Det här är inte en novell om villkorslös kärlek (2005-09-16)

(den här är publicerad i förkortad form i Färdlektyr 2006. en av de grejer jag är mest nöjd med)

Jag har riktigt aldrig förstått mig på det där med 'villkorslös kärlek'. Kanske beror det på att jag är en nästan obotlig egoist som aldrig skulle göra något om jag själv inte vann något det på (eller okej, jag skulle i varje fall inte välja tio människor framför mig själv, möjligen hundra - kanske). Eller så var det för att jag aldrig träffat Elliot.

Den där söndagsmorgonen i april ville jag verkligen inte träffa någon som Elliot. I stan, alldeles mittemot Systemet där A-lagarna samsas med tonårsbrudarna som jagar utköpare och fyllor, ligger ett gråvittaktigt hus. Det har typ alltid funnits där, även om det för några år sedan, när jag var elva och ett halvt, inhyste Doris Solarium och Pedikyr. Färgen på Doris gamla ställe flagnade nu, men innanför träpanelen och isoleringen hade de fejkade UV-strålarna och fotsaltet byts ut mot väggspeglar och trikåer. Madame Mogrens Balettskola stod det med snirkliga rokokobokstäver på den mossgröna plexiglasskylten. Madame Mogren var egentligen en 43-årig misslyckad balettdansös som flyttat hem efter ett par år på Balettakademin i Stockholm, ett faktum som Madame Mogren själv frenetiskt ignorerade. Madame Mogren hette egentligen Berit.

Trottoaren nedanför den spruckna stentrappan var inte speciellt sandad. Jag skulle nog ha blivit mer förvånad om man inte hade fått lov att anstränga sig för att stå på benen. Jag var någon helt annanstans i tankarna, förmodligen femtio mil bort i Stockholm där de där zebrarandiga Conversen som mitt hjärta längtade efter fanns. Jag hade musik i hörlurarna för att skydda mitt ömtåliga sinne mot småstaden omkring mig. John Lennon och gänget informerade mig just om att allt jag behövde var kärlek. Pfft, tänkte jag. Allt jag behövde var en kopp pulverkaffe och en nästan nybakad kanelbulle på Café Sockertoppen. Cafét låg bara tjugotre meter, fem centimeter och nio millimeter bort och resten av vägen var Isgata. Bokstavligt talat.
Det är en konst att balansera på räfflade gummisulor och jag vill inte skryta eller något, men jag är något av en Leonardo da Vinci när det gäller den ädla konsten Balans På Räfflade Sulor. Men någon störde ett geni i arbete.
En närmast utmärglad pojke (jag fick senare veta att det kallades Att Lida För Konsten) kom snurrandes ned för granittrappan och törnade rakt in i mig. I en klump av ben, halsdukar och benvärmare(!) kanade vi ner för Isgatans hala isgata. Vi bromsades in av en rostig lyktstolpe utan för Gröna Konsum.
Killen kollade surt på mig. Jag hade sabbat hans piruetter.
"Förlåt", sa jag medan jag försökte komma på om den röda halsduken var hans eller min. Jag visste inte riktigt varför jag sa förlåt då. Men det bara kändes som om jag förstört något som varit skadligt att förstöra. Trots att det var han som hade piruettat in i mig. Hans högra fot hade fastnat i axelbandet till min väska. Min mp3 hade blivit mos under oss båda. Han hade blivit mos under mig.
Jag tror att det var ungefär när jag insåg att jag inte hade haft någon halsduk på mig och att den röda borde vara hans i så fall som han insåg att han borde ha råd att ge mig ett leende.
"Förlåt själv". Han hade smilgropar djupa nog att begå folkmord för.
Jag log tillbaka. Jag var ganska dålig på att le obehindrat mot någon som nyss fått mig att kana rakt in i en lyktstolpe gjord av metall, men jag gjorde så gott jag kunde.Jag reste mig upp. Och sedan ramlade jag omkull igen.
"Ojdå!" utbrast jag dumt.
"Ojdå", utbrast han dummare.
Då insåg han att jag nog hade stukat/brutit/vrickat mitt ben. Jag insåg att han nog hade rätt. Vi insåg faktum tillsammans. Tillsammans. Det blev ett vanligt ord för mig och Elliot, men det kommer vi till Senare.
"Kan du gå?" frågade han.
"Vadå, just nu eller rent allmänt?" svarade jag med en fråga.
Han brydde sig inte ens om att svara, och drog upp mig från marken istället. Hur den beniga pojken orkade det har vi tvistat om länge. På kärleksvingar flög jag över muren. Vad kärlek kan, vågar kärlek gärna. Till och med jag som skolkat halva Svenska B visste att det var Shakespeare och att det var en kärleksförklaring. Men det var inte fören veckor senare. Ni ser, jag rusar fram i berättelsen och kan inte låta saker vänta på sin tur. Det kanske är för att tankarna tjatar på att bli nedskrivna och tränger sig före varandra i kön. Varken jag eller mina tankar har mycket till tålamod. Det kanske var därför det gick som det gick.
"Kan du stå på foten?" undrade han.
"Nej", sa jag. "Det gör ont då", förklarade jag vidare i fall att Intresseklubben hade velat ta anteckningar.
"Kom", mumlade han och lade armen runt axlarna på mig och började stödja mig upp för Isgatan igen.

