Loveology, Kissology, Forgivemeology (2007-09-25)

(detta är så kallat fanfiction som innebär att man lånar lite karaktärer och setings från redan gjorda grejer. i detta fall harry potter. slash äre också, så de innehåller bögar. äh, ni vet ju det här, eller hur? så jag säger bara att det här är en harry/draco och att den är typ lätt R. all rights belong to jo rowling whom i loooove)

Du vet att du gör fel, du vet att ni gör fel, du vet att det är felfelfel och att du är den i världen som man egentligen minst skulle förvänta sig göra fel. Det är fel för att ni båda har folk som väntar på er där hemma, väntar på att ni ska komma hem, och kanske väntar era barn också på er, kanske frågar de varför pappa aldrig kommer hem från jobbet. Men så kysser han dig och du undrar hur det kan vara fel när känslan av hans hud mot din får dig att känna som du gör något rätt för första gången på flera år.

När Draco Malfoy och du sprang ihop med varandra på Madame Malkins för första gången för fem månader sedan så fattade du inte varför hans ansikte sedan satt fast på dina hornhinnor i flera veckors tid. Han skulle köpa nya klädnader till sin son, som måste vara fem år vid det här laget, lika gammal som Albus Severus, och du skulle hämta något som Ginny hade beställt några dagar tidigare. Hans hand var sval i din hand när ni, ansträngt, tog i hand, för att byta några snabba artighetsfraser, som knappt var artiga, och sedan snabbt titta åt olika håll. Det var först när du lämnat affären som det slog dig att det var på Madame Malkins som du såg honom för allra första gången i ditt liv, och sedan slog det dig att det var över femton år sedan du träffade honom för första gången.

Det känns alltid som om du ska gå sönder av dåligt samvete när du är på väg till rummet på The Leaky Cauldron, som ni bokar i olika namn varenda gång (du trodde du skulle dö av skratt den gången han bokat er under namnet Riddle), men så snart han öppnar dörren när du knackar (för han är alltid där först) och du ser hans dåligt dolda leende, så slås ditt samvete medvetslöst och glöms bort. När ni gick på Hogwarts hörde du rykten, som färdats från Slytherin-tjejerna via Gryffindor-flickorna för att sedan nå dina öron, om att Draco Malfoys kyssar kunde få en att glömma tid och rum och du inser ganska snart att rykten kan vara sanna ibland. Hans kyssar är aldrig mjuka och ömma, men du gillar det, för att han får dig att känna även i ögonblick då du känner dig helt avtrubbad från omgivningen. Och sen, hans fingrar som glider längs din mage, stannar till lite och cirklar runt ärret som du fick sekunderna innan Fred Weasley låg död på golvet; han blundar och kysser dig och öppnar ögonen för att låta dem stirra rakt in i dina. Han ler, inte ett sådant leende som han alltid log när ni var yngre, han ler med hjärtat också, tror du, för du kan känna det slå snabbt bakom hans revben.

Världen är inte sig lik. Den är absolut inte som då, som förut, som innan, och det vet du, men det finns en sak som inte förändrats och det är Draco Malfoys ögon. De är precis som då, som förut, som innan. När du berättar detta för honom mumlar han tyst att han har sin fars ögon. Du skrattar och säger att du har din mors ögon. Med läpparna mot din hals viskar han att tillsammans blir era ögon Slytherins färger. Du svarar inget alls. Absolut inget. Fortfarande är du osäker på om det var din själ eller någon annans som Sorteringshatten såg när den ville placera dig i Slytherin. Så du säger inget. Draco Malfoy vet inte om vad som varit inuti dig före honom.

Förutom hans far och din mor så har ni aldrig nämnt de döda. Ni låter dem vara döda. Ni låter dem glömmas bort, ni låter allt det ni förlorat och allt det ni saknar försvinna bort ur medvetandet när ni stänger dörren till det lilla rummet på The Leaky Cauldron. Intensivt, och naturligtvis naivt, låtsas ni som att ni är de enda som existerar eller i varje fall är de enda som spelar roll i ögonblicket.

Ibland, när du och Ginny sitter bredvid varandra i soffan efter att barnen gått och lagt sig, funderar du på att berätta för henne. För några sekunder föreställer du dig hur hon skulle kasta en Bat-Bogey Hex mot dig för att sedan storma iväg, ta barnen med sig, och försvinna för alltid. Du kan se rubrikerna i The Daily Prophet framför dig. Rita Skeeter skulle förmodligen dö av chocken av att få skriva något sant om dig för en gångs skull. Du ler lite och tänker att det ska ju komma något positivt ur allt negativt också. Ginny brukar fråga vad du ler åt och du stirrar in i hennes bruna ögon och svarar: "... inget speciellt".

Du kommer aldrig att berätta för Ginny. Draco Malfoy kommer aldrig att berätta för sin fru. Ni kommer aldrig vara en rubrik på framsidan av Daily Prophet. Det enda ni två är, och alltid kommer att vara, är två män som tillsammans i ett ganska skabbigt rum på The Leaky Cauldron i London försöker stänga ute verkligheten och låtsas att allt är som då, som förut, som innan.

Han kallar dig Harry. Du kallar honom Draco. Det är den enda skillnaden ni tillåter er själva att låtsas om.

Sailor Song (2007-08-13)

(slutet på denna är jag lite tvekis till, men allt som allt tycker jag den är okej!)

Jag gillar att titta på dig. För att var helt ärligt; det är nästan det enda jag gör. De andra tycker att jag borde sluta drömma mig kvar hos dig och börja leva... eller ja, börja vara död på riktigt. Tydligen har de karaoke-kvällar på fredagar och ibland gör man utflykter till Universums mitt. Men jag gillar att titta på dig. Först trodde jag att det skulle vara en stor förändring att hela tiden se dig ovanifrån, men jag har alltid varit ett par decimeter längre än dig, så skillnad var inte enorm. Du är lika vacker ovanifrån som du brukade vara när du var nyvaken, och log mot mig genom sömndimman så snart du slagit upp ögonen. Jag minns att du brukade gnälla över att jag alltid studerade dig så noga sådär på morgonen, du brukade mumla något om att du var osminkad, blek och ibland fanns det spår av mascara på dina kinder.

