det var som sagt slutet av maj då, och vi låg i gräset mittemot Konsum och tvistade om hurvida det var försommar eller bara sen vår. Elliot tittade på mig, ögonen liksom borrade sig in i mig som om de letade efter olja någonstans inom mig.
"Cis...", hade han börjat, men stoppat sina ord lika plötsligt. "Jag kan inte vara din dröm. Du måste hitta något eget att vilja".
"Men jag vet inte vad jag vill". Det var sant. Jag var arton år och hade inte klarat mig genom ett helt gymnasieprogram ännu. Det gick bara inte. Jag tröttnade för snabbt. Eller snarare, jag fastnade inte. Det fanns inget som passade mig, sådär som det borde göra. Jag hade nog egentligen ingen särskild talang för någonting. Du förstår, jag har ett enormt intresse för musik, men jag är ohjälpligt tondöv, konstaterat av diverse musiklärare som efter att ha hört mig sjunga seriöst funderat på att förtidspensionera sig. Ett tag hade jag satsat på att bli en plågad konstnärssjäl, men när jag försökte rita rosor liknade det bara gigantiska fallossymboler, så jag hade lagt både penslarna och baskern på hyllan.
Och här, i gräset bredvid mig, låg en mager pojke, med sina balettkläder i väskan bredvid sig och bad mig att hitta en egen dröm.
"Räknas ett par zebrarandiga Converse?" viskade jag.
Elliot hade ett skratt som var som vaniljsås för mina hörselgångar, och jag lät mina solvarma händer leka över hans mage. Varje revben var som pianotangenter under mina fingrar, men jag stirrade rakt in i solen och lät mig förblindas.

Jag hade zebrarandiga Converse All Star på hans begravning, trots att det i allmänhetens ögon nog inte ses som passande. Jag antar att jag bara ville visa honom, på något sätt, att jag tänkte uppfylla mina drömmar nu. Elliot begravdes på kyrkogården i staden där han alltid levt. Kistan verkade förvånansvärt tung när den sänktes ner i marken av Elliots farbröder och två äldre kusin, överraskande tung för att innehålla en balettdansörs kropp. Särskilt som hans kropp, som nu gjorde alla dem som fallit offer för småstadstragiken sällskap under marken, på slutet hade varit smal nog att linda mina pärlhalsband upprepade gånger runt. Jag hade ignorerat det och jag hade försökt att komma på bortförklaringar. Ni vet, som en hemmafru gör när hennes man kommer hem och luktar Chanel no5, fast hon inte använder den och när hon hittar blodrött läppstift på hans skjortkrage. Elliots älskarinna hade hetat Anorexia Nervosa, och fröken Anorexia var en hämndlysten djävul. Hon ville inte lämna min älskade ifred, inte ens när han beslutat sig för att det var mig han ville ha. Hon forsatte att kontakta honom. Varje gång han kikade in i balettsalens speglar var hon där och lockade honom till att än en gång älska med henne. Jag var så jävla inbilsk som aldrig hörde hur hon viskade till honom om nätterna.
"Han har sina balettskor på sig", viskade hans lillasyster Ellie.

Det var natt och bakom mig lämnade jag lyktstolpen som både satt stopp för och påbörjat min och Elliots väg för några månader sedan. Min mp3 hade inte funkat sedan dess, men jag hade låtit Elliot ersätta musiken som min drog, och nu började jag få abstinens. I ett försök att försöka materialisera min saknad efter honom hade jag klottrat Shakespeare-inspirerade ord på stolpens spräckliga metallyta;

Här börjar en dödsmärkt kärleks väg mot undergång,
Ett kärlekspar som kalla stjärnor skiljer.

 
Jag önskade att jag kunde hata världen, det gör jag fortfarande, jag önskar att jag kunde hata en Gud som jag aldrig trott på för att han tog en balettpojkes liv en åsksjuk regndroppsdag i juli. Men jag har aldrig riktigt lyckats frambringa det hatet inom mig, kanske har det något att göra med den där 'villkorslösa kärlekens' varande eller ickevarande som jag svamlade om i början. Eller så insåg jag, någonstans mellan vågorna av kärleksabstinens och hudnostalgi, att det spelade ingen roll. Alltid säger folk att dom vet att deras bortgångna älskare skulle föredragit att de inte var bittra och att de fortgick med sina liv. Jag tror inte att Elliot hade velat något sånt, jag tror att Elliot verkligen ville bli ihågkommen och ältad, i alla fall ett tag, annars hade han aldrig satt så djupa spår i en hispig flickas indiehjärta. Men jag vill att Elliot ska veta, att jag har drömmar nu, och jag vill att Elliot ska veta, att han inte längre är min dröm, utan ett minne, en dröm som gick förlorad. Elliot drömde för hårt, och Elliot brann för snabbt. Han kallade det att Lida För Konsten, men någonstans blev konsten ett självmord i flera kapitel, en följetång av självsvält.

När sådana där supernovor som jag talade om förut har slocknat blir de till svarta hål. Men inte Elliot. Elliot gör pirutter på himlavalvet.

Ge mig min Romeo! Och när jag dör,
ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans

en 7,0 kärlek (2005-02-10)

(egentligen ingen novell men var passar den annars? en mesig liten dialog.)

"Man kan inte säga att man aldrig mera ska bli kär. Det är precis som när man säger att man aldrig mera ska dricka".
"Va? Vadå?"
"Ja, liksom...Man säger det, håller det i några veckor, och så händer det igen. Värre än någonsin".
"Jaha! Jag trodde att du menade att det var beroendeframkallande".
"Det också".



bilder och skönlitterär text från min gulligt störda hjärna. enjoy people.






RSS 2.0

© Hanna