Han luktade tvål och schampo. Hygienprodukter som få kan göra romantiska.
Jag önskar att jag kunde berätta om fågelsång och solsken. Allt jag hörde var en alkis som bråkade med en annan alkis om vem som hade ställt den sista ölen under en gran i Granparken så att en hund utan ägare hade kissat i den.
Snön hade kvävt solen och utan sol, inget solsken. Solklart ju. Han släpade med mig upp för den spruckna trappan nedanför balettskoleskylten. Jag förlorade mig själv i fantasier om romantiska filmer där hjälten bar den skadade vackra mön över tröskeln. Men bara för någon sekund. Sedan insåg jag att min tappra, utmärglade hjälte snarare mödosamt släpade en koloss över tröskeln. Jag var ingen grekisk gudinna precis.

Dörren slog igen bakom oss med ett klick. Två klick till och lamporna i den spegelkantade salen tändes. Det var tomt och tyst som i Graven. Madame Berit Mogren var tydligen inte inne för tillfället. Skönt tyckte jag. Jag hatade att en 43-årig tant hade både snyggare kropp och mer grace än jag.
"Hur är det med foten?" ville han veta.
Jag upplyste honom om att det dunkade och bultade men att det nog inte var något brutet, för då hade jag nog svimmat på grund av min onormalt låga smärtgräns. Han nickade förstående. Sedan tog han av sig jackan.
Det var då jag insåg att han var en kille som dansade balett. Herre min Gud där någonstans uppe i himlen som jag inte ens tror på, tänkte jag. Han hade trikåer och svarta benvärmare.
"Det här heter plié", ropade han från andra sidan salen.
Han spretade ut med sina fyrtiotreor, böjde på knäna och kramade luften med sina smala armar. För någon som var insatt i balett var det säkert jättevackert. Jag tyckte bara att det såg simpelt ut.
"Vad heter du?" frågade jag och haltade klumpigt ut mot mitten.
"Elliot", svarade han.
"Som Billy Elliot", konstaterade jag intelligent.
"Japp", instämde han. "Fast den hade inte kommit ut när jag föddes".
"Hur gammal är du?"
"Tjugo".
Lite snabb huvudräkning berättade för mig att han var två år äldre än mig. Det syntes inte.
"Vad heter du då?"
Jag hatade mitt namn.
"Cis", svarade jag snabbt.
"Det kan man väl inte heta!"
"Joo", tyckte jag att man visst kunde.
"Vad heter du egentligen?" krävde han att få veta.
Jag erkände en av mina djupaste hemligheter för honom.
"Sissela".
"Det fanns det en känd balettdansös som hette", påstod han.
"Du ljuger!"
"Ja".
"Tycker du att Sissela är fult?" frågade jag.
"Nej", svarade han. Jag trodde inte att han ljög. Men om han gjorde det så gjorde det nog egentligen ingenting. Han förklädde sina lögner vackert, och för mig var det allt som krävdes. Elliot var inte sinnesbilden av en machomacho man med sina trikåer och benvärmare, men det gjorde nog inte något just nu. Han ljög så vackert. Han kunde nog ljuga vackert om nätterna också. Om det krävdes.

