Min reflektion av The Vanishing Glass (kapitel 2, bok 1)
Jag tyckte det var skönt att köra i formatet av en lista, så jag gör det även denna vecka. Detta är vad jag reflekterade över under läsningen av det andra kapitlet:
⁂ Familjen Dursley fortsätter att vara könsnormativ med Petunia som gör frukost till familjen. Dock kan man se det faktum att Harry förväntas hjälpa till med maten som normbrytande, men jag tror mest att det beror på att Harry överlag behandlas som en slav i hushållet. Dudley behöver inte hjälpa till med något hemma, vilket kanske beror mer på att han är jävligt bortskämd än på att han är kille.
⁂ Något jag reagerade över var att när Mrs Figg har brytit benet och därmed inte kan sitta barnvakt åt Harry så är det bara kvinnor som lyfts fram som potentiella barnvakter. Aunt Marge och Petunias väninna Yvonne, mer specifikt. Kvinnor anses ju generellt sett mer lämpliga att ta hand om barn. Detta speglar denna föreställning.
⁂ Dudley gråter när Harry ska följa med till djurparken. Detta är inte alls särskilt könsnormativt, då "boys don't cry" är normen. Här tillåts Dudley bryta mot normen! Dock slutar han genast gråta när hans kompis dyker upp, eftersom även Dudley vet om att pojkar egentligen inte "ska" gråta, för det är ju töntigt, flickigt och fult. Det här tycker jag visar hur påverkade barn blir av sin omvärld och omvärldens normer och föreställningar.
⁂ Hur skulle Dudley se ut om han var tjej? Skulle han vara bortskämd på samma sätt, med mat och materiella ting, eller skulle "Dudlita" (som jag nu döpt tjej-Dudley till) vara bortskämd på andra sätt. Skulle mer fokus läggas på Dudlitas utseende? Skulle Dudlita verkligen tillåtas vara tjock? Som det är nu i böckerna så skäms Vernon och Petunia verkligen inte över Dudleys utseende, trots att hans kroppsform bryter mot normen. Jag misstänker dock att om Dudley egentligen var Dudlita, och var tjock, så skulle det inte ses på med lika passiva ögon från föräldrarna, efter som kvinnor till större utsträckning värderas efter hur väl vårt utseende stämmer överens med idealen. Om Dudley var Dudlita tror jag att hon skulle gå på olika dieter och kanske få en fettsugning i 18-års present, eftersom det är mindre okej för tjejer att vara tjocka. Jag bloggar ju mycket om kroppsacceptans och kroppspolitik på min vanliga blogg, och skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur tjocka framställs i böckerna...
Mycket intressant att läsa det ni skriver, även om jag inte är med på läsningen!
Det är typiskt att tjocka människor nästan alltid, i film och böcker, framställs som dumma, giriga, matvrak (eller för snälla, gråtande lipsillar).
Yay för Hagrid, jag älskar stora, intelligenta män! :P
Fast Spoiler
Dudley tvingas ju faktiskt till en massa dieter senare i böckerna (som Harry också tvingas följa) .
Jag tror att en kvinnlig Dudley skulle vara väldigt lik den nuvarande Dudley, en bortskämd, manipulativ och mobbande "liten" flicka, den stereotypen är ju inte helt ovanlig heller. Kanske skulle JK låta Dudlita vara mer av en psykisk mobbare än en fysisk då det är mer stereotypt för flickmobbare, kanske skulle Petunia köpa rosa prinsessklänningar till henne och rosetter hon kunde ha i håret och kallat henne för "lilla prinsessan".
Jag tror att Dudleys övervikt är ett sätt för JK att beskriva även på ett fysiskt plan hur bortskämd han är, att han blivit stor för att hans föräldrar alltid låtit honom äta hur mycket godis och glass han vill, därför tror jag även att JK hade gjort samma sak om han varit flicka.
Att han gråter tror jag inte han gör för att visa känslor utan främst ett manipulativt drag för att slippa Harry (han har lärt sig att han kan gråta för att få som han vill).