Du vet inte att jag kollar på dig, du känner det inte och du misstänker det nog inte ens, för du har aldrig trott på ett liv efter döden. Jag visste aldrig riktigt vad jag trodde, men du var så säker på att själens existens var beroende av kroppen och jag önskar att jag kunde få berätta för dig att du hade fel. Du får det mest underbara, sura ansiktsuttryck när du har fel. Om kvällarna är ditt ansikte nästan alltid upplyst av dataskärmens spöklika sken och dina fingrar flyger över tangenterna. Du skriver på något och det verkar inte ha något slut, för du fortsätter kväll efter kväll, alltid långt in på nätterna. Ibland raderar du allt det du skrivit och börjar om, för att sedan radera allt om och om igen tills natten är slut och solen börjar gå upp utanför fönstret. Då suckar du och stänger av datorn och går och lägger dig i sängen där vi brukade sova tillsammans. Du ser så fruktansvärt liten och ensam ut i sängen och jag önskar att jag kunde få sova bredvid dig igen. En kväll, när du varit ute på krogen och blivit bjuden på många drinkar så tog du med dig någon hem, hem till vår lägenhet och du lät honom vara i vår säng och du lät honom kyssa dig och du lät honom ta på dig på samma sätt som jag har tagit på dig. Då kunde jag inte titta längre. På morgonen var han borta och jag hoppades så att du ångrat dig och skickat hem honom. Du grät hela morgonen och sedan skrev du hela natten.

Egentligen bekymrar det mig, det jag ser, det faktum att du inte tycks leva mer än jag gör, att du bara går utanför dörren någon gång i veckan när du verkligen måste (eller när de kompisar som vågat stanna släpar med dig) och att du aldrig svarar när det ringer, bara om det är din mamma och hon redan har ringt tio gånger den dagen. Och du säger alltid samma sak, det låter ihåligt och det hör din mamma också; du säger "jag är okej. jag ska bara skriva lite till. jag är snart klar och då ska komma och hälsa på er". Sedan lägger du vanligtvis på luren efter att ha andats ett tyst "jag älskar dig också" och sätter dig framför datorn igen, och skriver och skriver och skriver tills du går och lägger dig och somnar efter att ha stirrat i taket i några timmar. Det bekymrar mig, jag erkände ju det tidigare, det är klart att det gör det, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna någon slags morbid tillfredställelse; jag har lämnat spår i dig. Du är som en repad cd-skiva nu och det är jag som har gjort dig alldeles hackig, du minns mig lika mycket som jag minns dig. Och det får mig att känna mig levande.

Vissa nätter, när du efter timmar av takstirrande somnar, försöker jag se vad det är du skriver på men jag kan inte sätta på din dator. Det är inte det att jag är oteknisk, jag vet hur man hanterar en bärbar dator (det var ju du som bad mig om hjälp den där gången som hårddisken bara "självdog" mitt i ditt viktiga examensarbete) men min hand tycks bara studsa bort från knappen när jag försöker. Precis likadant som när jag försöker smeka längs din arm; din hud blir som gummi och när jag placerar mina läppar mot din nacke så stannar de bara där i några få patetiska ögonblick av en hundradels sekund. Du känner det inte. Det går för snabbt för att du ska uppfatta det. Jag hinner knappt känna smaken av din hud (socker och kanel. och kanske honung?).

Att se dig och inte kunna prata med dig är konstigt. Det är klart att det gör ont, men det är mest konstigt. Jag hör dig i alla fall. När du gråter. När du pratar med katten, som verkar fatta att du är ledsen, för den är snällare än den någonsin varit innan. I och för sig var den aldrig särskilt förtjust i mig, så jag antar att den kanske har haft sina stunder av älskvärdhet i hemlighet när den varit ensam med dig. Men det känns konstigt att jag inte kan prata med dig. Berätta att jag inte alls var särskilt full den där natten, som alla tror, berätta att jag inte alls var vårdslös och dum i huvudet, som du skrek åt ingen särskild en natt för några veckor sedan. Min kompis, du vet han som du alltid kallar korkad och ignorant, men som jag vet att du gillar i smyg, hade slagit vad om att jag aldrig skulle klara att simma över floden. Vi var inte ens fulla, men visst hade vi druckit några öl. Men vi hade framför allt sett Dagbok från en motorcykel, du vet den om Che Guevaras ungdomsår, jag vet att du vet vilken jag menar (för jag vet att du tycker Gael García Bernal är snygg i den). Och du vet den scenen när han simmar över floden mitt i natten, jag antar att vi var lite inspirerade av den. Därav vadet. I en stund av självgodhet (och du vet att jag har... hade, sådana ibland) så tyckte jag att om Che med sin extrema astma klarade det så skulle jag också klara det. Vattnet var överraskande kallt, och jag hade tagit av mig allt utom mina boxers och mina Converse. Jag simmade och min kompis hejade från stranden. Jag skrattade. När jag var ungefär halvvägs så märkte jag att vattnet hade börjat bli vildare; mer strömt, men jag simmade vidare, för det är ju knappast några Golfströmmar i Thames, tänkte jag, och sen gick allt så snabbt att jag inte ens kan återberätta det. Jag var under vattenytan länge i alla fall. Vatten i lungorna. Det finns inget syre i vatten och människor är beroende av att syre för att andas. Jag tror att jag tänkte på dig, men jag minns inte, jag kanske bara tänkte "jag vill inte dö" om och om igen. Men jag minns inte. Och sedan dess har jag tittat på dig. Och önskat att du visste att jag kanske tänkte på dig.

Den här natten är du ledsen. Jag vet det. Du sitter framför dator som vanligt, och du skriver och skriver och skriver på det där som inte tycks ha någon slut. Och du lyssnar på den där låten som jag vet att du alltid lyssnar på när du är ledsen, fast den bara gör dig mer ledsen. För den påminner dig om mig. Dina fingrar är vana vid tangenterna, du behöver inte ens kika ned när du skriver, din blick är fäst vid skärmen. Min blick är fäst vid dig. Förut kunde du alltid känna när jag tittade på dig, det var det som väckte dig på morgonen, men nu vet du inte att allt jag gör är att titta på dig. Jag tror hela tiden att du ska börja gråta, för dina ögon har det där uttrycket som de får alldeles innan du gör det; hela världen kan spegla sig i dina blanka pupiller. Men du gråter inte. Det gör du aldrig när du skriver. Det är sent nu men du fortsätter att skriva och jag vet att du nog kommer att göra det tills det blir morgon. När jag tänker den här tanken hör jag hur du tar ett djupt andetag och du tittar upp, precis mot den plats där jag för tillfället sitter, och du vet inte om det förstås, men det känns som om du ser mig rakt i ögonen och jag ler. Snabbt tittar du tillbaka på skärmen, och sträcker ut armen för att styra pilen upp mot skärmens högra hörn och sekunderna efter sätter skrivaren igång. Den spottar ut papper efter papper och jag känner hur jag nästan går sönder av att veta att jag snart, snart, bara jag kommer lite närmare, kan se vad det är du har skrivit på under vad som verkar vara för evigt. Pappersarken är fulla, du har använt Arial, storlek 10 och allt som kommer ut ur skrivaren ser precis likadant ut. Samma på varenda papper. Tillslut tystnar skrivaren och du reser dig, struntar i att stänga av datorn och tar pappersbunten från utskriftsfacket och börjar bläddra genom dem, för att läsa mitt namn, skrivet med Arial, storlek 10, om och om och om igen.