Vi träffades vid Isgatan, gled tillsammans in i en lyktstolpe och fortsatte att kana tillsammans utför. Genom livet, genom staden och genom kärleken.
Det gick bara utför.

Det fanns en hög madrasser som sällan användes i en skrubb med stans minsta fönster. Det var där jag kände hans revben stöta mot mina bröst för första gången. Elliot var Balettfjolla och jag var Popsnöre. Solen lyste inte ens in genom fönstret. Men det kanske gjorde hans utstickande revben mindre framträdande. Jag var aldrig rädd för att skära mig på honom. Absolut inte. Men ibland blev jag bara så rädd för att jag skulle ha av honom på mitten av misstag när vi Älskade. Älskade stavades med stort ä i vårat lexikon. En vokabulär av vackra ord som skulle viskas hett när det var hett. Just när det var kokningspunkt. Grejen var bara att vi hade träffats för första gången för typ en halvtimme sedan då. Det var slampigt att ha sex på första dejten, det sa alltid Jannika och Josefina som jag motvilligt spenderade tid med de få gånger jag vistades i skolan. Men tekniskt sett hade vi inte haft någon dejt än. Jag lade på minnet att inte knulla med honom efter vår första dejt. Jag lade på minnet att aldrig gå på dejt med honom. Jag lade mig på rygg och väntade på vad som skulle hända bara.

Han kunde få mig att skratta, Elliot. Det är alltid en bra bit på vägen. Han var sarkastisk och det smittade väl av sig på mig så småningom antar jag.
Även om vår stad egentligen var för liten för oss båda, gjorde vi det bästa av situationen. Både jag och Elliot var människor som passade bättre in i storstäder där man kunde smälta in i den stora massan och drunkna i anonymitet. Han var stadens enda balettdansande pojke och jag var stadens enda popruffs tillika Converseflicka. Det var nog egentligen inte ödet som förutbestämt att han skulle piruetta in i mig (som vi både gillade att tro) utan det var nog egentligen oundvikligt. Liten stad ni vet. I småstäder finns så mycket tragiskt att sarkasmera över. Medan jag fascinerades över hur lekande lätt Elliots mörka lockar dansade över mina fingertoppar när jag lämnade mina fingeravtryck på huden i hans nacke, brukade Elliot analysera alla framträdande personer i vår Småstad. Vissa kanske skulle kalla det cyniskt eller elakt men han fick mig att skratta.
"Den här staden är full av tanter och tragik", mumlade han. "Och människor som inte förstår att kullestenarnas stadstragik suger ut allt liv ur dem, sakta men säkert kvävs de av Konsums trasiga neonskylt. Det är synd om dem".
"Är du säker på att vi inte är sådana då?" fnissade jag. Elliot såg upp på mig från sin plats i mitt knä, hans lockar som knappt gick att urskilja mot mina mörka stuprörsjeans. Han snurrade mitt pärlhalsband mellan fingrarna och log.
"Ja, det är jag", svarade han.
Han motiverade aldrig varför, för sekunderna efter lät jag mina tvivel tystas av hans spruckna läppar. Jag hade gärna velat fråga honom, jag vill fortfarande göra det, hur kan kunde vara så förbannat säker på att vi var annorlunda, bättre än de övriga. Det var ju inte länge sedan jag hade druckit melankoli ur slitna temuggar på stans enda fik, inte alls länge sedan jag alldeles för berusad hade ramlat hem genom Småstad och mitt i natten lyssnat till ljudet av krossade drömmar och illusioner under mina skosulor. I min (nu för länge sedan urvuxna) naivitet lät jag mig själv tro att svaret på den frågan fanns dolt i saliven som förflyttades från hans mun till min mun när vi kysstes. Eller att om jag bara använde ett tillräckligt bra förstoringsglas, så skulle jag kunna hitta det i de hårstrån som han lämnade kvar på min kudde. Hela den tid som jag och Elliot hade tillsammans utgick jag från att han hade alla svaren. Nu vet jag, att om jag hade DNA-analyserat de lockiga hårstråna som han lämnade på min kudde, efter att vi undersökt hur varm hud kunde bli under ett täcke, så hade jag bara hittat förtvivlan. Det är så lätt att intala sig själv att de där mystiska ljuden som lyckas tränga ut genom springan under toalettdörren bara är toalettens spolning som krånglar.