Hehe, jag började också tänka på "hur framställs tjocka" i det här kapitlet, det har jag nog mycket din blogg att tacka för! Får se om jag slänger in det i mitt inlägg också, även om det inte handlar så mycket om genus.
Lo:
Ja, fast det är ju bara för att skolsköterskan ordinerat detta, inte på grund av att Petunia och Vernon tycker att han borde gå ned i vikt.
Ja men spelar det verkligen roll vilken anledning han gråter av? Det är ju just tårar och gråt som anses var flickigt och mesigt.
Jag har också tänkt på hur tjocka framställs. Ingen är speciellt tjock egentligen. Tjock används som något negativ i Harry Potter böckerna. Neville beskrivs ju alltid som en knubbig pojke och det är då inget som jag uppfattar som bra. Sedan har vi ju självklart Crab och Goyle...
Men nu är det inte det vi ska pratar om. Sjukt bra med list form Hanna, snor nog det. Ska läsa kapitlet imorgon så kommer med mitt inlägg då :)
Jag ska skriva mina två första idag, sorry att jag inte kom i tid med inlägg ett.
Jag såg det inte alls som att Dudley var normbrytande med gråtscenen. Det står beskrivet att Dudley inte har gråtit på riktigt på flera år (Vilket är oroande för en tioåring, slutade han gråta när han var 4?) utan att det är krokodiltårar för att få sin vilja igenom. Det är mer utav ett manipulativt beteende, och han slutar inte så mycket för att han skäms över att gråta när Piers kom, som för att han hade viktigare saker för sig då. Han grät inte på riktigt så då var det inte ett stort uppoffrande för sitt psykiska välmående att avbryta uppförandet. Samtidigt är sådant manipulativt beteende ofta ansett som flickigt, låtsas vara ledsen för att få sin vilja igenom, medan killar ska bli arga och kräva sin rätt. Samtidigt är Dudley och Harry fortfarande barn upp emot bok 3, så då kan det finnas skillnader på vad de gör för att de är barn, och vad de gör för att de har formats till män och kvinnor.
Jag tycker inte det spelar någon roll VARFÖR han gråter, om det bara är fake elller inte, för samhällets syn på gråt är ändå den samma, det är svagt och kvinnligt. En 11-årig kille som gråter kan absolut få höra "näää men inte ska du gråta??? som är så stor och stark!" (hört det på riktigt).
Fast jag tycker nog det är skillnad på ilskegråt och ledsengråt faktiskt. Det tidigare är iallafall mer (om än inte helt) accepterat för killar.
Här är mitt inlägg! http://marysaintmary.wordpress.com/2011/12/13/the-vanishing-glass/
http://granspira.wordpress.com/2011/12/14/harry-potter-med-genusglasogon-the-vanishing-glass/
Nu har jag skrivit ihop mitt inlägg. Lite hastigt eftersom jag ska iväg ett par dagar men jag hoppas att det duger. Ska ta itu med de andras inlägg så fort jag kommer hem.
Tillsvidare tänkte jag spåna vidare i diskussionen feta = elaka som Mikk nämnde. Något jag tycker är typiskt är att tjocka män = elaka och spinkiga kvinnor = elaka. Men det är inte bara just vikten som avgör det heller. En spinkig, gärna lite äldre, rakryggad kvinna är typ det första jag tänker på när någon säger "ond" (förmodligen för att jag växte upp med Disney, se Törnrosa och Askungen liksom). Liksom en tjock, högljud och svettig man associeras till något negativt. Medans en spinkig men vacker kvinna eller en tjock och rolig man helt plötsligt ger positiva associationer.
(Nu ska det här inte bli ett helt jäkla blogginlägg så jag skippar att ta diskussionen kvinnor är vackra och män är roliga, jag hoppas att alla förstår att det inte är min åsikt utan mer att det är så samhällets ideal ser ut.)
Fyfan vilken bra grej det här är! Jag är sugen på att hoppa på, det finns ju många kapitel kvar. =)
Och! Jag tycker att det skulle vara jätteintressant att läsa om du skrev mer om hur tjocka framställs i böckerna, det är också ett viktigt perspektiv!
Anna: Häng hemskt gärna på!