Ne Me Quitte Pas (2007-05-16)

(det här är min favorit av alla mina noveller, tror jag. är mycket nöjd. eller så nöjd som jag kan bli, i alla fall)

Första mötet är som en parodi på en kliché. Han fångar din blick över högar av böcker i det stora biblioteket och du blir lite rädd, för den är så mörkt grå och det känns som om din egen iris ramlar sönder av dess kraft. Men du ler. Dina skosulor låter mot stengolvet när du går förbi hans bord för att ställa tillbaka en bok i hyllan bakom honom. Egentligen ska boken inte stå där men du vill komma lite närmare. Kanske vill du se om du kan känna hur han luktar eller kolla vad han har för skor. Det är trots allt viktigt. När du närmar dig honom håller han blicken stadigt fäst i sin bok men du vet att han vänder sig om när du gått förbi för du tycker dig kunna känna att hans blick lämnar blåmärken på din rygg. Du försöker ställa upp boken på en allt för hög hylla och den faller till marken, smällen som uppstår när de inbundna sidorna möter stengolvet liknar åska i det tysta biblioteket. Naturligtvis rodnar du och böjer dig ned efter boken och när du sedan rätar på ryggen står han där bredvid dig. Tyst tar han boken ur dina händer, snuddar lätt vid dina knogar med sina fingertoppar, och ställer upp boken på hyllan du inte nådde upp till.

Det regnar alldeles för mycket och asfalten blir mörkare på bara några sekunder. Ni springer tillsammans, han försöker hålla sin rock ovanför era båda huvuden men du känner ändå hur regndropparna rinner ned för ryggraden. Paris är grått nu, färgat av den regnsjuka himlen. Ni kan tydligt skilja turisterna från de vana parisarna. Parisarna går snabbt genom vattenpölarna som precis bildats, med paraplyn över huvudena, medan turisterna springer i panik från regnet, alldeles för vilseledda av myten om det soliga Paris för att ta med sig paraplyn. Ni har inte heller paraply, trots att ni båda två bott i Paris hela livet, men ni är bara optimister. Han drar in dig i porten till ett hus och låter dig stå längst in. Han ställer sig med ryggen utåt och låter regndropparna träffa hans rygg. Du förblir torr. Det är nu vi kommer till första kyssen. Först känner du hans hand glida runt din midja och tillslut vilar den alldeles vid ditt ryggslut. Hans läppar är inte lika trevande som hans hand, de är beslutsamma och han smakar fortfarande av kaffet ni drack på fiket med utsikt över Seine. Du låter din tunga bekanta sig med hans. De blir genast goda vänner. Dina händer är ganska kalla nu så de trivs utmärkt i värmen under hans tröja och även om han ryser till lite när de nuddar vid hans mage så vet du att han inte har något mot det. Nu känner du hur nervtrådarna i din kropp blir som tokiga. Du tänker att det inte är så långt till din lägenhet härifrån och om ni springer riktigt snabbt så borde ni inte bli alltför blöta.

Ni har inte tänt några lampor och det svaga eftermiddagsljuset som söker sig genom fönstret lyser knappt upp rummet. Hans fingrar sveper över din rygg. Fingertopparna studsar mot dina skuldror. Han spelar Comptine D'un Autre Ete på din nakna rygg. Lakanen ligger i oordning omkring er. Ni är båda nakna, inte bara utan kläder, ni är utan skådespel och illusioner också. Du har sett honom och han har sett dig. Han kan spela dig lika skickligt som han spelar sitt piano nu. Det tog inte lång tid för hans tunga att hitta den där lilla centimetern hud en bit nedanför ditt nyckelben där minsta beröring gör dig svimfärdig. Du hittade tids nog hans brännpunkter också. Men han spelar dig bättre än vad du spelar honom.

Snart är det inte bara hans tandborste som bor i din lägenhet. Han flyttar alla sina grejer hem till dig. Du gör plats för honom i garderoben. Sedan dricker ni vin och bäddar sängen med hans lakan. De är mycket mjukare än dina. De känns extra mjuka mot din nakna kropp innan ni somnar den kvällen. Fast hans hud är mjukare. Han väcker dig varje morgon genom att trycka sig mot dig. Då ler du sömndrucket, sömngrus i ögonen och håret format efter kudden. På helgerna åker ni ibland ut till Bois de Boulogne och har picknick. Ibland åker ni upp till Montmartre, stadsdelen som han lämnade för din skull och du misstänker att han längtar tillbaka, men hans lägenhet var för liten för er båda. Han är uppväxt i Montmartre medan du bott i Saint-Germain-des-Prés i hela ditt liv. För din skull har han flyttat till andra sidan Seine. På lördagseftermiddagar går ni ibland runt i Montmartre och han visar dig historiska platser. I hans historia vill säga. Du får reda på var han fick sin första kyss och han visar dig var han en gång ramlade och bröt högra armen. Han är alltid som vackrast de där lördagseftermiddagarna i Montmartre. Du hittar inte alls där, för din mamma ville inte att du skulle åka dit själv när du var yngre (och när du såg Pigalle förstod du varför) och helt omedvetet har du lytt henne tills det att du har fyllt 20 år. Du har bara varit där ett fåtal gånger. Men han hittar bra. Ändå vilseledde han några turister som frågade efter Le deux Moulins. Ni skrattade hela vägen hem åt hur förvånade de skulle bli när de kom till ett helt vanligt grönsaksstånd. Han får dig att skratta ofta. När du är sur på honom kittlar han dig. Du blir ännu surare förstås. Ibland lämnar han smöret framme utan lock. Glömmer att köpa soltorkade tomater. Men du lyckas ändå bara vara arg på honom i några sekunder. För sedan måste du ta i honom igen. Du tror att du älskar honom nu.