Visst händer det att jag klandrar mig själv såhär i efterskott, bara ungefär var tusende sekund eller så. När hans revben lämnade djupare och djupare avtryck mot min hud, vad tänkte jag då egentligen? Egentligen tänkte jag nog inte så mycket för det där med eftertanke hade ju aldrig varit min starka sida. Oftast lät jag bara Elliot sköta tankeverksamheten för oss båda, som den där gången när han frågat vad jag tänkte göra med mitt liv.
"Jag vet inte, vad tycker du?" hade jag svarat, och hans rocknroll-blåa ögon hade bränt det yttersta lagret i min själ till aska.
"Tänker du verkligen lämna ditt liv åt andra?" hade han frågat då, och han hade tagit tag i mig, nästan lite för hårt och stirrat in i mina ögon. "Cis, du måste ha drömmar, annars förstörs du. Fattar du inte det?"
Jag hade tänkt att han bara var melodramatisk, lika dramatisk som den dans han dansade, men nu förstår jag att han verkligen menade allvar. Att jag behövde något att brinna för, som han brann för sin balett. Men det var en hårfin gräns mellan en hälsosam eldsvåda och att brinna för snabbt, brinna för mycket, brinna för mycket och övertändas för att sedan slockna. Som en sådan där supernova, på himlavalvet. En sådan där stjärna som först expanderar och sväljer allt omkring sig, för att sedan krympa ihop och slockna. Såsom solen kommer göra med oss här på Jorden en dag. Såsom Elliot gjorde med mig från och med den stunden vi träffades.
"Men jag har inget att drömma om", hade jag invänt. "jag har du dig och du är ju verklighet. Varför ska jag drömma?" Det var slutet av maj då. Vår dåligt dokumenterade kärlekshistoria hade överlevt sista aprilfirandet. Överlevt är nästan en underdrift. Sista aprilfirandet hade i det närmaste stärkt våran kärlek. När jag hade tappat mina högt älskade äppelgröna lovikavantar i majbrasan hade Elliot modigt, med risk för sitt eget liv, räddat dem. De luktade lite bränt och Elliots marinblå gummistövlar hade smultit litet. Vårt kärleksäventyr hade fortsatt genom maj. Vi såg de röda fanorna susa förbi på stadens lilla torg, vi såg hur det blev grönt på träden (och min pollenallergi kom tillbaka med flyttfåglarna) och hur fjortistjejerna utan för Systembolaget bytte sina Canada Goose mot de tajta Vero Moda-kavajerna. Det var som sagt slutet av maj då, och vi låg i gräset mittemot Konsum och tvistade om hurvida det var försommar eller bara sen vår. Elliot tittade på mig, ögonen liksom borrade sig in i mig som om de letade efter olja någonstans inom mig.
"Cis...", hade han börjat, men stoppat sina ord lika plötsligt. "Jag kan inte vara din dröm. Du måste hitta något eget att vilja".
"Men jag vet inte vad jag vill". Det var sant. Jag var arton år och hade inte klarat mig genom ett helt gymnasieprogram ännu. Det gick bara inte. Jag tröttnade för snabbt. Eller snarare, jag fastnade inte. Det fanns inget som passade mig, sådär som det borde göra. Jag hade nog egentligen ingen särskild talang för någonting. Du förstår, jag har ett enormt intresse för musik, men jag är ohjälpligt tondöv, konstaterat av diverse musiklärare som efter att ha hört mig sjunga seriöst funderat på att förtidspensionera sig. Ett tag hade jag satsat på att bli en plågad konstnärssjäl, men när jag försökte rita rosor liknade det bara gigantiska fallossymboler, så jag hade lagt både penslarna och baskern på hyllan.
Och här, i gräset bredvid mig, låg en mager pojke, med sina balettkläder i väskan bredvid sig och bad mig att hitta en egen dröm.
"Räknas ett par zebrarandiga Converse?" viskade jag.
Elliot hade ett skratt som var som vaniljsås för mina hörselgångar, och jag lät mina solvarma händer leka över hans mage. Varje revben var som pianotangenter under mina fingrar, men jag stirrade rakt in i solen och lät mig förblindas.