Vardagen tillsammans med honom är underbar. Du njuter av att han har blivit vardag. När du vaknar på morgonen är han det första du ser, om han inte har smugit upp för att köpa färskt bröd till frukosten. Då är det bara hans värme som finns kvar i sängen. Lämna mig inte, tänker du och försöker att omfamna hans värme. Snart hör du dörren öppnas och när han sparkar av sig skorna är du redan ute i hallen. Han tappar baguetterna när du störtar mot honom och omfamnar honom intensivt. Ni bryr er inte om att ta er tillbaka till sängen, utan börjar skala av varandra kläderna i hallen.

Nu kan du inte längre tänka dig att du har haft ett förflutet där han inte existerade och du kan inte heller tänka dig en framtid utan hans existens. Han säger att han älskar dig och du tvivlar inte längre på att du älskar honom. Förut var du rädd för att de himlastormande känslorna mellan er skulle dö ut med tiden, men det är du inte längre. Du ser fortfarande supernovor när han kysser dig. Ni har bott tillsammans länge nu och kan varandra utan och innan och han har lärt dig att hitta i Montmartre. Kanske flyttar ni dit nästa år. Egentligen hör ni nog bäst hemma i Marais. Men du skulle kunna bo var som helst, bara det är med honom; förutom i Passy. Du tycker att folket där är alldeles för snobbiga. Dessutom skulle ni aldrig ha råd att bo där.

Ni vill gifta er och skaffa barn, men staten säger nej. Det är ett förbund mellan en man och en kvinna. Inte mellan två män. Och självklart kan ni inte skaffa barn. Ingen av er har en livmoder. Dessutom, barnet skulle ju bli mobbat i skolan. Ni läser en insändare i tidningen, en medelålders kvinna kallar er abnorma sodomiter. Du ser honom riktigt arg för första gången då han skrynklar ihop exemplaret av Le Figaro och slänger ut den genom det öppna fönstret, som han sedan slår igen så att rutorna skakar. Han skakar också. Av ilska. Du skakar för att du gråter. Av ilska. Ni leker med tanken att åka till Amsterdam och gifta er men ni vet att det inte kommer att bli allvar. Ni vill gifta er i Paris. Folk över hela världen vallfärdar till Paris, romantikens stad, för att gifta sig. Ni bor i Paris och får inte gifta er. Ni får inte gifta er i er egen stad.

Men ni fortsätter er vardag. Ni åker ut till Bois de Boulogne ibland och vandrar över kullerstenarna i Montmartre på lördagar. Ni dricker vin och låter er nakna hud leka ihop på mjuka lakan. Han spelar Comptine D'un Autre Ete för dig och trots att den går i E-moll blir du inte nedstämd. Ibland försöker du distrahera honom med kyssar men hans fingrar träffar ändå alltid rätt tangenter. Hans fingrar är som tornados över pianot. Hans fingrar är som tornados över din kropp också. Du älskar att se hans ögonfransar vila mot kindbenen när han sover och ibland väcker du honom om natten med trevande händer. Ni fortsätter er vardag och ibland går ni ut i regnet utan paraplyn bara för att få bli nostalgiska. Du älskar Paris när det regnar men du älskar honom mer.

Det är mitt i natten. Regnet faller utanför ert sovrumsfönster och regndroppar ritar mönster på glasrutan. Hans händer sveper över din rygg. De spelar Comptine D'un Autre Ete. Trots att det är helt tyst i rummet kan du höra melodin i ditt huvud. Och trots att låten fortfarande går i lika ihärdigt E-moll så gör det dig lycklig. Hans spelar dig fortfarande. Mycket bättre än du spelar honom.

Knock Out (2006-06-20)

(den här vet jag inte hur den kom till. vet bara att jag såg en dokumentär om nån boxare och plötsligt flög den ut ur fingertopparna)

Hans ansiktsdrag var knivskarpa även i mörkret. I alla fall för henne, vilket egentligen inte sade särskilt mycket, eftersom hon vid det här laget kunde dem utantill. Det hade aldrig tagit henne lång tid att memorera vackra saker. Han hade en ganska rak näsa, den hade kunnat se värre ut, och hans kindben var tydliga under den marmorliknande huden. Försiktigt rörde hon på sig. Hon måste byta ställning för att inte få det gulaktiga ljuset från staden utanför i ögonen. Det lyckades leta sig in genom gliporna i persiennen och målade mönster på sängens vita lakan. Hotellakan. Det kändes som om de alltid sov på hotellakan. Det kändes som om de alltid älskade på hotellakan. Men det hade inte varit tal om att älska den kvällen, absolut inte. Han rörde på sig. Egentligen hatade hon ordet älska, det lät så dumt, så klyshé och dessutom tyckte hon att det uttalade sådana förväntningar, att det skulle vara något större än själva sexet som ägde rum. Hon låg tyst och betraktade hur täcket hade glidit av hans bara överkropp. Hon fick lov att hindra sig själv från att röra vid färgskiftningarna på hans hud. Nu kunde hon inte längre låta bli; hennes blick hittade upp till hans ansikte igen. Ögonlocken gömde hans mörka ögon. Han blåtira stirrade ihärdigt tillbaka på henne, fanns där, fast besluten om att fortsätta att påminna henne om vad som hänt den kvällen. Hon blundade. Fortsatte att blunda. Helst av allt ville hon skrika åt honom att sluta. Hon ville väcka honom, skaka honom, tvinga honom att se hennes verklighet. Fast hon inte ville så öppnade hon sina ögon. Verkligheten var kvar. På hans ena kind vilade ögonfransarna lätt, på den andra gick de knappt att utskilja mot blånaden. Hans andetag virvlade runt i hennes hörselgångar då hon återigen slöt ögonen för att slippa se hur han förstört sig själv. Hon kallade det idioti och farligt, det hade hon alltid gjort och hur han än försökte tycktes han aldrig kunna få henne att ändra åsikt. I hans ögon var det bara en utmaning, något man gjorde för att man var bra på det och, som han uttryckte det när de bråkade om det, det var faktiskt det som betalade hennes Chanelväskor och hennes Manolo Blahnikskor. Hon brukade svara att hon gärna skulle börja handla alla sina saker på Target om det var det som krävdes, men vid det laget så lyssnade han sällan på henne längre. Hennes tankar avbröts bryskt av att han började skaka, han krampade, men hon fick inte panik längre, mötte bara hans blick när han vaknade. Hela hans kropp skälvde och han satte sig upp i sängen, ansiktet gömt i sina händer.
"Älskling", viskade hon, och lade en hand på hans axel, "det går över snart, du vet det".
"Jag vet", mumlade han skrovligt.
Hon kunde inte slita blicken från hans muskulösa kropp, som var fast i krampryckningar. Läkarna sa att det var en biverkning, att de ofta såg det hända, men inte ens det faktumet avskräckte honom från att fortsätta. Hans mörka hår hjälpte händerna att gömma hans ansikte för henne. Hennes hand gled över hans rygg.
"Jag vet vad du tänker", sa han när kramperna lugnat ned sig litet.
"Jasså?", svarade hon. "Men uppenbarligen så bryr du dig inte".
Han svarade inte, för han visste, lika väl som henne, att inget av det de kunde säga löste något. Hennes suck bröt tystnaden, och hennes hand letade sig upp till hans nacke och hon kände hur något rann ned för hans hals. Först trodde hon att han grät. Sedan, när hon kände hur klibbigt det var och hur mycket som rann, förstod hon att inte var tårar.
"Herregud", utbrast hon. "Du blöder ju ur öronen".
"Jag vet", svarade han igen. "Jag ville inte oroa dig".
"Din jävla idiot", sa hon men lyckades inte få till ett tonfall som gjorde orden hårda.
Hon lämnade sängen snabbt och började rota i sin sminkväska efter bomullstussar som hon sedan tvingade in i hans hörselgångar. De var tysta. Lakanen prasslade lite när hon sjönk ned på knä bredvid honom. Hon ville föreslå att de skulle ringa hans läkare men hon visste att han skulle vägra. Säga att det var onödigt. Att det inte fanns någonting att göra åt det. Att det var priset han fick betala för sin passion. Enligt henne var det ingen passion. Musik var en passion, konst och matlagning likaså. Vad hon visste så innehöll inget av dem medvetslöshet, blåtiror, spruckna läppar och brutna näsben, och inte heller regelbundna läkarbesök. Hon tänkte inte ringa läkaren, mest med tanke på vad som skulle vara på löpsedlarna morgonen därpå om pressen fick reda på att läkare hade fått lov att skynda till deras hotell mitt i natten, bara några timmar efter matchen. Men hon ville verkligen.
"Är det värt det?" undrade hon. "Är din passion värd det här?"
"Jag älskar boxning", sa han, som vanligt.
"Mer än du älskar att leva ett friskt och värdigt jävla liv?" fräste hon. "Och säg inte att det inte är någon fara, för jag är ganska säker på att Muhammed Ali sa samma sak till sin fru".
Han ryckte på axlarna.
"Jag slutar i tid".
"Du blöder ur öronen för i helvete".
"Men det är nog bara en engångsföreteelse", hävdade han, "och älskling, det är inte så konstigt. Du var där, du såg matchen, jag blev fullkomligt krossad", tillade han bittert.
"Jag blir 'fullkomligt krossad' av att se dig såhär".
Han såg äntligen på henne. De förstod varandra båda två, hon kunde någonstans förstå att han älskade det han gjorde, och han kunde förstå hur mycket skada hon tog av att vara där med honom om nätterna när hans svagheter letade sig fram. Men det är skillnad mellan att förstå och göra något åt det.
"Du borde sova", sa han mjukt. "Vi måste vara på flygplatsen tidigt imorgon, och vet vi båda hur du blir om du inte får nog med sömn. Du blir nästan skrämmande".
Han log litet och hon kunde inte låta bli att göra det samma. Efter en snabb kyss lade hon sig ned i sängen och slöt ögonen, och han gjorde det samma, men öppnade snart ögonen igen.
Hennes ansiktsdrag var knivskarpa även i mörkret. I alla fall för honom, vilket egentligen inte sade särskilt mycket, eftersom han vid det här laget kunde dem utantill. Det hade aldrig tagit honom lång tid att memorera vackra saker.

tekoppar, bergodalbana och en virvelvind (2006-02-06)

(once again inte riktigt en novell. men en dialog)

"Men vi kommer ju att hålla kontakten".
"Nej".
"Klart vi kommer. Jag säger det inte bara för att vara snäll. Jag säger aldrig saker till dig bara för att vara snäll."
"Du tror säkert att vi kommer att hålla kontakten. Folk tror alltid det. Men de gör det aldrig. En gång när jag var sex eller något, så var vi på Furevik och det regnade jättemycket. Så alla bara satt inne i spelhallen hela tiden, utom jag och en tjej som hette Emelie, för vi åkte tekopparna hela tiden, om och om igen. Tillslut fick jag hennes telefonnummer, och jag kom ihåg det i flera år efteråt, men jag ringde aldrig".
"Men vi har ju inte precis bara åkt tekopparna tillsammans".
"Nej, det har mer varit en känslomässig bergodalbana".
"Sant".
"Utan säkerhetsbälte".
"Du borde ju ha insett när turen var slut och att du borde kliva ur vagnen".
"Nej. För jag hade köpt åkband".
"När man var liten hade man dem alltid tills de trillade av".
"Jag vet".

Det här är inte en novell om villkorslös kärlek (2005-09-16)

(den här är publicerad i förkortad form i Färdlektyr 2006. en av de grejer jag är mest nöjd med)

Jag har riktigt aldrig förstått mig på det där med 'villkorslös kärlek'. Kanske beror det på att jag är en nästan obotlig egoist som aldrig skulle göra något om jag själv inte vann något det på (eller okej, jag skulle i varje fall inte välja tio människor framför mig själv, möjligen hundra - kanske). Eller så var det för att jag aldrig träffat Elliot.

Den där söndagsmorgonen i april ville jag verkligen inte träffa någon som Elliot. I stan, alldeles mittemot Systemet där A-lagarna samsas med tonårsbrudarna som jagar utköpare och fyllor, ligger ett gråvittaktigt hus. Det har typ alltid funnits där, även om det för några år sedan, när jag var elva och ett halvt, inhyste Doris Solarium och Pedikyr. Färgen på Doris gamla ställe flagnade nu, men innanför träpanelen och isoleringen hade de fejkade UV-strålarna och fotsaltet byts ut mot väggspeglar och trikåer. Madame Mogrens Balettskola stod det med snirkliga rokokobokstäver på den mossgröna plexiglasskylten. Madame Mogren var egentligen en 43-årig misslyckad balettdansös som flyttat hem efter ett par år på Balettakademin i Stockholm, ett faktum som Madame Mogren själv frenetiskt ignorerade. Madame Mogren hette egentligen Berit.