Jag hade zebrarandiga Converse All Star på hans begravning, trots att det i allmänhetens ögon nog inte ses som passande. Jag antar att jag bara ville visa honom, på något sätt, att jag tänkte uppfylla mina drömmar nu. Elliot begravdes på kyrkogården i staden där han alltid levt. Kistan verkade förvånansvärt tung när den sänktes ner i marken av Elliots farbröder och två äldre kusin, överraskande tung för att innehålla en balettdansörs kropp. Särskilt som hans kropp, som nu gjorde alla dem som fallit offer för småstadstragiken sällskap under marken, på slutet hade varit smal nog att linda mina pärlhalsband upprepade gånger runt. Jag hade ignorerat det och jag hade försökt att komma på bortförklaringar. Ni vet, som en hemmafru gör när hennes man kommer hem och luktar Chanel no5, fast hon inte använder den och när hon hittar blodrött läppstift på hans skjortkrage. Elliots älskarinna hade hetat Anorexia Nervosa, och fröken Anorexia var en hämndlysten djävul. Hon ville inte lämna min älskade ifred, inte ens när han beslutat sig för att det var mig han ville ha. Hon forsatte att kontakta honom. Varje gång han kikade in i balettsalens speglar var hon där och lockade honom till att än en gång älska med henne. Jag var så jävla inbilsk som aldrig hörde hur hon viskade till honom om nätterna.
"Han har sina balettskor på sig", viskade hans lillasyster Ellie.

Det var natt och bakom mig lämnade jag lyktstolpen som både satt stopp för och påbörjat min och Elliots väg för några månader sedan. Min mp3 hade inte funkat sedan dess, men jag hade låtit Elliot ersätta musiken som min drog, och nu började jag få abstinens. I ett försök att försöka materialisera min saknad efter honom hade jag klottrat Shakespeare-inspirerade ord på stolpens spräckliga metallyta;

Här börjar en dödsmärkt kärleks väg mot undergång,
Ett kärlekspar som kalla stjärnor skiljer.

 
Jag önskade att jag kunde hata världen, det gör jag fortfarande, jag önskar att jag kunde hata en Gud som jag aldrig trott på för att han tog en balettpojkes liv en åsksjuk regndroppsdag i juli. Men jag har aldrig riktigt lyckats frambringa det hatet inom mig, kanske har det något att göra med den där 'villkorslösa kärlekens' varande eller ickevarande som jag svamlade om i början. Eller så insåg jag, någonstans mellan vågorna av kärleksabstinens och hudnostalgi, att det spelade ingen roll. Alltid säger folk att dom vet att deras bortgångna älskare skulle föredragit att de inte var bittra och att de fortgick med sina liv. Jag tror inte att Elliot hade velat något sånt, jag tror att Elliot verkligen ville bli ihågkommen och ältad, i alla fall ett tag, annars hade han aldrig satt så djupa spår i en hispig flickas indiehjärta. Men jag vill att Elliot ska veta, att jag har drömmar nu, och jag vill att Elliot ska veta, att han inte längre är min dröm, utan ett minne, en dröm som gick förlorad. Elliot drömde för hårt, och Elliot brann för snabbt. Han kallade det att Lida För Konsten, men någonstans blev konsten ett självmord i flera kapitel, en följetång av självsvält.

När sådana där supernovor som jag talade om förut har slocknat blir de till svarta hål. Men inte Elliot. Elliot gör pirutter på himlavalvet.

Ge mig min Romeo! Och när jag dör,
ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans

Kommentarer
Postat av: Poffe

Läste den i går kväll och jag fick sån himla inspiration. Du skriver på ett sånt fantastiskt sätt, med mycket liknelser och långa fina ord.



Ja, Gud vad bra den var :D

2009-09-08 @ 12:28:39
Postat av: andrea

den här novellen är helt underbar. jag har kopierat texten och länkat till den blogg som jag skriver under med här, och det är en hemlig blogg som ingen läser, men du får säga till om du vill att jag tar bort det. det är bara det att jag vill inte glömma den.

2011-06-14 @ 10:27:27
URL: http://sanstoijenesuisrien.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
© Hanna