Trottoaren nedanför den spruckna stentrappan var inte speciellt sandad. Jag skulle nog ha blivit mer förvånad om man inte hade fått lov att anstränga sig för att stå på benen. Jag var någon helt annanstans i tankarna, förmodligen femtio mil bort i Stockholm där de där zebrarandiga Conversen som mitt hjärta längtade efter fanns. Jag hade musik i hörlurarna för att skydda mitt ömtåliga sinne mot småstaden omkring mig. John Lennon och gänget informerade mig just om att allt jag behövde var kärlek. Pfft, tänkte jag. Allt jag behövde var en kopp pulverkaffe och en nästan nybakad kanelbulle på Café Sockertoppen. Cafét låg bara tjugotre meter, fem centimeter och nio millimeter bort och resten av vägen var Isgata. Bokstavligt talat.
Det är en konst att balansera på räfflade gummisulor och jag vill inte skryta eller något, men jag är något av en Leonardo da Vinci när det gäller den ädla konsten Balans På Räfflade Sulor. Men någon störde ett geni i arbete.
En närmast utmärglad pojke (jag fick senare veta att det kallades Att Lida För Konsten) kom snurrandes ned för granittrappan och törnade rakt in i mig. I en klump av ben, halsdukar och benvärmare(!) kanade vi ner för Isgatans hala isgata. Vi bromsades in av en rostig lyktstolpe utan för Gröna Konsum.
Killen kollade surt på mig. Jag hade sabbat hans piruetter.
"Förlåt", sa jag medan jag försökte komma på om den röda halsduken var hans eller min. Jag visste inte riktigt varför jag sa förlåt då. Men det bara kändes som om jag förstört något som varit skadligt att förstöra. Trots att det var han som hade piruettat in i mig. Hans högra fot hade fastnat i axelbandet till min väska. Min mp3 hade blivit mos under oss båda. Han hade blivit mos under mig.
Jag tror att det var ungefär när jag insåg att jag inte hade haft någon halsduk på mig och att den röda borde vara hans i så fall som han insåg att han borde ha råd att ge mig ett leende.
"Förlåt själv". Han hade smilgropar djupa nog att begå folkmord för.
Jag log tillbaka. Jag var ganska dålig på att le obehindrat mot någon som nyss fått mig att kana rakt in i en lyktstolpe gjord av metall, men jag gjorde så gott jag kunde.Jag reste mig upp. Och sedan ramlade jag omkull igen.
"Ojdå!" utbrast jag dumt.
"Ojdå", utbrast han dummare.
Då insåg han att jag nog hade stukat/brutit/vrickat mitt ben. Jag insåg att han nog hade rätt. Vi insåg faktum tillsammans. Tillsammans. Det blev ett vanligt ord för mig och Elliot, men det kommer vi till Senare.
"Kan du gå?" frågade han.
"Vadå, just nu eller rent allmänt?" svarade jag med en fråga.
Han brydde sig inte ens om att svara, och drog upp mig från marken istället. Hur den beniga pojken orkade det har vi tvistat om länge. På kärleksvingar flög jag över muren. Vad kärlek kan, vågar kärlek gärna. Till och med jag som skolkat halva Svenska B visste att det var Shakespeare och att det var en kärleksförklaring. Men det var inte fören veckor senare. Ni ser, jag rusar fram i berättelsen och kan inte låta saker vänta på sin tur. Det kanske är för att tankarna tjatar på att bli nedskrivna och tränger sig före varandra i kön. Varken jag eller mina tankar har mycket till tålamod. Det kanske var därför det gick som det gick.
"Kan du stå på foten?" undrade han.
"Nej", sa jag. "Det gör ont då", förklarade jag vidare i fall att Intresseklubben hade velat ta anteckningar.
"Kom", mumlade han och lade armen runt axlarna på mig och började stödja mig upp för Isgatan igen.

Han luktade tvål och schampo. Hygienprodukter som få kan göra romantiska.
Jag önskar att jag kunde berätta om fågelsång och solsken. Allt jag hörde var en alkis som bråkade med en annan alkis om vem som hade ställt den sista ölen under en gran i Granparken så att en hund utan ägare hade kissat i den.
Snön hade kvävt solen och utan sol, inget solsken. Solklart ju. Han släpade med mig upp för den spruckna trappan nedanför balettskoleskylten. Jag förlorade mig själv i fantasier om romantiska filmer där hjälten bar den skadade vackra mön över tröskeln. Men bara för någon sekund. Sedan insåg jag att min tappra, utmärglade hjälte snarare mödosamt släpade en koloss över tröskeln. Jag var ingen grekisk gudinna precis.

Dörren slog igen bakom oss med ett klick. Två klick till och lamporna i den spegelkantade salen tändes. Det var tomt och tyst som i Graven. Madame Berit Mogren var tydligen inte inne för tillfället. Skönt tyckte jag. Jag hatade att en 43-årig tant hade både snyggare kropp och mer grace än jag.
"Hur är det med foten?" ville han veta.
Jag upplyste honom om att det dunkade och bultade men att det nog inte var något brutet, för då hade jag nog svimmat på grund av min onormalt låga smärtgräns. Han nickade förstående. Sedan tog han av sig jackan.
Det var då jag insåg att han var en kille som dansade balett. Herre min Gud där någonstans uppe i himlen som jag inte ens tror på, tänkte jag. Han hade trikåer och svarta benvärmare.
"Det här heter plié", ropade han från andra sidan salen.
Han spretade ut med sina fyrtiotreor, böjde på knäna och kramade luften med sina smala armar. För någon som var insatt i balett var det säkert jättevackert. Jag tyckte bara att det såg simpelt ut.
"Vad heter du?" frågade jag och haltade klumpigt ut mot mitten.
"Elliot", svarade han.
"Som Billy Elliot", konstaterade jag intelligent.
"Japp", instämde han. "Fast den hade inte kommit ut när jag föddes".
"Hur gammal är du?"
"Tjugo".
Lite snabb huvudräkning berättade för mig att han var två år äldre än mig. Det syntes inte.
"Vad heter du då?"
Jag hatade mitt namn.
"Cis", svarade jag snabbt.
"Det kan man väl inte heta!"
"Joo", tyckte jag att man visst kunde.
"Vad heter du egentligen?" krävde han att få veta.
Jag erkände en av mina djupaste hemligheter för honom.
"Sissela".
"Det fanns det en känd balettdansös som hette", påstod han.
"Du ljuger!"
"Ja".
"Tycker du att Sissela är fult?" frågade jag.
"Nej", svarade han. Jag trodde inte att han ljög. Men om han gjorde det så gjorde det nog egentligen ingenting. Han förklädde sina lögner vackert, och för mig var det allt som krävdes. Elliot var inte sinnesbilden av en machomacho man med sina trikåer och benvärmare, men det gjorde nog inte något just nu. Han ljög så vackert. Han kunde nog ljuga vackert om nätterna också. Om det krävdes.

Vi träffades vid Isgatan, gled tillsammans in i en lyktstolpe och fortsatte att kana tillsammans utför. Genom livet, genom staden och genom kärleken.
Det gick bara utför.

Det fanns en hög madrasser som sällan användes i en skrubb med stans minsta fönster. Det var där jag kände hans revben stöta mot mina bröst för första gången. Elliot var Balettfjolla och jag var Popsnöre. Solen lyste inte ens in genom fönstret. Men det kanske gjorde hans utstickande revben mindre framträdande. Jag var aldrig rädd för att skära mig på honom. Absolut inte. Men ibland blev jag bara så rädd för att jag skulle ha av honom på mitten av misstag när vi Älskade. Älskade stavades med stort ä i vårat lexikon. En vokabulär av vackra ord som skulle viskas hett när det var hett. Just när det var kokningspunkt. Grejen var bara att vi hade träffats för första gången för typ en halvtimme sedan då. Det var slampigt att ha sex på första dejten, det sa alltid Jannika och Josefina som jag motvilligt spenderade tid med de få gånger jag vistades i skolan. Men tekniskt sett hade vi inte haft någon dejt än. Jag lade på minnet att inte knulla med honom efter vår första dejt. Jag lade på minnet att aldrig gå på dejt med honom. Jag lade mig på rygg och väntade på vad som skulle hända bara.

Han kunde få mig att skratta, Elliot. Det är alltid en bra bit på vägen. Han var sarkastisk och det smittade väl av sig på mig så småningom antar jag.
Även om vår stad egentligen var för liten för oss båda, gjorde vi det bästa av situationen. Både jag och Elliot var människor som passade bättre in i storstäder där man kunde smälta in i den stora massan och drunkna i anonymitet. Han var stadens enda balettdansande pojke och jag var stadens enda popruffs tillika Converseflicka. Det var nog egentligen inte ödet som förutbestämt att han skulle piruetta in i mig (som vi både gillade att tro) utan det var nog egentligen oundvikligt. Liten stad ni vet. I småstäder finns så mycket tragiskt att sarkasmera över. Medan jag fascinerades över hur lekande lätt Elliots mörka lockar dansade över mina fingertoppar när jag lämnade mina fingeravtryck på huden i hans nacke, brukade Elliot analysera alla framträdande personer i vår Småstad. Vissa kanske skulle kalla det cyniskt eller elakt men han fick mig att skratta.
"Den här staden är full av tanter och tragik", mumlade han. "Och människor som inte förstår att kullestenarnas stadstragik suger ut allt liv ur dem, sakta men säkert kvävs de av Konsums trasiga neonskylt. Det är synd om dem".
"Är du säker på att vi inte är sådana då?" fnissade jag. Elliot såg upp på mig från sin plats i mitt knä, hans lockar som knappt gick att urskilja mot mina mörka stuprörsjeans. Han snurrade mitt pärlhalsband mellan fingrarna och log.
"Ja, det är jag", svarade han.
Han motiverade aldrig varför, för sekunderna efter lät jag mina tvivel tystas av hans spruckna läppar. Jag hade gärna velat fråga honom, jag vill fortfarande göra det, hur kan kunde vara så förbannat säker på att vi var annorlunda, bättre än de övriga. Det var ju inte länge sedan jag hade druckit melankoli ur slitna temuggar på stans enda fik, inte alls länge sedan jag alldeles för berusad hade ramlat hem genom Småstad och mitt i natten lyssnat till ljudet av krossade drömmar och illusioner under mina skosulor. I min (nu för länge sedan urvuxna) naivitet lät jag mig själv tro att svaret på den frågan fanns dolt i saliven som förflyttades från hans mun till min mun när vi kysstes. Eller att om jag bara använde ett tillräckligt bra förstoringsglas, så skulle jag kunna hitta det i de hårstrån som han lämnade kvar på min kudde. Hela den tid som jag och Elliot hade tillsammans utgick jag från att han hade alla svaren. Nu vet jag, att om jag hade DNA-analyserat de lockiga hårstråna som han lämnade på min kudde, efter att vi undersökt hur varm hud kunde bli under ett täcke, så hade jag bara hittat förtvivlan. Det är så lätt att intala sig själv att de där mystiska ljuden som lyckas tränga ut genom springan under toalettdörren bara är toalettens spolning som krånglar.

Visst händer det att jag klandrar mig själv såhär i efterskott, bara ungefär var tusende sekund eller så. När hans revben lämnade djupare och djupare avtryck mot min hud, vad tänkte jag då egentligen? Egentligen tänkte jag nog inte så mycket för det där med eftertanke hade ju aldrig varit min starka sida. Oftast lät jag bara Elliot sköta tankeverksamheten för oss båda, som den där gången när han frågat vad jag tänkte göra med mitt liv.
"Jag vet inte, vad tycker du?" hade jag svarat, och hans rocknroll-blåa ögon hade bränt det yttersta lagret i min själ till aska.
"Tänker du verkligen lämna ditt liv åt andra?" hade han frågat då, och han hade tagit tag i mig, nästan lite för hårt och stirrat in i mina ögon. "Cis, du måste ha drömmar, annars förstörs du. Fattar du inte det?"
Jag hade tänkt att han bara var melodramatisk, lika dramatisk som den dans han dansade, men nu förstår jag att han verkligen menade allvar. Att jag behövde något att brinna för, som han brann för sin balett. Men det var en hårfin gräns mellan en hälsosam eldsvåda och att brinna för snabbt, brinna för mycket, brinna för mycket och övertändas för att sedan slockna. Som en sådan där supernova, på himlavalvet. En sådan där stjärna som först expanderar och sväljer allt omkring sig, för att sedan krympa ihop och slockna. Såsom solen kommer göra med oss här på Jorden en dag. Såsom Elliot gjorde med mig från och med den stunden vi träffades.
"Men jag har inget att drömma om", hade jag invänt. "jag har du dig och du är ju verklighet. Varför ska jag drömma?" Det var slutet av maj då. Vår dåligt dokumenterade kärlekshistoria hade överlevt sista aprilfirandet. Överlevt är nästan en underdrift. Sista aprilfirandet hade i det närmaste stärkt våran kärlek. När jag hade tappat mina högt älskade äppelgröna lovikavantar i majbrasan hade Elliot modigt, med risk för sitt eget liv, räddat dem. De luktade lite bränt och Elliots marinblå gummistövlar hade smultit litet. Vårt kärleksäventyr hade fortsatt genom maj. Vi såg de röda fanorna susa förbi på stadens lilla torg, vi såg hur det blev grönt på träden (och min pollenallergi kom tillbaka med flyttfåglarna) och hur fjortistjejerna utan för Systembolaget bytte sina Canada Goose mot de tajta Vero Moda-kavajerna. Det var som sagt slutet av maj då, och vi låg i gräset mittemot Konsum och tvistade om hurvida det var försommar eller bara sen vår. Elliot tittade på mig, ögonen liksom borrade sig in i mig som om de letade efter olja någonstans inom mig.
"Cis...", hade han börjat, men stoppat sina ord lika plötsligt. "Jag kan inte vara din dröm. Du måste hitta något eget att vilja".
"Men jag vet inte vad jag vill". Det var sant. Jag var arton år och hade inte klarat mig genom ett helt gymnasieprogram ännu. Det gick bara inte. Jag tröttnade för snabbt. Eller snarare, jag fastnade inte. Det fanns inget som passade mig, sådär som det borde göra. Jag hade nog egentligen ingen särskild talang för någonting. Du förstår, jag har ett enormt intresse för musik, men jag är ohjälpligt tondöv, konstaterat av diverse musiklärare som efter att ha hört mig sjunga seriöst funderat på att förtidspensionera sig. Ett tag hade jag satsat på att bli en plågad konstnärssjäl, men när jag försökte rita rosor liknade det bara gigantiska fallossymboler, så jag hade lagt både penslarna och baskern på hyllan.
Och här, i gräset bredvid mig, låg en mager pojke, med sina balettkläder i väskan bredvid sig och bad mig att hitta en egen dröm.
"Räknas ett par zebrarandiga Converse?" viskade jag.
Elliot hade ett skratt som var som vaniljsås för mina hörselgångar, och jag lät mina solvarma händer leka över hans mage. Varje revben var som pianotangenter under mina fingrar, men jag stirrade rakt in i solen och lät mig förblindas.

Jag hade zebrarandiga Converse All Star på hans begravning, trots att det i allmänhetens ögon nog inte ses som passande. Jag antar att jag bara ville visa honom, på något sätt, att jag tänkte uppfylla mina drömmar nu. Elliot begravdes på kyrkogården i staden där han alltid levt. Kistan verkade förvånansvärt tung när den sänktes ner i marken av Elliots farbröder och två äldre kusin, överraskande tung för att innehålla en balettdansörs kropp. Särskilt som hans kropp, som nu gjorde alla dem som fallit offer för småstadstragiken sällskap under marken, på slutet hade varit smal nog att linda mina pärlhalsband upprepade gånger runt. Jag hade ignorerat det och jag hade försökt att komma på bortförklaringar. Ni vet, som en hemmafru gör när hennes man kommer hem och luktar Chanel no5, fast hon inte använder den och när hon hittar blodrött läppstift på hans skjortkrage. Elliots älskarinna hade hetat Anorexia Nervosa, och fröken Anorexia var en hämndlysten djävul. Hon ville inte lämna min älskade ifred, inte ens när han beslutat sig för att det var mig han ville ha. Hon forsatte att kontakta honom. Varje gång han kikade in i balettsalens speglar var hon där och lockade honom till att än en gång älska med henne. Jag var så jävla inbilsk som aldrig hörde hur hon viskade till honom om nätterna.
"Han har sina balettskor på sig", viskade hans lillasyster Ellie.

Det var natt och bakom mig lämnade jag lyktstolpen som både satt stopp för och påbörjat min och Elliots väg för några månader sedan. Min mp3 hade inte funkat sedan dess, men jag hade låtit Elliot ersätta musiken som min drog, och nu började jag få abstinens. I ett försök att försöka materialisera min saknad efter honom hade jag klottrat Shakespeare-inspirerade ord på stolpens spräckliga metallyta;

Här börjar en dödsmärkt kärleks väg mot undergång,
Ett kärlekspar som kalla stjärnor skiljer.

 
Jag önskade att jag kunde hata världen, det gör jag fortfarande, jag önskar att jag kunde hata en Gud som jag aldrig trott på för att han tog en balettpojkes liv en åsksjuk regndroppsdag i juli. Men jag har aldrig riktigt lyckats frambringa det hatet inom mig, kanske har det något att göra med den där 'villkorslösa kärlekens' varande eller ickevarande som jag svamlade om i början. Eller så insåg jag, någonstans mellan vågorna av kärleksabstinens och hudnostalgi, att det spelade ingen roll. Alltid säger folk att dom vet att deras bortgångna älskare skulle föredragit att de inte var bittra och att de fortgick med sina liv. Jag tror inte att Elliot hade velat något sånt, jag tror att Elliot verkligen ville bli ihågkommen och ältad, i alla fall ett tag, annars hade han aldrig satt så djupa spår i en hispig flickas indiehjärta. Men jag vill att Elliot ska veta, att jag har drömmar nu, och jag vill att Elliot ska veta, att han inte längre är min dröm, utan ett minne, en dröm som gick förlorad. Elliot drömde för hårt, och Elliot brann för snabbt. Han kallade det att Lida För Konsten, men någonstans blev konsten ett självmord i flera kapitel, en följetång av självsvält.

När sådana där supernovor som jag talade om förut har slocknat blir de till svarta hål. Men inte Elliot. Elliot gör pirutter på himlavalvet.

Ge mig min Romeo! Och när jag dör,
ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans

en 7,0 kärlek (2005-02-10)

(egentligen ingen novell men var passar den annars? en mesig liten dialog.)

"Man kan inte säga att man aldrig mera ska bli kär. Det är precis som när man säger att man aldrig mera ska dricka".
"Va? Vadå?"
"Ja, liksom...Man säger det, håller det i några veckor, och så händer det igen. Värre än någonsin".
"Jaha! Jag trodde att du menade att det var beroendeframkallande".
"Det också".

RSS 2.0
© Hanna